Hemresan och slutreflektioner

På lördagen packade vi ihop och checkade ut i 10-tiden. (Där fick vi en nota på ”city tax” motsvarande knappt 600 kr som vi inte hade räknat med.) Sedan gick vi ner till stranden för att kräma ur det sista ur Medelhavet. Vi solade och badade och åt en sista caesarsallad till lunch. Vid 14-tiden började det bli mulet, så vi bestämde oss för att gå upp och ta en drink. Så fort vi hade slagit oss ner i loungefåtöljerna kände vi de första vattendropparna och vi hann precis in i restaurangen när himlen öppnade sig. 

Efter drinken och skyfallet gick vi bort till receptionen och kollade om vi kunde få tillgång till duschen tidigare än 16.30, och det kunde vi - om vi blev klara på 20 minuter. Sedan var det tydligen någon annan som hade bokat. Vi antog utmaningen och blev hänvisade till ett rum med dusch i hotellets spa-anläggning, där vi tog en varsin snabbdusch, rafsade runt i våra resväskor och packade om. Sedan satt vi en stund vid poolen och utanför restaurangen medans vi väntade på vår förbokade transfer. 

Han dök upp tidigare än väntat, så redan halv sex var vi på väg till flygplatsen. Vi hade redan checkat in online, så när vi kom fram var det bara att gå raka vägen till säkerhetskontrollen och sedan tänkte vi tillbringa ett par timmar med att i lugn och ro botanisera i tax freen. Utbudet var dock något av en besvikelse - det fanns inte alls lika mycket butiker som på Arlanda, eller ens på Landvetter. Vi hade båda tänkt göra en del inköp som inte blev av, och i slutändan köpte jag bara med mig några flaskor vin. 

Planet skulle gå 20.20, men var något försenat så jag tror vi lyfte kanske en kvart efter utsatt tid. Vi landade dock planenligt vid 23.30. Syrran hade bilen på Måby långtidsparkering, så vi fick först ta en lång promenad till terminal 4 där en shuttle hämtade upp oss och körde oss till bilen. Halv ett startade vi bilresan mot Sandviken, och det brukar enligt Camilla ta 1,5 timmar. Men vi hade inte räknat med dimman från helvetet. 

Det är jobbigt nog med mörkerkörning när man är trött, men nu var det dessutom så dimmigt att man max såg 15-20 meter framför sig. Camilla fick därför köra mellan 60-80 km/h på 120-vägen och vi var inte framme i Sandviken förrän tre på natten. 

Redan klockan nio på morgonen ringde mamma och väckte mig, och sedan kunde jag inte somna om. Så nu sitter jag på tåget från Gävle som ska ta mig till Malmö via Stockholm, trött som satan. 

Jag är i alla fall nöjd med resan - bortsett från tisdagen och halva måndagen har vi haft jättefint väder hela veckan. Vi har badat, lapat sol, ätit kungligt, druckit goda viner och drinkar - och båtutflykten var en riktig höjdare. Vi är också nöjda med hotellet, även om vi önskar att det hade funnits lite intressantare omgivningar. 

Här kommer slutnotan (alla belopp per person): 

Paketresa TUI (flyg + hotell 7 nätter, utan måltider): 14 920 kr

Transfer flygplatsen t/r: 730 kr

Båtutflykt: 1 638 kr

Transfer båten: 675 kr

City tax: 271 kr

Övrigt (mat, dryck, shopping, buss, taxi etc): Ca 10 700 kr

TOTALT: Ca 29 000 kr

Vilket var lite mer än jag trodde. (Utöver detta har jag dessutom lagt ca 3 800 kr på att flyga från Landvetter till Arlanda, samt ett antal tågresor mellan Göteborg, Malmö och Gävle för att hämta och lämna Aslan hos Åsa.) 

Jag gick tillbaka till min resa till Kreta i september förra året, och såg att den gick på 21 000 - ”tutti” - alltså 8 000 kr mindre, trots att det också var en paketresa med TUI på en vecka. Är Italien verkligen så mycket dyrare än Grekland eller är det resultatet av inflationen? Kanske både och. Dock så är det ju skönt att man inte betalar allt samtidigt - ca hälften betalades ju redan i april när vi bokade resan, och även transfern betalades i förväg. 

Hursomhelst. Nu är jag snart framme i Stockholm, och sedan väntar den sista etappen till Malmö. Imorgon (måndag) kväll tar jag och Aslan tåget hem till Göteborg. 

