Vi åt en brunch på ett café längs med strandpromenaden och sedan gick vi ut på stranden och bredde ut våra handdukar. Hela eftermiddagen låg vi där och solade och läste. Och vi badade. Jag har alltid trott att Stilla Havet skulle vara kallt, men det var minst 25 grader. Hur skönt som helst! Och Camilla, Paula och Daniella - det var nästan lika höga vågor som i Barcelona. Det är fruktansvärt roligt att vänta in en jättevåg och sedan låta sig slungas med in till stranden. Eller att försöka stå emot och bara bli fullständigt översköljd av saltvattnet. Det är enorma krafter i de här vågorna.
När jag låg där på stranden kom jag att tänka på en sak som jag lärde mig när vi (A+A) gjorde en utställning för Universeum i våras. Utställningen syftar till att öka barns och ungdomars intresse för naturvetenskapliga yrken och innehåller bland annat en massa kul fakta. Som att det finns fler stjärnor i universum än det finns sandkorn på alla jordens stränder. Fler stjärnor. Än alla sandkorn på jordens stränder. Och när man tittar ut över en milsvid strand som Venice Beach är denna tanke svindlande.
Det är klart att det finns liv på andra planeter.
Vid fem-tiden packade vi ihop och gick tillbaka till bilen. Vi tänkte ta en titt på den sceniska utsikten från Mulholland Drive - och kanske till och med fånga en solnedgång över LA. Vi ställde in GPS:en (som faktiskt har skött sig oklanderligt här i city) och hittade till Mulholland Drive. Som är en jättelång gata som slingrar sig uppför berget. Vi passerade fantastiska naturområden och vackra villor i vår jakt på en utkiksplats. Men plötsligt var vi på väg nedåt igen. Vafalls?
Vi svängde av på en sidogata för att kunna vända och åka tillbaka, men den var också jättelång och smal och hade mötande trafik, så det var bara att fortsätta nedåt. Till slut kunde vi stanna till och göra en ny sökning på GPS:en. Uppåt igen och ut på Mulholland Drive. Jag kunde inte köra så långsamt som jag ville eftersom vi hade ett koppel av bilar bakom oss, men vi spanade intensivt åt alla håll, och snart hade vi varit vid högsta punkten och var på väg nedåt igen. Utan att ha hittat någon utkiksplats.
Jag började misströsta. Vi såg något som såg ut som en grusplats till höger om vägen och jag blinkade höger, började svänga nedåt, såg att det var ett dike, svängde hastigt upp på vägen igen (utan att blinka vänster). Jag hukade skamset över ratten, men konstigt nog tutade inte bilen som låg bakom mig. Annars brukar de vara snabba på att slänga sig på tutan. Han kanske också var turist.
När vi var nere igen bestämde vi oss för att göra ett sista försök och tog Mulholland Drive i motsatt riktning, räknat från den freeway vi kommit upp ifrån. Här hittade vi faktiskt en plats man kunde stanna på vid sidan av vägen - som inte hade något dike - och jag svängde in. Det var dock ingen utsikt härifrån, men vi behövde fundera på vårt nästa "move". Då såg jag en grusväg som gick brant upp till vänster och försvann bakom en krök. Undrar vad som finns där? Det fanns en skylt längre bort, men den gick inte att läsa. "Vänta här, så ska jag gå bort och kolla", sa jag till Jessica. Och när jag kom fram till skylten stod det: "Mulholland Scenic Overlook". Ibland har man tur.
Vi körde upp för den gropiga och guppiga grusvägen och hittade en liten parkeringsplats med några få bilar. Härifrån kunde man gå upp för en liten kulle och sedan hade man hela Los Angeles för sina fötter. Dessutom var det solnedgång. Vi blev så glada att vi äntligen hittat hit att vi gjorde high-five. Flera gånger.
När vi var färdiga med utsikten åkte vi tillbaka till hotellet. GPS:en guidade oss till samma exit som vi tog av vid när vi kom till LA i lördags kväll. Den vid Hollywood Bowl... Och vi såg trafikstockningen alldeles för sent. Helvete. Ska vi hamna i detta inferno igen? Det var återigen en massa poliser som dirigerade trafiken, men som tur var flöt det på mycket snabbare den här gången. När vi passerade Hollywood Bowl såg vi skylten: "TONIGHT 7 PM: MÖTLEY CRUE / ALICE COOPER". Det förklarade alla långa hårsvall som fladdrade i vinden längs med trottoaren.
Vi parkerade bilen på hotellet och gick bort till Hard Rock Café på Hollywood Boulevard. Klockan var halv tio och vi hade inte ätit sedan brunchen på Venice Beach klockan ett. Så vi var hungriga. Och brända - i alla fall jag. Jag hade inte smort in mig så noga på baksidan av benen och nu var jag knallröd på baksidan av låren, i knävecken och en bit ner på vaderna. Men eftersom jag inte hade bränt mig alls där jag hade smort in mig visar det ju i alla fall att solskyddet fungerar. Alltid något.
Nu är klockan inte ens tio på tisdag förmiddag och det är redan jättevarmt ute. Men jag får nog köra med brallor idag ändå, så att jag inte förvärrar situationen. Vi ska till Universal Studios, så det kanske fläktar i åkattraktionerna. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar