Tren de Soller

Herregud, vad jag drömmer mycket på nätterna. Det sägs ju att man drömmer varje natt, men jag brukar nästan aldrig minnas mina. Det är dessutom långa, sammanhängande drömmar som, även om de innehåller ett visst mått av absurditet, är förvånansvärt klara och tydliga. Kanske är det därför jag aldrig känner mig helt utsövd när jag vaknar. Jag har liksom haft ”fullt upp.”

På torsdagen skulle jag i alla fall göra en utflykt med det historiska tåget som går från Palma till den lilla bergsbyn Soller. Jag hade gjort bokningen online i söndags när jag satt på min balkong. Tåget byggdes redan 1912 med syftet att frakta apelsiner och annan citrusfrukt från Sollerdalen till Palma. Även om det idag är en ren turistattraktion har det bevarats i sitt ursprungsskick med vagnar i trä och mässing. 

Tåget skulle gå 12.15 så jag tog bussen till Palma strax före 11. Jag kom fram till busstationen 11.40, och sedan var det bara att förflytta sig till byggnaden bredvid. När jag kom ut på perrongen var det smockfullt med folk, och jag försökte avgöra var jag skulle ställa mig för att ha bästa möjliga förutsättningar för att få en fönsterplats. Tåget stod inte inne än, och jag hade ingen aning om hur långt det var, eller exakt var det skulle stanna. Med lite tur och list lyckades jag kryssa mig fram, och när tåget väl rullade in och biljettkontrollen startade tillhörde jag (för att använda ett travuttryck) ”den främre träffen”. 

Väl på tåget slog jag mig ner vid ett öppet fönster på höger sida. Och där satt jag med armbågen ute och vinden fläktande i håret medans tåget rullade ut ur Palma och mot bergen. 

Vi åkte i sakta mak genom skogar och tunnlar, passerade apelsin-, citron- och olivlundar, och såg fina bergsvyer. Längs vägen såg jag även betande får och en åsna. 

Tåget gjorde ett stopp vid en utkiksplats där man fick en fin vy över Sollerdalen. Många gick av där för att ta bilder, men jag satt kvar vid mitt öppna fönster.

Efter ungefär en timme och 27 kilometer var vi framme i Soller. Många från tåget gick direkt och ställde sig vid spårvagnshållplatsen, som ligger alldeles bredvid tågstationen, och där man kan åka vidare till hamnen, Port de Soller. Men jag var hungrig och fortsatte därför ner till det lilla torget, som låg intill en kyrka, och satte mig på en av uteserveringarna för att beställa lunch - en hamburgare. 

Now that’s what I call a burger. 

Den såg anspråkslös ut, men var grymt saftig och god!

Efter lunchen gick även jag för att ta en av de charmiga, öppna träspårvagnarna ner till hamnen. Jag stod på ”uteplatsen” på vagnen och höll mig i räcket medans vi skramlade längs gatorna nedåt hamnen i ungefär 20 minuter. Många hade köpt kombinerade tåg- och spårvagnsbiljetter, men jag löste en enkelbiljett direkt av konduktören för 10 Euro. 

Port de Soller ligger i en nästan cirkelrund, skyddad vik och har små badstränder och mängder med båtar. Jag flanerade längs med strandpromenaden och slog mig sedan ner i en bar och beställde en passionsfruktsmojito. Eftersom det fanns ett eluttag alldeles i närheten av min plats passade jag på att ladda min mobil medan jag drack min drink utstuderat långsamt. Från 36% till 82% för att vara exakt. 

Jag gick tillbaka till spårvagnshållplatsen som var överfull med folk som trängdes, och jag uppfylldes av ett hastigt uppflammande hat mot turister. Trots att jag var en själv. Men det är när vi kommer i stora grupper som vi blir verkligt irriterande. 

Och vad fan - det är ju i slutet av september. Högsäsongen borde väl vara över vid det här laget?