Vi får se när och vart nästa resa går. 

Arrivederci!

Sista heldagen

På fredagen började vi med att gå förbi receptionen och kolla vilken tid vi skulle checka ut på lördagen. Våran förbeställda transfer till flygplatsen skulle komma först i 18-tiden, så vi ville ju kunna utnyttja hela dagen på stranden innan dess. Tydligen behövde vi checka ut senast 11, men sedan kunde vi givetvis lämna väskorna i receptionen. Vi fick även möjlighet att utan kostnad boka ett rum där vi kunde duscha innan vi lämnade resorten, så vi bokade det till 16.30. 

Därefter gick vi ner på stranden och la oss i solstolarna. Efter någon timme hörde Linda av sig till Camilla och undrade vad våran busshållplats hette. Hon och Lena ville komma och hänga med oss och även äta middag på vårt hotell. När de dök upp flyttade vi till några andra solstolar så att vi kunde ligga bredvid varandra alla fyra. Vi hamnade nu mycket närmare den nitiske badvakten som jag och Camilla har benämnt som ”sprätten” hela veckan. När han inte sitter under sitt röda parasoll och bevakar badgästerna (ofta med kikare) patrullerar han stranden med bister uppsyn. En dag var han ersatt av en annan, mer chill badvakt (”vikarien”), men dagen därpå var han tillbaka igen. 

Linda och Lena halade upp en flaska bubbel som vi skulle knäcka innan middagen och bad oss lägga den på kylning i vårt rum. Jag behövde inte ens titta på Camilla för att veta att hon och jag hade samma tanke i huvudet: Inne på vårt rum stod en tetraförpackning med rödvin som vi hade köpt på supermarketen - och som måste elimineras innan Linda och Lena fick syn på den. (De hade besökt en vingård i veckan, och när vi sprang på dem inne i Olbia på torsdagkvällen hade de varit och handlat fina viner i någon exklusiv butik. Åtminstone Linda bodde på Värmdö - där det enligt Camilla ”inte bodde några fattiglappar”.) Camilla gick bort till vårt rum med bubblet och när hon kom tillbaka väste hon att vårat vin nu stod gömt på golvet bakom gardinen…

Vi hade i alla fall supertrevligt med dem, och vi solade och badade hela dagen. Linda hade varit i Kapstaden för ett antal år sedan, och jag pumpade henne på information. 

Till lunchen beställde de, på vår rekommendation, caesarsallad, medan jag och Camilla åt avokadotoast. 

En drink slank visst också ner, innan vi gick till vårt rum och duschade. Sedan delade vi på deras fina bubbel på hotellets takterrass medans solen gick ner. 

19.30 gick vi ner till restaurangen och smörjde kråset. Jag och Camilla åt båda den där glaserade pork bellyn som vi ätit tidigare i veckan, medan Linda åt marulk och Lena risotto. Till detta delade vi på en flaska rött innan de beställde en taxi till sitt hotell. 

Det hade varit en riktigt bra dag!

Stranden och staden

På torsdagen hade vi planerat att ligga på stranden hela dagen. Vilket vi också gjorde. Vi inledde dock med en promenad till supermarketen för att köpa mera vatten och lite annat, men för övrigt låg vi parkerade i våra solstolar eller i det ljuvliga vattnet från tidig morgon till sen eftermiddag. 

Till lunch åt vi hamburgare, och sedan tog vi en varsin drink i ”loungeytan” som ligger på gräsmattan mellan restaurangen och stranden. 

Efter att vi lämnat stranden gick vi tillbaka till rummet för en snabb dusch, sedan var tanken att vi skulle ta bussen in till Olbia för att uppleva lite nattliv, vilket vi var en smula svältfödda på. (Under veckan hade vi haft långtgående planer på att ta oss till Porto Cervo, vilket är något slags rikemansställe, lite som Saint-Tropez, som en kompis till syrran hade sagt att vi MÅSTE besöka. Det har utsetts till en av de dyraste semesterorterna i världen och det kryllar tydligen av lyxyachter etc - men det var superkrångligt att ta sig dit om man inte har bil. Och ärligt talat, vad ska vi egentligen göra där? Sitta i hamnen med medhavd matsäck?)

