Hej Chicago!

Min resa mot Chicago började med att jag tog taxi från Yotel till Penn Station på söndag eftermiddag, efter att jag storögt bevittnat hur ABB-roboten - med kuslig precision - både tog hand om och lämnade ut mitt bagage.

Väl på stationen checkade jag in resväskan, precis som man gör på flygplatser, och sen hade jag bara handbagaget att bekymra mig om. Jag var ute i väldigt god tid och satt därför och stirrade på tavlan med "Departures" en bra stund. Spåren för respektive tåg kommer inte upp förrän ca 10 minuter innan avgång så vi var många som stod där med glasartad blick, för att sedan hastigt vika av mot anvisad gate, vilket i mitt fall var 6E.

Efter att jag passerat biljettkontrollen följde jag strömmen ner till plattformen, där det stod konduktörer längs med hela tåget och ropade "Keep moving!" "All the way down!" (Det här började kännas bekant...) När man kommit ungefär till mitten av tåget frågade den konduktör som stod utposterad där vilken slutdestination man hade. Jag sa att jag skulle till Chicago och blev då hänvisad till en specifik vagn. Tydligen var det så att vagnar skulle kopplas på och ifrån längs vägen, så därför var det viktigt att man satte sig i rätt vagn. Dock fick man sätta sig på vilken plats som helst i den vagnen och jag hittade en fin fönsterplats och satte mig till rätta inför den 19 timmar långa tågresan.

Strax efteråt kom en kille förbi och undrade om platsen bredvid var ledig. Javisst, sa jag. Och om detta hade varit i Sverige hade konversationen förmodligen slutat där. Jag har nött min beskärda del av tågrälsen mellan Göteborg, Stockholm, Gävle och Tomelilla och oftast sitter alla - som inte är i sällskap - tysta och sköter sitt. Jag med. Man läser lite, lyssnar på musik eller försöker sova bort några timmar. På sin höjd klämmer man fram ett "ursäkta" för att tränga sig förbi någon till sin plats efter att ha varit i bistron - men ärligt talat kan det lika gärna räcka med en menande blick. Men nu var jag i USA.

"Hi, I'm Corey."

"Hi, I'm Madeleine."

"I'm really pleased to meet you! Where are you from and where are you off to?"

(På engelska låter det inte så konstigt. Men om detta skulle ha varit en öppningsfras till en random person på SJ:s snabbtåg känns det plötsligt inte lika naturligt: "Hej, jag heter Madeleine! Vad trevligt att råkas! Var kommer du ifrån och vart ska du?" "Herregud, vad är det här för påträngande människa?! Det är en GALNING på tåget!" Etc.) 

Vi har mycket att lära av amerikanerna. Och vice versa.

Corey bodde i Chicago och hade precis som jag varit i New York i en vecka. Han hade valt att åka tåg hem, trots att flygbiljetten hade ungefär samma pris, bara för att få se lite nya vyer. Vi hade ett samtal där allting klickade och hakade i; där till och med skiljetecknen tycktes nicka instämmande mot varandra; och vi skaffade oss interna skämt som vi återkom till hela vägen till Chicago. Det var trevligt att ha sällskap och vi hade grymt kul.

Vid åtta-tiden gick vi till restaurangvagnen för att få i oss lite mat. Och detta var verkligen en restaurangvagn i ordets rätta bemärkelse - vita dukar och servitörer istället för brickor med självservering. (Inte superflott på något sätt, men ändå bordsservering.) Jag och Corey fick sätta oss jämte varandra för att göra plats för två personer till, och strax delade vi bord med en pensionerad militär från Hawaii och hans koreanska fru. De var också lättpratade och dessutom fruktansvärt roliga. Egentligen skulle jag vilja skriva ner en mängd roliga citat och ordväxlingar, men de hänger så mycket ihop med sammanhanget (och inte minst med det tonfall och ansiktsuttryck som dessa kommentarer levererades) att det bara blir platt och intetsägande om jag försöker återge det. Så jag nöjer mig med att säga att vi skrattade mycket.

Jag hade hört innan att tågen i USA skulle vara av mycket sämre standard än i Sverige och på det kan jag svara både ja och nej. Det var grymt sköna, breda stolar som gick att fälla bakåt en bra bit och dessutom fanns det ett fotstöd som man kunde fälla upp. Så man satt riktigt bekvämt. Däremot fanns det inget wi-fi på tåget och det kändes inte helt toppmodernt med en konduktör som hela tiden går runt och ropar ut instruktioner om diverse praktikaliteter.

Varför använder de inte högtalare?  

En kvinnlig konduktör vaggade till exempel med jämna mellanrum fram i gången och ropade ut att man på inga villkor fick slänga pappershanddukar i toaletterna. Detta avhandlades vid så många tillfällen att man började fundera på om det kanske blev kontraproduktivt - hon kanske satte griller i huvudet på folk som gjorde att de kände sig frestade - rent av MANADE - att slänga pappershanddukar i toaletten? Det fanns heller inga soppåsar vid platserna, vilket innebar att det inte fanns någonstans att slänga urdruckna pappersmuggar och annat skräp. (Hey - let's just flush it down the toilet..! Nej, just ja...) 

Men den största skillnaden mot SJ var att tåget gick så sjukt långsamt. Emellanåt kom det upp i vad som i bästa fall skulle kunna motsvara en hyfsad marschfart för ett regionaltåg, men oftast kändes det som den hastighet tåget har när det närmar sig en station. Dessutom stod vi stilla hur många gånger som helst. Ibland för att vi avvaktade ett annat tåg, men för det mesta visste man inte vad det berodde på. När vi hade åkt i ca 15 timmar fick vi reda på att vi var två timmar försenade. (Damen som satt bakom mig inflikade torrt att detta kallades "on time"). Men innan vi nådde Union Station var vi hela fyra timmar försenade. 19 timmars tågresa hade alltså förvandlats till nästan ett dygn. Jag kände mig rätt mör, de bekväma stolarna till trots. Men jag ångrar verkligen inte att jag tog tåget.

Resan hade gått igenom staterna New York, Pennsylvania, Ohio, Indiana och Illinois. Vi hade passerat skogar, majsfält, bönfält och öppna landskap och vi hade gått in i en ny tidszon - Central Time - som är 7 timmar efter Sverige. När vi väl anlänt bytte jag och Corey mobilnummer och mailadresser, sen gick jag till bagagebandet för att hämta min väska. Tog en taxi till hotellet och skickade därefter några snabba meddelanden till nära och kära att jag var framme i Chicago och hade checkat in på mitt hotell.

Sedan packade jag upp, tvättade upp lite underkläder och linnen i handfatet och gick ut och satte mig på (bokstavligen) första bästa krog och beställde en spaghetti carbonara. 

Imorgon väntar en ny dag. I Chicago.