Den första spårvagnen som kom hade jag inte en chans att komma med. Så jag fick vänta en halvtimme på nästa, samtidigt som jag med armbågarna försökte bevaka mitt personal space efter bästa förmåga. När nästa vagn kom stannade den så att en av ingångarna hamnade precis framför mig. Bingo. Jag klev på och skramlade tillbaka till Soller. 

Där hade jag 1,5 timmar tills tåget skulle gå tillbaka till Palma. Jag gick en stund i gränderna och inhandlade olivolja med apelsinsmak, balsamico med smak av ”dark orange” (vilken jag provsmakade i butiken och den var gudomlig), samt en tvål som såg ut - och doftade som - en apelsin. Jag drack även färskpressad apelsinjuice på en uteservering, och sedan gick jag tillbaka till tåget. 

På vägen tillbaka till Palma satt jag med armarna i kors över fönsterkarmen och huvudet lutat mot dem. Det taktfasta dunkandet från tåget, den lätta brisen och de rofyllda miljöerna gjorde det till en nästan meditativ upplevelse. 

När jag klev av vid tågstationen i Palma övervägde jag att ta bussen tillbaka till hotellet direkt, eftersom busstationen låg precis bredvid. Men varför skulle jag det?

Jag plockade fram Google Maps och kryssade mig tillbaka till Abaco för att utforska baren lite bättre. Efter att jag klivit in bakom den tunga träporten slog jag mig återigen ner i baren och beställde en Espresso Martini. Bredvid mig satt (naturligtvis) ett brittiskt par som jag började prata med. De hade försökt komma in här dagen innan, men kön utanför hade ringlat lång, så nu hade de kommit i god tid. Jag kom dit ungefär halv nio, och inte långt efter det låste de porten eftersom det var fullt vid alla bord och i baren. De ville inte ha folk som väntade eller hoovrade i lokalen, så nya människor släpptes bara in efter ”en ut-en in-principen”. 

Jag satt där länge och väl och sippade på min drink, samtidigt som jag betraktade servitörerna med guldgördlar tillreda drinkar med precision och lyssnade på den klassiska musiken (vid ett tillfälle spelades Ödessymfonin). Efter drinken gick jag runt och spanade bland kandelabrarna, blommorna, fruktarrangemangen och statyerna och upptäckte bland annat en inneträdgård som jag helt hade missat när jag var här för två dagar sedan, och som hade en liten fontän i mitten. Jag gick även uppför trappan och tittade. Här var det olika rum inredda med slottsmöbler, ljuskronor, oljemålningar och små balkonger där man kunde se ner på inneträdgården. 

Jag tog en del bilder, trots att man inte fick. Vid ett tillfälle blev jag tillsagd, men jag såg många andra som smygfotograferade. 

Sedan gick jag ut i natten, letade mig tillbaka till busstationen och tog 103:an till Santa Ponsa. 

Idag är min sista dag på Mallorca. 

Halvtid

En veckas semester består egentligen av sex dagar, eftersom den sjunde är resdag. På onsdagsmorgonen insåg jag att jag just hade avverkat halva tiden, vilket var en smula nedslående. Bäst att verkligen ta vara på den här dagen genom att bada, bada, bada!

Efter morgonkaffet gick jag ner till poolen och upprepade måndagens procedur: blogga om gårdagen i skuggan och därefter glida bort till min paxade solstol i solen och sträcka ut mig. 

Det var 27 grader varmt och inte ett moln på himlen. 

Vattnet i poolen var 25 grader. 

På eftermiddagen beslöt jag mig för att ge hotellets uteservering, som ligger precis bredvid poolen, en ny chans. Visserligen hade caesarsalladen varit trist, men de kunde väl inte misslyckas med en hamburgare? 

Jo, det kunde de. 

Köttet var alldeles för kompakt, baconet för slemmigt och o-krispigt och guacamolen - som var anledningen till att jag valde just denna burgare - bestod av ett flortunt lager, knappt skönjbart under BBQ-såsen. 

Jag åt ungefär halva burgaren och lite strips och tänkte att de inte kommer se mig här något mer. 