Enligt tidtabellen gick det en buss till Olbia kl 17.28 och nästa 18.08. Vi satsade på den förstnämnda, men bussen kom inte förrän ca 17.45. Det vill säga mitt emellan de två turerna. Vilket var ytterligare ett bevis på att tidtabellerna bara är ”riktlinjer”. 

Väl framme i Olbia strosade vi längs med huvudgatan, som var ännu mysigare nu när det började skymma och alla uteserveringar tände sina lampor. Vi gick i lite butiker och hittade en marknad nere vid hamnen där jag köpte två superfina skålar. Vi hade också kontakt med Linda och Lena, som vi träffade på onsdagens båttur, och som också var i Olbia för att äta middag med sin systerdotter som bor här. Mitt på huvudgatan sprang vi på dem av en slump, och de tipsade om en restaurang som de ätit på tidigare: Osteria del Corso. Så vi gick dit och åt en varsin pasta, och vi blev inte besvikna. 

Det blir man nästan aldrig i Italien. 

Efter middagen var det dags att ta en taxi hem, eftersom bussarna för länge sedan slutat gå. Vi vandrade planlöst omkring medans vi spanade efter taxibilar och befann oss snart i ett ganska folktomt område. Plötsligt dök en man fram ur skuggorna och erbjöd oss ”transportation” till vårt hotell för 30 Euro. Jag frågade var hans bil var och han pekade på en helt vanlig Audi som stod parkerad längs gatan. 

”That’s not a taxi”, sa jag. ”You don’t have a sign”. Han ryckte på axlarna och fortsatte att hävda att han var en ”professionell chaufför”. Förmodligen var han en harmlös svarttaxi, men vi hade ändå inte lust att nappa på detta erbjudande. Så vi gick tillbaka till huvudgatan och hittade så småningom en riktig taxi med både skylt och taxameter. Som tog oss till hotellet för 40 Euro. 

Under hela resan satt Camilla med Google maps i högsta hugg och följde rutten för att säkerställa att taxichauffören inte tog onödiga omvägar så att vi blev lurade. Det blev vi inte.

Båtturen

På onsdagen hade vi ställt klockan på halv sju, eftersom vi skulle bli upphämtade med en minibuss utanför hotellet kl 07.20. Efter att ha stått och väntat i 5-10 minuter dök den slutligen upp, och vi - tillsammans med två andra från vårt hotell - forslades sedan till upphämtningsplatsen i Olbia där ytterligare 12 personer klev på innan det bar iväg till hamnen i Cannigione. Det var en bussresa på ca 30 minuter och vi började nästan omedelbart att prata med två svenska tjejer som satt bakom oss i bussen. De hette Linda och Lena och var från Stockholm. De var också systrar. Halvsystrar till och med, med samma mamma. Precis som vi. Och vi hängde med dem hela dagen. 

De hade tydligen åkt med samma flyg som oss och bodde också en bit utanför Olbia, men inte i samma område som vi. De hade, precis som vi, inte några barer, butiker eller restauranger i närheten, utan var förvisade till sitt hotells restaurang. Och den var, enligt dem, inte alls bra. De var dessutom tvungna att ta en buss för att komma till stranden. 

Vi är tacksamma för att vårt hotell ligger mitt på stranden och att vi har en restaurang i världsklass. Däremot ska man nog kolla upp omgivningarna lite noggrannare nästa gång man bokar en sån här resa - även om vi inte är här för att (i första hand) shoppa och festa så vill man åtminstone ha möjligheten. 

Framme i Cannigione gick vi alla ombord på båten som skulle ta oss runt i Maddalenas skärgård. Det var inte bara de 16 personerna från våran buss, utan det kom folk från andra bussar också. I recensionerna av denna utflykt hade vi läst att det ibland kunde vara väldigt trångt på båten, men eftersom det inte är högsäsong längre var det inga problem att få bra platser. Vi seglade i ungefär 1,5 timmar och passerade öarna Caprero och Santa Stefano innan vi slutligen nådde vårt första stopp: Santa Maria. Där fick vi gå av i drygt en timme, och undertecknad kastade sig omedelbart i det overkligt turkosa vattnet med snorkeln i högsta hugg. Linda badade också, medans Camilla och Lena nöjde sig med att sola på stranden. 

När vi kom tillbaka till båten serverades tomatpasta i solen på däck och vi kompletterade givetvis med vin som gick att köpa i baren. Därefter bar det iväg till nästa ö, Spargi, där vi fick kliva av och bada igen. Denna gång tog sig även Camilla ett dopp. 

