Good morning New York!

Min resa till New York började måndag eftermiddag när jag tog flygbussen till Landvetter och slutade tisdag morgon, halv sex svensk tid, med att jag tryckte på en knapp bredvid sängen som fällde ner rullgardinerna över fönstren (som går från golv till tak). 

Som alla känner till består en längre resa av så många delmoment att man blir alldeles matt om man tänker på det i förväg. Man måste ha delmål och skära elefanten i små bitar. Så när jag satte mig på flygbussen var mitt enda mål att checka in väskan och ta mig igenom säkerhetskontrollen. Jag avstod från den obligatoriska flygplatsölen på Landvetter eftersom jag ville vara helt klar i huvudet när jag skulle byta plan i Paris. Det låter kanske överdrivet, men jag hade bara en timme på mig och två oberoende (och resvana) personer hade sagt att Charles de Gaulles var en enormt krånglig flygplats. Ingen logik, inga skyltar, ingen som pratar engelska. "Har du bara en timme på dig?!" Det kändes ju sådär... Ångrade att jag inte gett mig själv mer tidsmarginal, men mitt andra alternativ hade varit att vänta i Paris i fyra timmar. Nu var det som det var och jag tänkte inte ge mig utan strid... Jag visste redan på förhand att jag skulle landa på terminal 2G och flyga vidare från terminal 2E. Så jag printade ut en karta över just dessa terminaler. Kartan visade att terminal 2E bestod av tre olika byggnader som låg en bra bit ifrån varandra. De hette K, L och M. En röd och en gul busslinje gick emellan dem. Här börjar den franska logiken: "Hej, jag ska till 2E". "Ahh, bien sur, då tar du den gula bussen till K." 

Jag fick faktiskt reda på min gate i Paris redan när jag checkade in på Landvetter: K30. Det var den byggnad som låg längst bort, men jag visste i alla fall vilken det var. För att ytterligare förbättra mina odds valde jag en gångplats så långt fram i planet som möjligt. På så sätt skulle jag kunna kasta mig ut som skjuten ur en kanon innan alla andra började krångla med handbagaget och blockera gångarna. När flygvärdinnan frågade vad jag ville ha att dricka hörde jag mig själv säga "Coke, please." Jag blev lika förvånad som ni. Men här gällde det att behålla skärpan. När de hade påbörjat inflygningen till Paris kom flygvärdinnan tillbaka och meddelade mannen som satt bredvid mig att han skulle till L. Hon gav honom även lite tips om hur han skulle ta sig dit, och han började sedan desperat bläddra i den Air France-tidning som låg i stolsfickan framför, i jakt på någon slags översiktskarta över flygplatsen. "Jag vet precis hur du ska åka", sa jag och halade fram min karta. Jag pekade ut de olika byggnaderna och förklarade att vi skulle ta samma buss, den gula, men att han skulle gå av före mig. Mannen, som visade sig jobba på Volvo Lastvagnar, var mycket tacksam. (För er som inte vet så är Volvo Lastvagnar en av de största kunderna till A+A, där jag jobbar. Jag väljer därför av sekretesskäl att kalla mannen för "Bosse"...) Bosse reste mycket i jobbet, men erkände att han aldrig hade fått kläm på just CDG. Jag frågade om han inte hade fått reda på sin gate redan på Landvetter. Jo, det hade han. Hade han extremt kort tid på sig? Nja, det var samma som för mig - en timme. Så varför hade flygvärdinnan kommit fram till just honom för att meddela vilken gate just han skulle till? Bosse hade ingen aning om det, och vi lät det bero.

När vi kommit av planet följde vi strömmen och såg genast en skylt med en pil där det stod: "shuttles to gates K and L". "Hmm, we may be on to something..." Strax därefter kom bussen och vi forslades till våra respektive byggnader. Jag försökte koppla upp mig på wi-fi för att skicka meddelande till några väl valda personer att jag fixat bytet på 20 minuter, men av någon anledning lyckades jag inte med det. Kanske för att jag inte skulle vara så himla självbelåten...

Planet till New York var en jumbojet, eller vad det heter, i alla fall ett sånt med 10 platser på varje rad (3+4+3). Jag hade inte hållit mig framme vid seatingen för den här resan så jag fick varken en gångplats (vilket jag helst vill ha) eller en fönsterplats (det näst bästa). Jag satt helt enkelt mitt i röran. Men nu kände jag i alla fall att semestern hade börjat och när flygvärdinnorna äntligen kom ut med vagnarna beställde jag lite vin och sträckte mig efter glaset som en drunknande sträcker sig efter en livboj. 

Långa flygresor är rätt påfrestande - särskilt om man är vaken hela tiden. Men jag tänkte att det skulle vara smart att ställa om sig till New York-tid direkt, för att minimera jetlagen. Jag sov alltså inget på hela resan, fastän jag var aptrött, i hopp om att kunna sova en hel natt när jag kommit till hotellet. Note to self: det är alltid bättre att sova på planet. Dels sover man bort några sega timmar, dels vaknar man ändå kl 05.00 på hotellet. (Om inte annat av ett sms från en kollega: "Du ligger redan efter med bloggen.")

Hursomhelst. Jag kom fram. Jag tog mig igenom US Customs and Border Protection. Jag hittade min väska. Jag tog mig igenom tullen. Jag hittade min delade transfer som jag förhandsbokat och jag landade på mitt hotell strax före midnatt, lokal tid. Jag bor på Yotel, som ligger på Tenth Avenue, tre kvarter från Time's Square. Deras rum ser ut som hytter och jag har bokat en "executive cabin view". Det betyder att jag har fönster från golv till tak. "Mouuaahahahahahaaa!" tänkte jag när jag kom in igår. Sen kastade jag mig i säng och tryckte på knappen som mörklade rummet.

Det om gårdagen. Nu är klockan 09.00 och det är dags att fixa dagens första kaffe. :)