Det är onsdag kväll i San Francisco och jag ligger efter med bloggen. Men till alla nära och kära som följer den vill jag bara säga: Allt är bra. Jag mår bra. Men ibland räcker inte tiden till för allt man vill hinna med.
Jag ska börja från början. Nämligen med gårdagen, tisdagen den 15 juli.
När vi kom ut till ön möttes vi av en guide som berättade de viktigaste milstolparna i Alcatraz historia, samt lite praktikaliteter. Sedan begav vi oss till själva fängelsebyggnaden, där man fick gå en prisvinnande audio tour i cellerna, biblioteket, matsalen och andra områden. Historien berättades av människor som jobbat där, men också av före detta interner. Berättelserna var både gripande och autentiska och det fanns bakgrundsljud som gjorde att det kändes som om man verkligen var "där". Och trots att det handlade om mördare, rånare och kidnappare kände man att man var "på deras sida". En intern berättade till exempel att de ibland, om vinden låg rätt, kunde höra ljudet från staden och livet på andra sidan. Framför allt på nyårsafton färdades ljudet av fest, skratt och musik hela vägen över bukten och in i cellerna på Alcatraz. En annan intern som hade lämnat Alcatraz när fängelset stängde berättade om sitt första möte med stadens puls efter att ha tillbringat åratal i fängelse - han tyckte att allt gick så fort; att bilarna körde så fort och att alla människor verkade vara på väg någonstans. "I didn't know where I was going. And I was scared to death."
36 fångar försökte rymma från Alcatraz, varav 15 dog under sina flyktförsök. Det mest kända rymningsförsöket gjordes av Frank Lee Morris och bröderna John och Clarence Anglin. (Detta har även blivit film i "Flykten från Alcatraz".) I över ett år höll de på med förberedelserna - dels grävde de hål i betongen bakom ventilen i sina celler med hjälp av skedar som de tagit i matsalen, dels tillverkade de "dummy heads" av betongpulver, såpa, tvål, lim, toalettpapper och hår från fängelsets "frisersalong". Natten till den 11 juni 1962 var de redo att rymma. Efter inräkningen på kvällen placerade de sina "dummy heads" på sina kuddar, kröp ut genom ventilen, fortsatte till lufttrumman bakom cellerna och försvann sedan ut i natten. När vakterna väl upptäckt att deras celler var tomma var Frank Morris och bröderna Anglin långt borta.
Deras kroppar hittades aldrig. Officiellt antas det att de drunknade eller blev uppätna av hajar. Men en av internerna på audio turen sa att de hade haft en båt som väntade på dem och att de tog sig till Sydamerika. Vi lär aldrig få reda på sanningen. Men jag hoppas så att de slutade sina dagar med att dricka Frozen Margaritas på stranden någonstans i Sydamerika.
Efter besöket på Alcatraz tog vi båten tillbaka och strosade genom Fisherman's Wharf och Pier 39. Detta är verkligen en turistfälla - bjärta färger, snabbmat, krims-krams och lekland. Vi tog en riktigt god kaffe latte på en parkbänk i solen och bara tog in spektaklet. Sedan gick vi och kollade till sjölejonen som brukar hålla till på bryggorna vid Pier 39.
Förra gången jag var här låg de i drivor på varandra, ungefär som griskultingar, men nu var det endast ett fåtal sjölejon på bryggan. Kanske var de andra ute och simmade. En rejäl kloss satt i alla fall på en brygga nära strandpromenaden med ansiktet uppåtvänt. Man riktigt såg hur han njöt - verkligen gottade sig - i solen.
Under en lång stund iakttog vi även en säl som gjorde tappra försök att ta sig upp på bryggan. Han kretsade runt den, tog sats, men kom ändå inte upp. Varje försök följdes av ett medlidande "Ohhh!" från folksamlingen. Till slut var det som om han tänkte "nej, nu får det bära eller brista" och satsade allt på ett kort. Han slungade sig upp och låg sedan platt och utmattad på bryggan. Alla runt omkring jublade, visslade och applåderade. Det kändes så skönt att han äntligen lyckades ta sig upp och vi kunde därför gå därifrån med lätta hjärtan.
Nästa punkt på agendan var att cykla över Golden Gate-bron. Vi letade upp en butik som hyrde ut cyklar och fick en racer-genomgång av vad vi hade att vänta oss. De började med att visa en film över färdvägen på en tv-skärm ovanför disken, samtidigt som den robotliknande tjejen drog sitt inövade manus i 110 km/h. Jag fick en flashback av guiden på Chicago River och frågade om vi även kunde få med oss en karta. Det fanns ju inte en chans att man skulle komma ihåg allt det här! Lyckligtvis fick man även en fysisk karta. Cyklar provades ut och gicks igenom med samma effektivitet och snart stod vi ute på gatan med varsin cykel. Now what?
Efter några inledande tveksamheter och vridanden på kartan lyckades vi dock hitta cykelvägen som följer kusten och sedan var det bara att trampa på. Och ju närmare bron vi kom, desto mäktigare blev den.