Alldeles utanför poolområdet ligger en ”stenbrygga” i platåer, med stegar som leder ner i Medelhavet. Jag hade sett att en del brukade ligga där istället för vid poolen eller sandstranden, så efter ett par timmar till vid poolkanten flyttade jag dit. 

Och sedan badade jag i havet medan solen gick ner i horisonten. Det var ljuvligt. 

När det började mörkna gick jag upp till rummet, duschade och bytte om. Jag hade sett en restaurang som såg mysig ut när jag gick från bussen när jag kom hem från Palma på tisdagen. Den hade små ljusslingor längs med räcket och i gången mot entrén som lyste på ett härligt, inbjudande sätt. 

När jag kom dit var den fortfarande mysig, men hade också en stor tv som visade sport, vilket drog ner mysighetsfaktorn en aning. 

Jag slog mig ner och beställde tapas - vitlöksbröd och baconlindade dadlar - vilket var mycket gott. 

Efter middagen drog jag mig tillbaka till hotellet. 

Idag ska jag ta tåget från Palma till Soler - en ikonisk tågresa genom apelsinlundar, tunnlar och bergslandskap med ett trätåg från 1912. Tåget går 12.15 och jag kommer tillbaka till Palma vid 19.30. Det vill säga alldeles lagom för att göra ett nytt besök på Abaco, som även inbegriper övervåningen. 

Palma

På tisdagen skulle jag besöka Palma, men jag inledde som vanligt med ett blogginlägg om gårdagen, denna gång från min balkong. Även denna gången strulade det när jag skulle ladda upp bilder, men jag löste det mycket snabbare nu. Dock så började jag fundera över om det kanske ändå är dags att byta mobil. Den är fem år gammal och har börjat få problem med utrymmet - jag får hela tiden rensa historik och avlasta appar för att frigöra lagringsutrymme. 

Innan jag hann lämna rummet kom en städerska förbi och undrade om jag ville få städat. De hade städat dagen innan - bäddat, plockat undan, tömt papperskorgar, torkat av - men mina kaffekoppar och vinglas hade lämnats odiskade på diskbänken. Jag frågade: ”Am I supposed to do the dishes myself?” (Det var en uppriktig fråga, inte en dryg kritik. För det fanns varken diskmedel, diskborste eller diskställ. Än mindre någon diskmaskin.)

Hon såg frågande ut. 

Jag hämtade en av mina odiskade kaffekoppar och gjorde diskrörelser med handen. ”How do I clean it?”

Hon nickade och försvann och kom strax tillbaka med en halvfull flaska med diskmedel och räckte den till mig. ”And a brush?” Hon såg frågande ut. ”Brush?” Jag upprepade diskrörelserna. ”Si.” Efter en stund kom hon tillbaka med en tvättsvamp. ”Gracias.”

Jag diskade upp mina glas och koppar, sedan gjorde jag mig i ordning och tog hissen ner till receptionen, där jag blev informerad om att jag skulle ta buss 103 som stannade bara 50 meter från hotellet. Jag skulle blippa mitt vanliga betalkort när jag klev på och när jag klev av, och jag skulle åka till ändstationen som var mitt i centrala Palma. 

Rena barnleken. 

Receptionisten gav mig även en utprintad tidtabell, men jag gissade (vilket visade sig vara korrekt) att tiderna bara var riktlinjer. Bussen gick varje halvtimme, så det var bara att ställa sig och vänta. Vid hållplatsen noterade jag att detta var en enkelriktad väg, så jag funderade lite på var jag skulle gå av när jag kom tillbaka. Två brittiska damer (det kryllar av britter här!) som också väntade vid hållplatsen sa att jag skulle gå av på samma ställe - tydligen gick bussen runt i någon slags ringlinje. 

När jag hoppat på bussen noterade jag vad min hållplats hette på den digitala skärmen som visade kommande hållplatser: Roman de Montcada 2. För säkerhets skull skrev jag upp det i mobilens anteckningsläge, eftersom man alltid tror att man ska komma ihåg såna saker. 

Men det gör man inte. 

