Jag duschade och gjorde mig i ordning för min brunchkryssning längs med Mississippifloden som skulle gå av stapeln vid halv tre. Boardingen skulle börja vid två, och eftersom jag var osäker på var det låg ville jag vara ute i god tid. Så jag åkte ner till lobbyn strax efter tolv för att be om någon slags karta. Där, i en förlängd del av receptionen, väntade A.J. som en fuktig mördarsnigel.
Hon var max 25 och bländande vacker - hon såg precis ut som en ung Whitney Houston. Hon hälsade mig välkommen till Avenue Plaza Resort och gav mig en karta över New Orleans där hon ringade in hotellet, the French Quarter, Jackson Square och Café du Monde som jag bara MÅSTE besöka för att prova den lokala delikatessen "beignets" som är någon slags munkliknande kaffebröd. (Förresten - jag har alltid trott att New Orleans uttalas "Nju Årliiins". Men det är inte så de säger här. De säger: "Nu Ååårlens".)
A.J. frågade om jag var intresserad av att boka in mig på någon "tour". De hade väldigt fördelaktiga priser. Jag svarade att jag redan hade bokat in mig på en "Sunday Jazz Cruise" idag och en "Swamp tour" på tisdag. Detta var säkert ett bakslag för henne, men hon höll masken och log brett. Inte en endaste liten bekymrad rynka på den släta pannan. "That's great!" Sedan erbjöd hon mig frukost imorgon bitti. (Det ingår ingen frukost i min bokning.) Hon beskrev en fantastisk, lokal frukostbuffé som skulle serveras "complimentary" på första våningen klockan 08.45 - "no strings attached". Dessutom skulle jag få en American Express "gift voucher" värd 50 dollar. Som kunde användas till i stort sett vad som helst - shopping, turer etc.
"Trevligt", sa jag. A.J. plockade fram ett formulär där hon fyllde i mitt namn och mitt rumsnummer: "Bara skriv på här". Jag skulle tydligen ta med mig detta formulär till frukosten imorgon. I samma sekund som hon gav mig pennan flikade hon in, som en bisats, att jag behövde lämna 20 dollar som en deposition, vilket jag skulle få tillbaka vid frukosten. Jag tvekade lite. Vad var detta? Men nu hade vi kommit så långt i konversationen att jag hade svårt att backa. Jag gav henne en 20-dollarsedel. (Det motsvarar ungefär 135-140 kronor.) Sedan tog jag mitt formulär och gick. När jag läste det finstilta visade det sig att de ska hålla en "times share presentation" på 90 minuter samtidigt som man får frukost. Och då kom jag ihåg att jag hade läst detta i gästrecensionerna av Avenue Plaza Resort - att de försöker sälja på en andelslägenheter.
De är sluga.
Jag grubblade över mitt nästa drag. Å ena sidan är det kanske inte så farligt att lyssna på en presentation i en och en halv timme samtidigt som man äter gratis frukost och får en gift voucher på 50 dollar. Man kommer ju ändå inte att köpa en lägenhet. Å andra sidan - jag minns fortfarande med rysningar hur jag och Nisse råkade ut för en sådan presentation när vi var på Kanarieöarna. De lockade med någon gåva och sedan satt vi fast i flera timmar i någon slags väckelsemöte där de försökte sälja på oss lyxlägenheter. Det kändes som om de hade stulit en eftermiddag av mitt liv och jag var så arg efteråt att tårarna sprutade.
Med detta i åtanke bestämde jag mig för att strunta i frukosten imorgon. Jag skiter i de där 20 dollarna. Det är helt enkelt inte värt det.
Jag frågade Valet Parking-killen utanför hotellet hur jag skulle ta mig till French Quarter och han sa att det fanns en busshållplats på andra sidan gatan. Egentligen går det en spårvagn precis utanför hotellet, men det pågår spårrepatationer så man måste ta ersättningsbuss en bit och sedan byta till spårvagn. (Eller "street car", som de kallar det.)
Jag gick bort till busshållplatsen på andra sidan gatan och satte mig och väntade. Då fick jag syn på en buss som stannade på ett helt annat ställe och släppte av folk. Bussen gick i den riktning jag skulle åka, men det fanns inte något som tydde på att detta var en busshållplats - inte ens en stolpe. Jag hejdade en kvinna som klivit av bussen och frågade henne var jag skulle stå om jag skulle åka ner till Canal Street. Hon sa att jag skulle stå där hon klivit av. "Men det är ju ingen hållplats där", sa jag. Hon förklarade att det var lite rörigt nu när de höll på med spårarbeten, men om jag bara ställde mig där så skulle snart en buss komma och plocka upp mig. Jag gjorde som hon sa och strax kom en buss och plockade upp mig.
Bussbiljetten kostade 1,25 dollar. Man matade själv in pengarna i en automat och sedan gick man in. Jag frågade chauffören om jag inte skulle få en biljett. Men det fick man inte. När bussen kört en bit ropade chauffören att det var dags att byta till spårvagn och så gick vi alla över till den.