Seglatsen gick sedan vidare längs fantastiska vyer mot huvudön, Maddalena, där vi skulle göra vårt sista stopp. Här strosade vi runt i mysiga gränder, åt gelato och shoppade lite innan båten tog oss tillbaka till Cannigione. 

Sardinien kallas ibland för Medelhavets filé och idag förstod jag varför. De mjölkvita stränderna och det kristallklara och turkosblå havet påminner nämligen om Karibien. Det var dock tur att vi hade bokat denna utflykt på onsdagen och inte tidigare i veckan, eftersom vädret var lite sådär i måndags och inte alls bra på tisdagen. På onsdagen sken solen från en klarblå himmel hela dagen. 

När vi klivit i land var inte vår minibuss på plats, och vi fick sedan meddelande via WhatsApp att det hade varit en bilolycka på vägen som gjorde att vår chaufför var ”slightly delayed”. En och en halv timme fick vi stå och trampa, vilket var lite segt. Men till slut kom han, och vi forslades tillbaka hela vägen till hotellet. 

En varm dusch senare var vi i hotellrestaurangen igen, där vi båda beställde marulk. Det var ohyggligt gott. Såklart. 

Truman Show

Enligt alla väder-appar skulle det bli ”heavy rain” hela tisdagen, men vi trotsade alla prognoser och gick ändå ner till stranden och la oss i var sin solstol. Himlen var grå och vi såg moloket hur mörka moln tornade upp sig i horisonten, samtidigt som det åskade i fjärran. Äsch.

Det kom dock inget regn, mer än några enstaka droppar. Men det var definitivt inget badväder (och om jag tyckte att jag tog lite bilder på måndagen så var det inget jämfört med tisdagen…)

Under förmiddagen fick jag även ett meddelande på WhatsApp om båtturen vi skulle göra på onsdagen (som redan var bokad och betald). Tydligen ingick det inte att vi skulle bli hämtade och lämnade på vårt hotell, men de kunde erbjuda denna service mot en extra kostnad av 120 Euro (för oss båda). Vi tyckte detta var väldigt dyrt, så jag gick bort till receptionen och kollade vad det skulle kosta att ta en taxi på egen hand till mötesplatsen i Olbia (där det var gratis pick-up och drop-off), men det skulle tydligen kosta ungefär lika mycket. Jaha. Då var det bara att betala 120 Euro och se glad ut. 

För att ”ease the blow” gick vi upp till hotellrestaurangen och unnade oss en favorit i repris - caesarsallad. Som var precis lika god som förra gången. Sedan gick vi tillbaka till stranden och slumrade i våra solstolar och lyssnade till vågorna som slog. 

På eftermiddagen tog vi en promenad åt motsatt håll jämfört med hur vi gått tidigare. Och hoppades att vi skulle hitta… nånting. Men det var bara folktomma gator upp och ner som kantades av ödsliga hus. 

Allt kändes på nåt sätt overkligt, och jag nämnde detta för syrran: ”Kommer du ihåg den där filmen Truman Show med Jim Carrey? Tänk om allt detta bara är kulisser. Och de människor vi ser är skådespelare - och att vi är de enda som går omkring här helt ovetande och TROR att vi är på en resort. Vi kanske inte ens är på Sardinien - vi kanske bara satt i en flygsimulator.”

Det var givetvis ett skämt, men det var kul att spinna vidare på denna tanke. Så nu när vi vi möter människor på gatan eller här på hotellet refererar vi alltid till dem som ”statister”. 

(En helt annan grej som vi har skrattat mycket åt de senaste dagarna är ett YouTube-klipp från en stand-up som nämndes i podcasten Freakshow för länge sedan. Klippet handlar om hur man ska förhålla sig till det faktum att Trump är president: ”there’s a horse loose in the hospital”. Detta har ingenting med någonting att göra. Men jag vill komma ihåg det när jag läser detta inlägg någon gång i framtiden.)

Tillbaka till promenaden: vi passerade faktiskt tre halvtomma restauranger på en gata en bit bort, men de såg otroligt deppiga och sjaviga ut. 

Camilla: ”Torftiga trästolar och babyblå gardiner?” 

Det är inte många som kan avfärda ett ställe med samma förakt som Camilla. 

Vi gick tillbaka till hotellet och vår restaurang och smörjde kråset in style. Camilla åt risotto och jag red mullet - en fisk som tydligen heter ”mulle” på svenska (!). Det var givetvis utsökt. 

