Hej Mallorca!

Även om min resa till Mallorca har varit bokad i flera månader har jag aldrig tidigare varit så oförberedd på en resa. I normala fall brukar jag ha nagelfarit resmålet och gjort en lista på sevärdheter, udda utflyktsmål, bra restauranger och minst en lönnbar. Men på grund av yttre omständigheter, som jag inte tänker gå in på här, har jag inte gjort någon research alls. Så när jag tog bussen från Åsa, där jag hade tillbringat tre nätter för att ”skola in” Aslan, till Malmö C kände jag, för första gången på mycket länge, resfeber. Jag åkte i mycket god tid, men kände mig ändå lite stressad. 

På Malmö C växlade jag till mig 200 Euro i kontanter, och därefter tog jag Öresundståget över bron. Resan till Kastrup tog bara 23 minuter och ingen bad att få se min biljett. 

När jag klivit av tåget tog jag rulltrapporna upp till flygplatsen och gick in i avgångshallen. Jag hade checkat in online dagen innan, så boardingkortet fanns redan digitalt i min mobil. Nu behövde jag bara bli av med väskan, så jag gick till en self service bag drop och följde instruktionerna. Efter att ha scannat boardingkortet skrevs min bag tag ut och jag fäste den runt handtaget. Sedan gick jag bort till den obemannade disken, placerade väskan på bandet och scannade bag tagen med en handkontroll. I samma ögonblick dök mitt namn och mina flygdetaljer upp på en skärm intill, och det bekräftades att jag nu hade en ”checked in bag”. Och sedan rullade väskan iväg. 

Jag hade funderat på om jag bara skulle resa med handbagage, eftersom man inte behöver så mycket packning för en veckas solsemester. Men eftersom det ändå ingick en incheckad väska i min bokning och det är lite pyssel med vätskor om man enbart har handbagage hade jag valt min stora gula väska. Dessutom kanske jag vill handla något. Men i samma ögonblick som den rullade iväg på bandet kom jag på att jag borde ha lagt över vissa saker i axelväskan. Om väskan inte skulle komma fram hade jag förvisso ändå det viktigaste; som pass, plånbok, mobil och laddare. Men det hade ju varit trevligt om jag även hade haft mina badkläder där. 

Jag gick vidare till säkerhetskontrollen och placerade min ynkliga axelväska i korgen, samtidigt som jag noterade alla andras kabinväskor, ryggsäckar och stora bagar. Ja, ja. Efter att ha passerat kontrollen gick jag igenom tax free-butikerna och slog mig ner på en restaurang. Genom att scanna en QR-kod på bordet gjorde jag min beställning - två små smörrebröd (en med ägg och räkor, en med beef tartar) och en öl. Detta bars strax ut till mitt bord av en servitris. Jag hade hittills inte sagt ett ord till någon, bara blippat mitt boardingkort ett par gånger och scannat en QR-kod. Jag hade inte ens visat mitt pass. 

Här blev jag sittande en bra stund, och jag pratade med både syrran och Maria i telefonen samtidigt som flygplatssorlet och ölen gjorde sitt för att kicka igång semesterkänslan. Min SAS-app skickade en notis att min gate var A12 och att boardingen skulle starta 15.50. När klockan var 15.30 började jag dra mig ditåt och efter en stunds väntan var det dags att gå ombord. Ännu en scanning av det digitala boardingkortet och tripp-tripp genom gången. Eftersom jag satt på rad 25 fick jag vika av och gå nedför en trappa, följa en snitslad bana på marken och sedan gå uppför trappan i planets bakre del. 

Efter sedvanlig trängsel i gången satt alla till slut på sina platser och planet kunde taxa ut samtidigt som flygvärdinnorna gjorde sin säkerhetsgenomgång. Vi lyfte på utsatt tid. 

Resan till Palma skulle ta 3 timmar och 5 minuter, men vi landade 20 minuter före utsatt tid. Bredvid mig satt ett norskt par från Lofoten som jag började prata med under landningen (innan dess hade jag suttit och läst), och jag fick verkligen spetsa öronen för att förstå vad de sa, medan de verkade förstå allt jag sa direkt. Jag tycker ofta det är så, att norrmän och danskar förstår oss bättre än vad vi förstår dem. Eller så är det bara jag. 

När vi hade landat följde jag skyltarna mot baggage claim, och förundrades över hur stor flygplatsen var. Jag måste ha gått ett par kilometer, vissa delar via rullband, innan jag kom fram och kunde lokalisera band nr 19 som var vårat. När det väl började rulla var min knallgula väska den tredje som kom. 

