Vintur till Sonoma och Napa Valley

På onsdagen var det dags för en tur till "the wine country". Detta var bokat och betalt sedan länge och det enda vi behövde göra var att ringa arrangören i måndags och bekräfta att vi skulle med. Då fick vi även reda på att vi skulle bli hämtade med buss utanför hotellet kl 08.10.

Bussen kom och det blev sedan ett sicksackande runt stan för att hämta upp andra resenärer på andra hotell. Slutligen stannade vi vid arrangörens kontor. Då skulle alla plötsligt ut ur bussen och in på kontoret för att byta ut sina utprintade vouchers mot "riktiga" biljetter. Sedan skulle alla tillbaka ut igen. Fast till olika bussar, beroende på vilken färg man hade fått på biljetten. (Bussarna såg dock exakt likadana ut allihop). Det var lite rörigt och kändes inte helt logiskt. Men vi hittade vår buss och lämnade våra lila biljetter till busschauffören.

Efram, vår Ed Harris-liknande busschaufför, hade till en början en aggressiv attityd och vi tänkte iskallt att "här blir det ingen dricks". Han skärpte dock till sig när han äntligen lyckats samla ihop flocken på 54 passagerare och sen bar det iväg. 

Efram var en sådan där enmansorkester som både körde, guidade, skämtade och informerade. Han drog bussreglerna direkt: "Rule number one - everybody keeps their seats during the whole day." Han förklarade myndigt hur krångligt det skulle bli om någon satte sig på fel plats efter att vi besökt en vingård. "Rule number two - safety." (Här väntade vi oss åtminstone en uppmaning om att använda säkerhetsbälte.) "Everybody stays in their seats while the bus is moving." Han gjorde en tvärbromsning för att understryka vad som skulle kunna hända om man var uppe och vinglade i gången under färden. Och det var allt om säkerheten. "Rule number three - everybody comes back in time." Här följde ännu en utläggning om hur problematiskt det skulle bli om folk inte höll tiderna. Sedan sa han: "That's it! Now - let's go and get drunk!" Klockan var strax efter nio på morgonen.

Medan vi körde ut ur San Francisco berättade Efram allt han visste om de byggnader vi åkte förbi (han pekade bland annat ut den skola som OJ Simpson gått i). Sedan åkte vi över Golden Gate-bron, som nu vilade i sin karakteristiska morgondimma, och fortsatte norrut.

Vi skulle besöka tre vingårdar: Först Nicholson Ranch i Sonoma och sedan Madonna Estate och Sutter Home Winery i Napa Valley. I mysighetsgrad följde de samma ordning (vilket väl var bra, eftersom man blev mindre och mindre alert ju längre dagen gick...) Nicholson Ranch var verkligen supermysigt och de tillverkade sitt vin i liten upplaga enligt gammaldags hantverksmetod. Det sista stället kändes lite mer professionellt och maskinellt.

Vi provsmakade mängder med Pinot Noir, Chardonnay, Cabernet Sauvignon, Syrah och Merlot. Vi lärde oss exakt hur man skulle göra när man provsmakar vin och varför man inte ska lukta på korken när man dragit ur den ur flaskan (den luktar nämligen kork). Istället ska man titta på korken och säkerställa att den är blöt på ena sidan och torr på den andra. Vi lärde oss att man kan avgöra huruvida ett vin passar bäst till lättare eller tyngre rätter bara genom att titta på flaskan: "Bold shoulders - bold food." Det vill säga - om flaskan har kraftiga "axlar" så passar vinet till kraftigare rätter medan flaskor vars hals sluttar nedåt utan markerade axlar innehåller vin som passar bäst till lättare mat.

Maurice, vår guide på Madonna Estate, tog oss igenom vintillverkningsprocessen och berättade att det tillverkas vin även för dem som inte gillar vin - det kallas Zinfandel White (Touche, Henrik!), precis som att det finns öl för dem som inte gillar öl - det kallas Bud Light. 

Vi köpte en varsin Pinot Noir på Madonna Estate och sedan var det dags för lunch. Efter två vingårdar kände vi oss faktiskt lite dragna så det var bra att få i sig mat. Eller som Jessica sa: "Det är inte konstigt att vi är hungriga, vi har ju druckit hela morgonen. Vi är nog fyllehungriga." Detta hindrade oss dock inte från att dela på en av våra nyinköpta Pinot Noir till lunchen. (Det var helt okej att ta med sitt eget vin till restaurangen, vilket servitrisen öppnade utan kostnad.) Jag åt en sallad med grillad lax och avokado och Jessica åt en burgare. Det var grymt gott!

Efter den sista vingården var vi tacksamma över att få krypa tillbaka in i bussen och att Efram höll tyst hela vägen till San Francisco, vilket var en resa på ungefär 10 mil. Vi lyckades till och med slumra till en stund och efter att Efram - inte helt enkelt - hade tråcklat sig igenom San Francisco i rusningstid ("I hate this job! You can hit someone or kill someone... that's what I hate!") var vi hemma i våra kvarter. 

Men tro inte att vi var färdiga. Detta var vår sista kväll i San Francisco och vi ville säga ett värdigt farväl. Så vi gick upp på rummet och tog på oss lite varmare kläder, sedan hittade vi en mataffär där vi köpte lite picknick-mat och tog en taxi till Baker beach. Baker beach är en av San Franciscos bäst bevarade hemligheter - ett riktigt smultronställe som inte ens alla "locals" känner till. Vår taxichaufför hade till exempel aldrig hört talas om denna strand, och han hade bott här sedan 1978. 

Vi kom dit i alla fall (tack, GPS), och sedan knäckte vi den andra Pinot Noir-flaskan på stranden och åt en härlig picknick med Golden Gate-bron och Stilla havet som (nästan) enda sällskap. Jag hade hoppats på en brandgul solnedgång, men det var tyvärr för mycket begärt. Dock kändes det som en värdig avslutning på vår alldeles för korta tid här i San Francisco.

Nu är klockan halv nio på torsdag morgon och vi ska packa ihop våra grejer och checka ut från hotellet klockan 11. Klockan 12 ska vi hämta ut vår hyrbil.

En cab.