Resan till Palma skulle ta 30 minuter, men tog 45. Ändhållplatsen visade sig vara ett gigantiskt ”bussgarage” under jord, där mängder med bussar stannade i numrerade fållor. Jag följde strömmen mot rulltrapporna och var sedan ute i solskenet. Plockade upp Google Maps för att både notera var busstationen låg och hur jag skulle orientera mig mot Gamla Stan. Sedan började jag promenera. 

Centrala Palma innehåller även ”vanliga” storstadsmiljöer som breda, trafikerade vägar som kantas av modebutiker och gallerior. Men det var ju de bilfria, vindlande gränderna i Gamla Stan jag var ute efter. Och där blev jag kvar hela dagen. 

Jag gick ut och in i små butiker och ”småshoppade” en nyckelring, te i lösvikt, två små glasburkar med honung (en med apelsinsmak och en med citronsmak) och ett par handgjorda örhängen på en marknad. 

Jag tog mig en titt på den stora gotiska katedralen, La Seu, men gick aldrig in. 

På eftermiddagen åt jag tapas på en uteservering och blev sittande en bra stund och bara tittade på folk. Senare åt jag en glass på en stentrappa och ännu lite senare slank en drink ner på en annan uteservering. 

Gamla Stan i Palma är verkligen mysigt, men om jag ska vara ärlig hade det lika gärna kunnat vara Gamla Stan i Nice. Eller i Split. Eller i Chania. Eller rent av i Stockholm. De här ställena ser ungefär likadana ut, men ändå känns de genuina och man älskar att vara där. Man vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn - en smal gränd, en brant trappa, ett stort torg.

Det enda molnet på min himmel var min mobil, vars laddningsprocent stadigt tickade nedåt. (Aldrig åka ifrån Powerbank. Aldrig. Åka. Ifrån. Powerbank.) Det handlade inte bara om att jag ville ta bilder, jag behövde Google Maps, bland annat för att hitta tillbaka till busstationen. Visst kan man ta taxi i värsta fall, men…

Innan jag lämnade Palma ville jag utforska ett tips som jag fått av Maria: den ikoniska baren Abaco, som ligger i en 1600-talsbyggnad (ett palats), vars inredning präglas av barock- och rokokostil med kristallkronor, kandelabrar, oljemålningar och marmorstatyer. Jag hittade dit med hjälp av Google Maps och var framme 19.30. De öppnade kl 20, så jag satte mig på en trappa en bit bort och bidade min tid. 

Prick 20.00 gick jag dit och klev in i en helt annan värld. Jag slog mig ner vid bardisken och beställde en Lemon Daiquiri och noterade att min mobil var nere på 5%. Eftersom jag rådigt nog hade packat ner min laddare i väskan frågade jag en av de livréklädda bartendrarna om jag kunde få ladda min mobil bakom disken. Han tog ordlöst min mobil och laddare och försvann in bakom en stor trädörr. Kanske uppskattade han det inte. Men jag var desperat. 

Så satt jag där, mobillös, med min drink och såg mig omkring. Det fanns mängder med levande ljus, uppbyggda arrangemang av färsk frukt och gigantiska vaser med enorma buketter med liljor och andra snittblommor. Ur högtalarna strömmade enbart klassisk musik och det kändes som ett litet stycke medeltid betraktade oss från ovan. 

När jag druckit upp min drink bad jag att få tillbaka min mobil som nu var uppe på 27%. Jag tog några snabba bilder på inredningen på vägen ut (hade jag sett en skylt med fotoförbud?) innan jag med hjälp av Google Maps tråcklade mig tillbaka till busstationen i mörkret. 

Bussturen tillbaka gick snabbare och efter en halvtimme klev jag av på samma plats som jag klivit på för nästan tolv timmar och 17 000 steg sedan. (Och jag var så glad att jag hade antecknat vad hållplatsen hette, för det kom jag givetvis inte ihåg. Inte heller kunde jag känna igen omgivningen i mörkret när jag bara såg min egen spegelbild i fönstret). 