När jag kom fram till Canal Street klev jag av och promenerade ner mot floden. Där fanns en strandpromenad och A.J. hade sagt att om jag följde den skulle jag så småningom komma fram till Natchez Riverboat. Det gjorde jag, och i en biljettkur bytte jag ut min utprintade bokningsbekräftelse mot en riktig biljett. Jag slog mig ner vid ett bord och väntade på att klockan skulle bli två. Ett äldre par som hette James och Claire började genast prata med mig. De bodde i Houston men var i New Orleans för att fira att Claire fyllde 88. Claire var välsminkad, misstänkt slät i hyn och hade ett enormt hårsvall som troligen var en peruk. Men det var inte bara ytan som var ungdomlig - de hade varit på "bar hopping" kvällen innan! De visade mig bilder från gårdagens dekadens på Bourbon Street, plus ett gäng bilder från sin resa i Europa där de bland annat poserade framför Colosseum. James och Claire skulle dock inte med båten, så vi sa hej då när det var dags för mig att gå ombord på hjulångaren Natchez.
Väl på båten slog jag mig ner i restaurangen. Strax kom en servitris och jag beställde en öl av henne innan jag gick bort till buffén. New Orleans har cajun- och kreolmat. Skillnaden mellan dessa kök är att cajun är lite mer lantligt och kreol har sitt ursprung i de europeiska invandrarnas finkultur. Den kreolska maten är alltså mer exklusiv och innehåller mer grädde och smör, medan cajunmaten kommer från fattiga bönder och innehåller mer kryddstark husmanskost som av praktiska skäl tillagades i gryta. I båda köken är redningen "roux" central för att åstadkomma den speciella, rökiga smaken. En roux görs genom att fräsa smör och mjöl under omrörning tills att mjölet nästan blivit bränt. Typiska rätter för det louisianska köket är crawfish (ja, de säger "crawfish", inte "crayfish"), vilket är kokta, varma kräftor; Gumbo (en slags gryta som kan innehålla i stort sett vad som helst - korv, kyckling, kräftor etc) och Jambalaya (en risrätt med kräftstjärtar blandat med lök, paprika, selleri, tomatsås och rökta, starka korvar). Jag provsmakade allt som fanns på buffébordet utom ostarna och det mesta var riktigt gott.
Efter brunchen gick jag omkring på båten och tittade på utsikten över Mississippi. Hela tiden spelades jazz av ett liveband och det var lite grann som att befinna sig i "Borta med vinden." Turen tog två timmar och när jag kom i land besökte jag Café du Monde, som A.J. rekommenderat, för att det ändå låg i närheten och jag var i desperat behov av en dos koffein. Beställde in en (1) beignet, men fick ändå tre stycken på en liten assiett. Kanske serveras de bara i tretal. De var goda men extremt söta och hade ett så tjockt lager florsocker att det förvandlades till ett klister i gommen. Jag kunde bara få i mig en och bad om en liten påse för de andra två. Nu har jag frukost både måndag och tisdag. :)
Efteråt strosade jag omkring en stund i ytterkanten av de franska kvarteren och sedan tog jag spårvagnen (och bussen) tillbaka till hotellet. Spårvagnarna som går längs med St Charles Street (där mitt hotell ligger) är från 1835 och, vad jag förstår, de äldsta ännu fungerande spårvagnarna i världen. De har i alla fall väldigt vackra träbänkar och det känns nästan som en liten tidsresa bara att kliva in i dem.
När jag kom tillbaka till mitt rum hade A.J. smugit in lite broschyrer under min dörr och satt en lapp i nyckelhålet. "Hi Madeleine! So great meeting you today! Have a lovely breakfast on us tomorrow morning!"
Jag tog det lugnt en stund på mitt rum och gick sedan upp för att kolla in utsikten från "Sun deck" som ligger på tolfte våningen. Fick genast sällskap av Edward och Barbara - ett par från Pittsburgh - som hade tagit med sig en varsin burk kall öl. Vad smart! Det finns nämligen ingen servering på takterrassen; det är bara bord och stolar. Men jag har ju ett kylskåp på mitt rum! Vi pratade en bra stund om allt möjligt och sedan gick jag iväg för att äta middag. Det finns en "berömd" restaurang som heter John's Steakhouse, och som faktiskt ligger i samma byggnad som mitt hotell, men den hade stängt söndagar och måndagar. Jag frågade Valet Parking-killen om tips på restauranger i närheten och han rekommenderade Houston's. Det låg bara två kvarter bort, så jag promenerade.
Houston's var ett toppenställe. Superfin inredning och ett sådant där öppet kök där man ser kockarna arbeta. Naturligtvis spelades det jazz. Jag fick ett bås och beställde in ett glas vin och "barbecued pork ribs" med coleslaw och pommes frites. När tallriken kom in undrade jag om jag fått in en hel gris - köttbiten var helt enorm. Men ungefär hälften av den var ju ben, så det var inte riktigt så farligt som jag trodde. Efter middagen tog jag ytterligare ett glas vin i baren och sedan gick jag hem.
"En hel gris" det lät kul! New Orleans känns verkligen annorlunda när jag läser bloggen!
SvaraRaderaSom en annan "tid".
Jag ska tipsa (Pelle på mitt jobb) att läsa bloggen.
Kram Y