Olbia

Måndagen inleddes med en jämngrå himmel och regn. Så vi tog det lugnt på rummet och övervägde våra alternativ. Vi hade lite lösa planer på att ta oss in till Olbia, som är den närmaste staden och består av ca 60 000 invånare, men jag hade förvarnat Camilla om att det mycket väl skulle kunna bli ett fiasko. Faktum är att vi på söndagskvällen hade frossat i tidigare bakslag genom att ha högläsning ur några väl utvalda (gamla) inlägg från min blogg: när jag och Daniella vandrade runt i ett ödsligt Orlando och inte ens hittade en ynka bar; när jag och Åsa stretade runt bland ruffiga bilverkstäder och motorvägar i Catania; när jag och Daniella gjorde en utflykt till Clearwater Beach - som är listad som en av USA:s vackraste stränder - och det ösregnade hela dagen, samtidigt som Camilla & Co tillbringade en heldag på ett lika regnigt Animal Kingdom (och Elias tappade bort sin mobil) och de fick kasta sig tillbaka och stånga sig fram mellan permobiler etc etc. Vi skrattade så att tårarna rann - och vi konstaterade att det egentligen är roligare att läsa dessa inlägg än de som bara varit smooth sailing med sol och bad och färgglada drinkar. 

I efterhand. 

Här och nu vill man dock HA smooth sailing.  

Tillbaka till måndagen: Camilla propsade på att vi skulle förboka mat till flygresan hem (vilket man tydligen var tvungen att göra senast 72 timmar innan) - och eftersom vi ändå väntade på att regnet skulle avta tillbringade jag en god stund med att ringa TUI, göra olika knappval, vänta, bli hänvisad till ett annat nummer, göra nya knappval, vänta etc. När detta slutligen var ordnat fick jag ett sms från SJ om att min tågresa från Gävle till Malmö den 28 september hade blivit inställd pga översvämningar. Jag. Orkar. Inte. 

Jag ringde SJ, gjorde nya knappval, väntade. Mina bokningsnummer (både hos TUI och SJ) var nedklottrade på olika servetter och Camilla konstaterade att vårt rum hade ”förvandlats till ett kontor”. Men det löste sig med tågbiljetterna till slut och i samma ögonblick upphörde regnet. 

Vi bestämde oss för att åka in till Olbia i alla fall, så vi gick bort till receptionen och bad om instruktioner. Tydligen kunde man ta buss nr 4 från huvudgatan, och vi fick med oss utprintade tidtabeller där receptionskillen hade markerat vilken hållplats vi skulle gå av på med en överstrykningspenna. Bussen kom enligt tidplan (!), kostade bara 1,50 Euro och sedan tog det ca 40 minuter innan vi var framme och kunde leta oss till shoppinggatan Corso Umberto. Som faktiskt var ganska mysig. Inte lika mysig som huvudgatan i Taormina på Sicilien - men eftersom våra förväntningar var så lågt ställda kändes det ändå som en vinst. 

Vi strosade runt en stund och sedan slog vi oss ner på en uteservering där jag beställde pasta bolognese och Camilla pasta carbonara. Efter lunchen gick vi ner till hamnen och satt och tittade på vattnet och båtarna. Sedan letade vi upp ett apotek så att Camilla kunde köpa åksjuketabletter (vi ska på en båttur imorgon, onsdag). När vi kände oss nöjda med Olbia konsulterade vi busstidtabellen och drog oss mot hållplatsen i sakta mak. Bara för att se nr 4 susa förbi på en helt udda tid. När vi kom fram till hållplatsen hade den en digital skylt som visade i realtid när nästa 4 skulle komma. Vilket var om 68 minuter. Vilket inte alls stämde med tidtabellen. (Och - kunde man lita på att den digitala skylten stämde? Tänk om vi går iväg och sen…)

Det var varmt som satan. Vi gick en liten bit bort och slog oss ner på en sten i en park, men sen gick vi tillbaka och satte oss vid hållplatsen igen eftersom vi verkligen inte ville missa nästa buss. När den slutligen kom var det fullsmockat och vi fick stå i dragspelet i den krängande bussen. Vi hade planerat att gå av en hållplats före vår eftersom vi behövde gå till supermarketen, men den hållplatsen missade vi och fick följaktligen gå tillbaka en bra bit - bara för att upptäcka att supermarketen var stängd mellan 13.30 och 17.00. Nu var klockan 16.15.