När jag kom tillbaka till hotellet skickade jag en bild på Abaco bar till Maria och fick ett snabbt svar: ”Gå upp och kolla övervåningen också.”

Fan också. Jag hade ju sett en trappa. 

Men jag ska tillbaka till Palma på torsdag, kanske även fredag kväll. Då kanske jag även får nytta av de tips på tapasrestauranger som Lollo förmedlade via Maria. 

Det är tur att man har kompisar som gör research åt en när man själv inte hinner. 

 

Poolhäng

På måndagen bestämde jag mig för att inleda dagen vid poolen och även blogga från poolkanten - en klassiker. Så efter mitt morgonkaffe på balkongen tassade jag ner och paxade en stol som badade i sol genom att lägga ut min handduk där, sedan satte jag mig i en annan stol, som låg i skuggan, och plockade upp mobilen. 

Inlägget gick snabbt att skriva - det hade ju inte hänt så mycket under söndagen - men när jag avslutningsvis skulle ladda upp några bilder började det jävlas. En ruta dök upp som hävdade att jag inte hade åtkomst till mitt Google-konto. Vafalls? (Och - har jag ens ett Google-konto? Är det min Gmail?) Jag provade igen och igen, med en dåres envishet, men jag fick samma svar. Jag testade att uppdatera sidan, att stänga ner Blogger-appen och öppna den igen. Att starta om hela mobilen. Inget hjälpte och min irritation växte till oanade proportioner. Jag googlade efter svar och fick förslag på att rensa cookies och cache-minne på Chrome. Jag gjorde det. Men det hjälpte ändå inte. Jag gjorde det på Safari också, för säkerhets skull. Ingen skillnad. Jag började överväga att posta inlägget utan bilder, men det vore att erkänna sig besegrad. Efter över en timmes googlande, rensande och uppdaterande fick jag tipset att logga ut mig från Blogger-appen och sedan logga in igen. Det kändes riskfyllt, eftersom jag inte var säker på vad jag hade för lösenord. Men jag gjorde det ändå. Och på något sätt låg lösenordet sparat och efter denna ut- och inloggning funkade det igen. 

Helt utmattad efter denna inre dramatik raglade jag bort till min solstol och lade mig platt. Klockan var nästan halv tolv och det kändes som om hela förmiddagen hade gått åt till ”datastrul”. Mobilen var redan nere på ”det röda” (under 20%) och jag ångrade att jag inte hade tagit med mig min Powerbank. Inte från rummet - utan från Göteborg… 

Men jag hade ju ingen tid att passa direkt. Och efter ett dopp i den glittrande poolen kändes allt mycket lättare. 

Efter någon timme var det tydligen dags för vattengympa i poolen. En överpeppad instruktör vrålade instruktioner för att överrösta den dunkande discomusiken samtidigt som några tappra semesterfirare rörde sig oroligt i vattnet. Jag fick en flash av Sällskapsresan och Åke Catos karaktär som vänder sig mot Sven Melander och säger ”Att de orkar, våra storkar” på grov göteborgska. 

Men det var väl faktiskt dags för lunch?

Jag gick och satte mig på hotellets uteservering, den som hade varit stängd första kvällen jag kom hit, och beställde en caesarsallad. Den var en besvikelse - långt ifrån den magiska caesarsallad jag och syrran åt på vårt hotell på Sardinien. Kycklingbitarna var som gigantiska, bleka kuber, krutongerna för små och för få och jag tror inte det fanns någon bacon alls. Så, basically, smaklös kyckling med salladsblad och lite dressing. 

Men vinet var gott. 

Efter lunchen gick jag upp till mitt rum för att ladda mobilen lite, sedan var jag tillbaka i min solstol. Och där blev jag liggande resten av eftermiddagen.

På kvällen satte jag mig på balkongen och ringde Åsa. Det var skönt att höra att allt gick bra med Aslan - hon tyckte till och med att det var så mysigt att ha honom där att hon inte ville att han skulle åka därifrån. 

Jag tog en dusch, bytte om och gav mig ut för att utforska omgivningarna. Jag gick i samma riktning som jag gått första kvällen och passerade barer, restauranger, supermarkets och souvenirbutiker. De senare sålde ungefär samma saker som de gör på alla såna här ställen i hela världen. Jag letade efter ett mysigt ställe, kanske en takbar, men ju längre jag gick, desto mer började jag inse att jag nog hade hittat det mysigaste stället redan i lördags kväll. 

Så jag vände, gick tillbaka till samma restaurang där jag åt melon och skinka, slog mig ner och beställde en pasta bolognese. Det var gott, men långt ifrån fantastiskt. Spanien är helt enkelt inte Italien när det gäller mat. 

Efter middagen gick jag tillbaka till min balkong för en sängfösare (vin och bok) innan jag kröp till sängs. 

Idag ska jag åka in till Palma. 

Vamos à la playa

Santa Ponsa ligger på Mallorcas sydvästra sida, en kvarts bilresa från Palma. Enligt TUI-appen är det ”en badort i typisk mallorkinsk stil med fina sandstränder, restauranger vid havet, promenadstråk, butiksgator och kvällsnöjen.” På söndagen tänkte jag utforska en mycket specifik del av detta: beachen.

Jag inledde dock med en kopp kaffe på min balkong där jag även skrev ett blogginlägg om hitresan. Sedan packade jag upp min resväska och packade ihop mitt strand-kit. Tog hissen till receptionen på våning 4 och frågade hur man tog sig till stranden. Jag skulle tydligen ta hissen ner till våning 0, passera poolen och svänga vänster. 

Jag gjorde detta och såg att poolområdet såg mycket fint ut - den inbjudande poolen kantades av blåvita strandsängar och man hade direkt utsikt över Medelhavet. 

Jag svängde vänster och promenerade längs med en serie bryggor där jag passerade andra hotell och flera restauranger i ett par hundra meter, sedan var jag framme vid - vad jag antog var - Santa Ponsas huvudstrand. Den är ganska långgrund och ligger i en djup bukt och har finkornig sand. Jag letade upp en ledig solstol och slog mig ner. En spännig solstolsuthyrare dök snart upp och skinnade mig på 14 Euro. (Brukar det inte kosta 3-5 Euro?) 

Hursomhelst.

Jag solade och badade hela dagen. Himlen var djupblå med stora, bulliga moln som solen gled ut och in i. Det var 26 grader på land och 24 grader i vattnet. Och att ligga på rygg och flyta i Medelhavet med armar och ben utsträckta var lika ljuvligt som jag mindes det. 

Vid två-tiden gick jag till en strandrestaurang och beställde en poke bowl med lax. Sedan var jag tillbaka i min solstol igen.

Jag tror till och med att jag slumrade till. 

Vid 17.30 packade jag ihop och släntrade tillbaka till hotellet via Supermarketen där jag köpte proviant (Pringles och en flaska vin).

Trots att jag inte hade gjort många knop kände jag mig helt slut. Jag orkade inte ens duscha och göra mig i ordning för middagen, utan smög bara ner till en intilliggande hotellrestaurang med havsutsikt - med det medelhavssurfiga håret uppsatt och fortfarande med baddräkten under tunikan - och beställde en grillad lax med apelsinsås. Som jag intog till en ganska spektakulär solnedgång. 

Jag rundade av kvällen med min bok och ett glas vin på balkongen. Det var inte så dumt ändå. 

Hej Mallorca!

Även om min resa till Mallorca har varit bokad i flera månader har jag aldrig tidigare varit så oförberedd på en resa. I normala fall brukar jag ha nagelfarit resmålet och gjort en lista på sevärdheter, udda utflyktsmål, bra restauranger och minst en lönnbar. Men på grund av yttre omständigheter, som jag inte tänker gå in på här, har jag inte gjort någon research alls. Så när jag tog bussen från Åsa, där jag hade tillbringat tre nätter för att ”skola in” Aslan, till Malmö C kände jag, för första gången på mycket länge, resfeber. Jag åkte i mycket god tid, men kände mig ändå lite stressad. 

På Malmö C växlade jag till mig 200 Euro i kontanter, och därefter tog jag Öresundståget över bron. Resan till Kastrup tog bara 23 minuter och ingen bad att få se min biljett. 

När jag klivit av tåget tog jag rulltrapporna upp till flygplatsen och gick in i avgångshallen. Jag hade checkat in online dagen innan, så boardingkortet fanns redan digitalt i min mobil. Nu behövde jag bara bli av med väskan, så jag gick till en self service bag drop och följde instruktionerna. Efter att ha scannat boardingkortet skrevs min bag tag ut och jag fäste den runt handtaget. Sedan gick jag bort till den obemannade disken, placerade väskan på bandet och scannade bag tagen med en handkontroll. I samma ögonblick dök mitt namn och mina flygdetaljer upp på en skärm intill, och det bekräftades att jag nu hade en ”checked in bag”. Och sedan rullade väskan iväg. 

Jag hade funderat på om jag bara skulle resa med handbagage, eftersom man inte behöver så mycket packning för en veckas solsemester. Men eftersom det ändå ingick en incheckad väska i min bokning och det är lite pyssel med vätskor om man enbart har handbagage hade jag valt min stora gula väska. Dessutom kanske jag vill handla något. Men i samma ögonblick som den rullade iväg på bandet kom jag på att jag borde ha lagt över vissa saker i axelväskan. Om väskan inte skulle komma fram hade jag förvisso ändå det viktigaste; som pass, plånbok, mobil och laddare. Men det hade ju varit trevligt om jag även hade haft mina badkläder där. 

Jag gick vidare till säkerhetskontrollen och placerade min ynkliga axelväska i korgen, samtidigt som jag noterade alla andras kabinväskor, ryggsäckar och stora bagar. Ja, ja. Efter att ha passerat kontrollen gick jag igenom tax free-butikerna och slog mig ner på en restaurang. Genom att scanna en QR-kod på bordet gjorde jag min beställning - två små smörrebröd (en med ägg och räkor, en med beef tartar) och en öl. Detta bars strax ut till mitt bord av en servitris. Jag hade hittills inte sagt ett ord till någon, bara blippat mitt boardingkort ett par gånger och scannat en QR-kod. Jag hade inte ens visat mitt pass. 

Här blev jag sittande en bra stund, och jag pratade med både syrran och Maria i telefonen samtidigt som flygplatssorlet och ölen gjorde sitt för att kicka igång semesterkänslan. Min SAS-app skickade en notis att min gate var A12 och att boardingen skulle starta 15.50. När klockan var 15.30 började jag dra mig ditåt och efter en stunds väntan var det dags att gå ombord. Ännu en scanning av det digitala boardingkortet och tripp-tripp genom gången. Eftersom jag satt på rad 25 fick jag vika av och gå nedför en trappa, följa en snitslad bana på marken och sedan gå uppför trappan i planets bakre del. 

Efter sedvanlig trängsel i gången satt alla till slut på sina platser och planet kunde taxa ut samtidigt som flygvärdinnorna gjorde sin säkerhetsgenomgång. Vi lyfte på utsatt tid. 

Resan till Palma skulle ta 3 timmar och 5 minuter, men vi landade 20 minuter före utsatt tid. Bredvid mig satt ett norskt par från Lofoten som jag började prata med under landningen (innan dess hade jag suttit och läst), och jag fick verkligen spetsa öronen för att förstå vad de sa, medan de verkade förstå allt jag sa direkt. Jag tycker ofta det är så, att norrmän och danskar förstår oss bättre än vad vi förstår dem. Eller så är det bara jag. 

När vi hade landat följde jag skyltarna mot baggage claim, och förundrades över hur stor flygplatsen var. Jag måste ha gått ett par kilometer, vissa delar via rullband, innan jag kom fram och kunde lokalisera band nr 19 som var vårat. När det väl började rulla var min knallgula väska den tredje som kom. 

Via TUI-appen hade jag fått instruktioner att gå ut i ankomsthallen, svänga höger och gå bort till utgång nr 2 där transferbussen skulle vänta på parkeringen. Jag skulle åka med buss nr 99. Jag gjorde så, och på den överfulla bussparkeringen hittade jag till slut rätt. En Danny DeVito-liknande busschaufför lastade in min resväska i bussens bagageutrymme och jag frågade för säkerhets skull om bussen skulle stanna vid Globales Verdemar. ”Si.” Han bad inte att få se någon bekräftelse på att jag hade bokat transfer och han prickade inte av mig på någon lista. Jag gick och satte mig i bussen som redan var halvfull och efter kanske 10 minuter åkte vi. 

Hur visste han att alla som skulle med faktiskt var med? 

Jag var bland de första som fick min väska och jag gick direkt till parkeringen. (Och när jag såg i TUI-appen att transfern skulle ta nästan 1,5 timmar ångrade jag att jag inte hade gått på toa i ankomsthallen.) 

Hursomhelst. Det var 27 grader varmt och palmerna vajade mot den rosa kvällshimlen när bussen lämnade flygplatsen. Mörkret föll dock snabbt allt eftersom passagerarna hoppade av vid olika hotell. Danny DeVito var som en karikatyr på en spansk busschaufför - han hytte med näven och hävde ur sig långa ordramsor (varav jag bara uppfattade ”gringo!”) åt andra bilister när vi forsade fram på motorvägen eller förskrämda fotgängare som flydde i panik när han snabbt och ryckigt tråcklade den stora bussen genom trånga hotellgator. Till slut var vi i alla fall framme vid mitt hotell och jag kunde checka in. 

Globales Verdemar är ett lägenhetshotell och jag har bokat en enrummare med balkong. Min lägenhet låg på sjunde våningen och balkongen hade tyvärr ingen havsutsikt. Istället ser jag bara en trist gata och andra hotellbyggnader. Sängen var givetvis stenhård och det fanns inga eluttag bredvid sängen. Vilket är lite störigt, eftersom det är bekvämt att kunna ladda mobilen under natten och jag gillar att lyssna på poddar innan jag somnar. Men för övrigt var det rent och fräscht och såg ut som ett typiskt hotellrum - enda skillnaden är väl egentligen att det finns ett litet kök. 

Jag sträckte ut mig på sängen en stund, sedan tog jag hissen ner till våning 0 där restaurangen skulle ligga. Den var upplyst som en skolmatsal och det satt inte en människa bland de trista träborden som stod uppställda på rad. Men det fanns en intilliggande uteservering med ett fåtal gäster och jag tänkte att det kunde få duga för att inta något litet. Killen bakom bardisken upplyste mig dock om att restaurangen var stängd (klockan var strax efter 22), så jag gick ut från hotellet, vek höger och kom strax bort till en liten radda restauranger som såg helt okej ut. Jag slog mig ner på en av dem och beställde en förrätt - honungsmelon och serranoskinka - och ett glas vin. Eftersom jag inte var vrålhungrig tänkte jag att detta skulle vara lagom som sängfösare, men det kom ut en groteskt stor portion som såg ut som en gigantisk sjöstjärna. Var detta en förrätt??

Jag åt upp två tredjedelar, sedan gick jag och handlade schampo, balsam, vattenflaskor, pulverkaffe och mjölk. (Att det låg en supermarket som är öppen dygnet runt ungefär 50 meter från mitt hotell kändes mycket praktiskt.)

Därefter gick jag tillbaka till rummet, borstade tänderna och rotade fram mina sovkläder ur resväskan utan att packa upp. Sedan somnade jag. 

 

Resplan

KÖPENHAMN-PALMA

SAS (SK2587)

Avgång: 19 september 16:20 Köpenhamn (CPH)

Ankomst: 19 september 19:25 Palma de Mallorca (PMI)

PALMA-KÖPENHAMN

SAS (SK2812)

Avgång: 26 september 12:10 Palma de Mallorca (PMI)

Ankomst: 26 september 15:15 Köpenhamn (CPH)