Jag vet inte vad det är med denna bro, men för mig är den magisk. Den slår andra sevärdheter som Big Ben, Eiffeltornet och till och med Frihetsgudinnan med hästlängder. Dels är den sjukt vackert belägen; dels är det något med den orangeröda färgen i kombination med Stilla Havet och det kulliga berglandskapet i bakgrunden som utgör en enorm dragningskraft. Jag kan inte se mig mätt på den.
Tyvärr är den ju också förknippad med en del tråkigheter. Guiden på Alcatraz nämnde att självmordsbenägna från hela världen vallfärdar till Golden Gate för att göra slut på sitt lidande - det är världens "populäraste" plats för att begå självmord och hittills har ca 1600 personer kastat sig nedför bron. Alltid vända mot San Francisco - aldrig mot havet. Som om de vill säga ett sista farväl till staden innan de når det iskalla vattnet. (Allt detta enligt guiden på Alcatraz.) Nu är det dock beslutat att man ska sätta upp ett stålnät på bron, exakt hur vet jag inte, men det ska bli klart runt 2018.
Tillbaka till cykelturen. Vi stannade på flera ställen längs vägen och beundrade utsikten och tog bilder. Hundratals bilder. Och till slut var vi framme vid brofästet.
"Let's cross over."
Det blåste rejält på bron, men vi tog oss över. Och när vi kommit över på andra sidan hade vi en egen plan. Enligt kartan skulle vi bara cykla vidare, men vi hade läst på Tripadvisor att vi istället skulle gå runt till parkeringen, ta några trappsteg ner, gå under bron och sedan några trappsteg upp, på andra sidan. (I verkligheten var dock "några trappsteg" en sjukt brant trappa som det var ett äventyr att ta sig upp och ner för med cykel). Efter detta fick vi i alla fall en lång, fin nedförsbacke längs en kurvig väg ner till Fort Baker där vi fick en - om möjligt - ännu finare vy av Golden Gate.
Efter att vi begapat bron tillräckligt länge cyklade vi vidare till Sausalito, som är en pittoresk liten by med massor av restauranger. Vi hittade Barrel House - ett riktigt drömställe där vi åt mat och drack vin på en takterrass med bara havet och San Franciscos skyline framför oss. Och vi kände verkligen: "fy fan vilket glidarliv vi lever!"
När vi skulle ta färjan från Sausalito till San Francisco började vi bli lite bekymrade över att vi inte skulle hinna återlämna våra cyklar i tid. Vi skulle vara där senast 19.30 och tiden började se knapp ut. Det fanns visserligen ett annat ställe där man kunde lämna tillbaka dem senare på kvällen, men vi visste inte riktigt var det var och i så fall skulle man ringa innan etc. Det kändes struligt. Så vi hoppades ändå att vi skulle hinna.
När färjan väl la till vid Ferry Building hittade inte jag min cykel. Någon måste ha flyttat på den (en japansk man med barnvagn är prime suspect), och det fanns MILJONER cyklar som alla såg ungefär likadana ut. Jag hade några små kännetecken på min cykel som jag letade efter, men ärligt talat var det som att leta efter en nål i en höstack. En efter en gick av med sina cyklar, och snart var det bara en cykel kvar. Den var från samma ställe - "Blazing saddles" - men jag vet att det inte var min. Men eftersom det var den enda som var kvar tog jag den och lämnade in den utan vidare kommentarer. (Som Jessica sa: "Du gick därifrån med en cykel och du kom tillbaka med en cykel.")
Och ja, vi hann alltså lämna in dem i tid. Vi cyklade snabbt från Ferry Building längs Embarcadero och kom fram till cykeluthyraren en kvart efter att de skulle ha stängt. Men de hade öppet ändå. (Ironiskt nog passerade vi strax efteråt det andra stället - som vi skulle gått till efter 19.30 - och DÄR var det tokstängt.)
På vägen hem gick vi in på Buena Vista - en bar som är känd för att servera ljuvliga Irish Coffees. Bara att se bartendern tillreda dem är en fröjd (det finns filmklipp av detta på YouTube). Jessica försökte förklara för bartendern att det var den godaste Irish Coffee hon någonsin druckit och att den var som bomull i munnen. Varpå bartendern svarade "You eat cotton in Sweden?" Bartendern hävdade också att den godaste Irish Coffeen är den tredje. Vi nöjde oss dock med en var.
Utanför Buena Vista ligger ändhållplatsen för den spårvagn som går längs med Hyde Street till Powell Street. Eftersom vi ändå skulle till Powell Street, och eftersom kön faktiskt var överkomlig, bestämde vi oss för att ta spårvagnen tillbaka till hotellet. När vi kom på fick vi en ståplats längst bak, där man står utomhus, och kan titta rakt ner på spåret om man vill. Och det var en härlig tur med många upp- och nedförsbackar. Lite som att åka Balder faktiskt, om än inte riktigt lika fort.
När vi kom tillbaka till hotellet hittade jag två "stålvajrar" - såna som man använder för att binda fast något på pakethållaren - i min väska. Jag hade lagt dem där när jag plockade av väskan från cykeln på färjan, och sen glömt bort det. Ja, ja... De kommer att komma väl till pass i Göteborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar