Garden District och French Quarter

Klockan nio på måndag morgon ringde A.J. Eller rättare sagt - jag antar att det var hon. Frukosten skulle börja 08.45 och jag var inte där. Jag svarade inte. Istället smög jag ner till lobbyn och ut på den inhängnade innergården där det finns gratis kaffe i en angränsande byggnad. Jag hämtade en mugg och åkte upp till mitt rum igen. Osedd.

Vid tio skypade jag med Åsa. Vi hade lite problem att få till en anslutning i början (mitt wi-fi är lite oberäkneligt här också), men till slut lyckades det i alla fall över förväntan. 

Jag har förstått att det är en ruggig värmebölja hemma i Sverige. Här är det drygt 30 grader, men mestadels molnigt. Dock är luftfuktigheten påtaglig. Det känns ungefär som när man är på ansiktsbehandling och hudterapeuten tar fram en vit frottéhandduk, som är het och fuktig, och lägger den över ansiktet för att porerna ska öppna sig. Mina porer är med andra ord vidöppna 24-7.

Jag började dagen med att ta en långsam promenad genom Garden District, som ligger alldeles intill mitt hotell. Precis som namnet antyder finns här mängder med prunkande trädgårdar och vräkiga villor med stora terrasser, delvis dolda av gigantiska pelare. Här bor inga fattiglappar - enligt uppgift ägs husen av professionella fotbollsspelare, den lokala maffian och skådespelare som Sandra Bullock och John Goodman. (Dessvärre hade jag ingen Star Map här, så jag har ingen aning om vem som bor var.)

Jag strosade omkring en bra stund och drömde mig bort. Här skulle man kunna sitta på en terrass i kvällssolen. I en gungstol. Med transistorradion i bakgrunden.  

Inne i Garden District ligger även Lafayettes kyrkogård. Gravstenarna är egentligen inga stenar utan snarare små hus. Många är mycket gamla och har intressanta inristningar, som till exempel "May you soar with the eagles". Det är vackert här, men ganska slitet (tydligen blev kyrkogården illa åtgången av Katrina) och det är nog kusligt på natten. 

Det sägs att New Orleans är "haunted" och det finns många här som fortfarande praktiserar voodoo. Givetvis erbjuds turisterna så kallade "haunted tours", men jag har inte bokat in mig på någon sådan. (Vem behöver en haunted tour när man har A.J.?)

Efter Garden District tog jag bussen/spårvagnen in till French Quarter. När jag stod vid min omarkerade busshållplats kom en amerikansk familj, som också var turister, fram till mig och undrade om jag visste hur man tog sig in till stan. De hade kartan i högsta hugg och jag pekade och förklarade hur man tog sig in till Canal Street och därifrån till floden. Jag gav dem till och med olika alternativ.

Jag kände mig som en "local".  

Många har varnat mig för New Orleans - såväl svenskar som amerikaner - och sagt att det skulle vara så farligt här. Jag har inte alls upplevt det. Alla är extremt vänliga och hjälpsamma. Alla börjar prata med mig, hela tiden. Och det är mycket "Are you doin' alright there, honey?" och "Can I get you anything, love?" Både från män och kvinnor. Visserligen har jag inte varit ute så sent på kvällarna och jag har hållit mig där det är mycket folk. För naturligtvis finns det områden man ska undvika, precis som i alla städer. Skummisar finns överallt. Även i Göteborg.

New Orleans kallas för "The Big Easy" och det är verkligen en avslappnad atmosfär här. Kanske är det en ren söder-mentalitet, precis som man kan känna när man åker ner till södra Europa. "Om vi inte gör det idag, så gör vi det imorgon. Eller dagen därpå." (Spårarbetena utanför mitt hotell skulle till exempel ha varit klara för två månader sedan.) The Big Easy är mycket olikt The Big Apple.

När jag kom in till city promenerade jag genom de franska kvarteren och bort till Jackson Square. Här satt jag en bra stund och lyssnade på några gatumusikanter som spelade jazz. De var grymma och jag lämnade 5 dollar i deras hatt innan jag gick vidare. Inne på en bakgård på Bourbon Street testade jag "Shrimp Creole", som var riktigt gott, och jag gick in i flera Voodoo-butiker.

På Bourbon Street serveras alla drinkar i plastmugg så att man kan ta med dem ut på gatan. Redan vid fyra-tiden började det fyllas på i barerna och det strömmade musik från alla håll - live jazz, såklart, men också pianoklink och vanlig disco/pop/dansmusik. Det var bara att välja. Jag gled ut och in ur olika barer och drack drinkar. Vid halv åtta började jag känna mig lite dragen så då tog jag spårvagnen hem. Men jag kommer tillbaka - det finns inte en chans att jag lämnar New Orleans utan att ha sett Bourbon Street by night.