Via TUI-appen hade jag fått instruktioner att gå ut i ankomsthallen, svänga höger och gå bort till utgång nr 2 där transferbussen skulle vänta på parkeringen. Jag skulle åka med buss nr 99. Jag gjorde så, och på den överfulla bussparkeringen hittade jag till slut rätt. En Danny DeVito-liknande busschaufför lastade in min resväska i bussens bagageutrymme och jag frågade för säkerhets skull om bussen skulle stanna vid Globales Verdemar. ”Si.” Han bad inte att få se någon bekräftelse på att jag hade bokat transfer och han prickade inte av mig på någon lista. Jag gick och satte mig i bussen som redan var halvfull och efter kanske 10 minuter åkte vi. 

Hur visste han att alla som skulle med faktiskt var med? 

Jag var bland de första som fick min väska och jag gick direkt till parkeringen. (Och när jag såg i TUI-appen att transfern skulle ta nästan 1,5 timmar ångrade jag att jag inte hade gått på toa i ankomsthallen.) 

Hursomhelst. Det var 27 grader varmt och palmerna vajade mot den rosa kvällshimlen när bussen lämnade flygplatsen. Mörkret föll dock snabbt allt eftersom passagerarna hoppade av vid olika hotell. Danny DeVito var som en karikatyr på en spansk busschaufför - han hytte med näven och hävde ur sig långa ordramsor (varav jag bara uppfattade ”gringo!”) åt andra bilister när vi forsade fram på motorvägen eller förskrämda fotgängare som flydde i panik när han snabbt och ryckigt tråcklade den stora bussen genom trånga hotellgator. Till slut var vi i alla fall framme vid mitt hotell och jag kunde checka in. 

Globales Verdemar är ett lägenhetshotell och jag har bokat en enrummare med balkong. Min lägenhet låg på sjunde våningen och balkongen hade tyvärr ingen havsutsikt. Istället ser jag bara en trist gata och andra hotellbyggnader. Sängen var givetvis stenhård och det fanns inga eluttag bredvid sängen. Vilket är lite störigt, eftersom det är bekvämt att kunna ladda mobilen under natten och jag gillar att lyssna på poddar innan jag somnar. Men för övrigt var det rent och fräscht och såg ut som ett typiskt hotellrum - enda skillnaden är väl egentligen att det finns ett litet kök. 

Jag sträckte ut mig på sängen en stund, sedan tog jag hissen ner till våning 0 där restaurangen skulle ligga. Den var upplyst som en skolmatsal och det satt inte en människa bland de trista träborden som stod uppställda på rad. Men det fanns en intilliggande uteservering med ett fåtal gäster och jag tänkte att det kunde få duga för att inta något litet. Killen bakom bardisken upplyste mig dock om att restaurangen var stängd (klockan var strax efter 22), så jag gick ut från hotellet, vek höger och kom strax bort till en liten radda restauranger som såg helt okej ut. Jag slog mig ner på en av dem och beställde en förrätt - honungsmelon och serranoskinka - och ett glas vin. Eftersom jag inte var vrålhungrig tänkte jag att detta skulle vara lagom som sängfösare, men det kom ut en groteskt stor portion som såg ut som en gigantisk sjöstjärna. Var detta en förrätt??

Jag åt upp två tredjedelar, sedan gick jag och handlade schampo, balsam, vattenflaskor, pulverkaffe och mjölk. (Att det låg en supermarket som är öppen dygnet runt ungefär 50 meter från mitt hotell kändes mycket praktiskt.)

Därefter gick jag tillbaka till rummet, borstade tänderna och rotade fram mina sovkläder ur resväskan utan att packa upp. Sedan somnade jag. 

 

Resplan

KÖPENHAMN-PALMA

SAS (SK2587)

Avgång: 19 september 16:20 Köpenhamn (CPH)

Ankomst: 19 september 19:25 Palma de Mallorca (PMI)

PALMA-KÖPENHAMN

SAS (SK2812)

Avgång: 26 september 12:10 Palma de Mallorca (PMI)

Ankomst: 26 september 15:15 Köpenhamn (CPH)

Hemresan och slutreflektioner

På lördagen packade vi ihop och checkade ut i 10-tiden. (Där fick vi en nota på ”city tax” motsvarande knappt 600 kr som vi inte hade räknat med.) Sedan gick vi ner till stranden för att kräma ur det sista ur Medelhavet. Vi solade och badade och åt en sista caesarsallad till lunch. Vid 14-tiden började det bli mulet, så vi bestämde oss för att gå upp och ta en drink. Så fort vi hade slagit oss ner i loungefåtöljerna kände vi de första vattendropparna och vi hann precis in i restaurangen när himlen öppnade sig. 