Förbannade siesta!

Vi gick tillbaka till hotellet och drog på oss badkläderna och slängde oss i poolen. Det var i alla fall underbart. 

Sedan duschade vi, jag skrev ett blogginlägg om söndagen och därefter gick vi tillbaka till supermarketen och handlade. 

På kvällen åt vi återigen middag i hotellets restaurang. Vi tog båda en förrätt, råbiff, som precis som allt annat de har serverat var superbt. 

Nu när jag skriver detta inser jag att jag inte tog särskilt många bilder igår. Men de jag tog kommer här. 

Medelhavet!

På söndagen vaknade vi i gryningen i den stenhårda sängen. Jag vet inte vad det är med sängarna i Italien, men de är alltid som kyrkbänkar (som syrran så träffsäkert uttryckte det när vi var i Cinque Terre). Och efter en natt känns det som att ha träningsvärk i hela kroppen. 

Vi gjorde lite kaffe på rummet (det finns vattenkokare) och vid 8-tiden släntrade vi ner till restaurangen för att kolla in frukosten. Det ingår inga måltider i vår bokning, men man kan ju alltid betala för det på plats. Jag köpte en kaffe och en croissant för 4,50 Euro, medan Camilla betalade 20 Euro för ”the full experience”. 

Efter frukosten gick vi bort till receptionen för att fråga om vägen till en supermarket. Sedan följde vi instruktionerna - det var en bit att gå längs med en trist ”huvudgata”, som inte innehöll en enda bar, butik eller restaurang.  Det var helt enkelt bara en vanlig bilväg som kantades av hus som varken såg ut som hotell eller bostäder. (Ärligt talat såg de typ övergivna ut.)

I supermarketen försåg vi oss med vatten, kaffemjölk, vindruvor, bananer, yoghurt och vin. Jag köpte även schampoo, balsam och solskyddskräm. Sedan strosade vi hem, länsade minibaren och fyllde på med vår egen proviant. Därefter var det dags för beachen. 

Vårt hotell ligger bokstavligen på stranden så det var bara att gå igenom restaurangen så var man där. Vi hittade två lediga solstolar och där parkerade vi hela dagen. Det var trettio grader varmt och strålande sol. Och Medelhavet är ju alltid Medelhavet. Salt, ljummet och ljuvligt. 

Jag snorklade även en stund och såg en del fiskar. 

På eftermiddagen gick vi upp och åt lunch på hotellrestaurangen. Vi tog båda caesarsallad - och det var en av de godaste jag ätit någonsin (om inte den godaste). Sedan gick vi tillbaka till stranden och jag somnade till en stund i min solstol. 

Det var en härlig dag.

Vid fyra-tiden gick jag tillbaka till rummet och satte mig på sängen och bloggade om hitresan. Syrran kom strax efter och sedan duschade vi och tog lite av vårt vin ute i en trädgård som ligger alldeles utanför vårt rum. (Vi har tyvärr ingen egen balkong eller uteplats.) 

Vi hade för avsikt att äta middag någon annanstans än på hotellet, men vi hade ju inte direkt sett nåt ställe när vi gick till supermarketen, så vi var lite rådvilla. Enligt Google maps skulle det dock finnas några restauranger som låg som ett pärlband längs med stranden. Den som låg närmast var ca 20 minuter bort, så vi knatade ditåt. Men när vi kom fram var det heldött. Vi gick vidare till nästa ställe, men det var samma visa. Vi mötte typ inga människor på vägen heller. Vad var det frågan om? På såna här ställen brukar ju tavernorna avlösa varandra i en aldrig sinande ström! Till slut hittade vi ett par pizzerior, men det räckte att sticka in huvudet bland plastborden och lysrörsbelysningarna för att inse att vi inte hade den minsta lust att sitta på dessa syltor. 

Så vi gick tillbaka till hotellet. Och åt en makalöst god ”glazed pork belly” med rödlök och fikon. Alltså den här restaurangen - Nuska beach - är i alla fall en riktig jackpot. Även om det vore kul att variera sig lite. 

På måndagen (idag) skulle vädret bli lite sämre och vi bestämde oss för att åka in till Olbia, alltså själva staden, som ligger några mil ifrån vår resort. 

Om detta berättar jag mer imorgon.