Efter drinken och skyfallet gick vi bort till receptionen och kollade om vi kunde få tillgång till duschen tidigare än 16.30, och det kunde vi - om vi blev klara på 20 minuter. Sedan var det tydligen någon annan som hade bokat. Vi antog utmaningen och blev hänvisade till ett rum med dusch i hotellets spa-anläggning, där vi tog en varsin snabbdusch, rafsade runt i våra resväskor och packade om. Sedan satt vi en stund vid poolen och utanför restaurangen medans vi väntade på vår förbokade transfer. 

Han dök upp tidigare än väntat, så redan halv sex var vi på väg till flygplatsen. Vi hade redan checkat in online, så när vi kom fram var det bara att gå raka vägen till säkerhetskontrollen och sedan tänkte vi tillbringa ett par timmar med att i lugn och ro botanisera i tax freen. Utbudet var dock något av en besvikelse - det fanns inte alls lika mycket butiker som på Arlanda, eller ens på Landvetter. Vi hade båda tänkt göra en del inköp som inte blev av, och i slutändan köpte jag bara med mig några flaskor vin. 

Planet skulle gå 20.20, men var något försenat så jag tror vi lyfte kanske en kvart efter utsatt tid. Vi landade dock planenligt vid 23.30. Syrran hade bilen på Måby långtidsparkering, så vi fick först ta en lång promenad till terminal 4 där en shuttle hämtade upp oss och körde oss till bilen. Halv ett startade vi bilresan mot Sandviken, och det brukar enligt Camilla ta 1,5 timmar. Men vi hade inte räknat med dimman från helvetet. 

Det är jobbigt nog med mörkerkörning när man är trött, men nu var det dessutom så dimmigt att man max såg 15-20 meter framför sig. Camilla fick därför köra mellan 60-80 km/h på 120-vägen och vi var inte framme i Sandviken förrän tre på natten. 

Redan klockan nio på morgonen ringde mamma och väckte mig, och sedan kunde jag inte somna om. Så nu sitter jag på tåget från Gävle som ska ta mig till Malmö via Stockholm, trött som satan. 

Jag är i alla fall nöjd med resan - bortsett från tisdagen och halva måndagen har vi haft jättefint väder hela veckan. Vi har badat, lapat sol, ätit kungligt, druckit goda viner och drinkar - och båtutflykten var en riktig höjdare. Vi är också nöjda med hotellet, även om vi önskar att det hade funnits lite intressantare omgivningar. 

Här kommer slutnotan (alla belopp per person): 

Paketresa TUI (flyg + hotell 7 nätter, utan måltider): 14 920 kr

Transfer flygplatsen t/r: 730 kr

Båtutflykt: 1 638 kr

Transfer båten: 675 kr

City tax: 271 kr

Övrigt (mat, dryck, shopping, buss, taxi etc): Ca 10 700 kr

TOTALT: Ca 29 000 kr

Vilket var lite mer än jag trodde. (Utöver detta har jag dessutom lagt ca 3 800 kr på att flyga från Landvetter till Arlanda, samt ett antal tågresor mellan Göteborg, Malmö och Gävle för att hämta och lämna Aslan hos Åsa.) 

Jag gick tillbaka till min resa till Kreta i september förra året, och såg att den gick på 21 000 - ”tutti” - alltså 8 000 kr mindre, trots att det också var en paketresa med TUI på en vecka. Är Italien verkligen så mycket dyrare än Grekland eller är det resultatet av inflationen? Kanske både och. Dock så är det ju skönt att man inte betalar allt samtidigt - ca hälften betalades ju redan i april när vi bokade resan, och även transfern betalades i förväg. 

Hursomhelst. Nu är jag snart framme i Stockholm, och sedan väntar den sista etappen till Malmö. Imorgon (måndag) kväll tar jag och Aslan tåget hem till Göteborg. 

Vi får se när och vart nästa resa går. 

Arrivederci!

Sista heldagen

På fredagen började vi med att gå förbi receptionen och kolla vilken tid vi skulle checka ut på lördagen. Våran förbeställda transfer till flygplatsen skulle komma först i 18-tiden, så vi ville ju kunna utnyttja hela dagen på stranden innan dess. Tydligen behövde vi checka ut senast 11, men sedan kunde vi givetvis lämna väskorna i receptionen. Vi fick även möjlighet att utan kostnad boka ett rum där vi kunde duscha innan vi lämnade resorten, så vi bokade det till 16.30. 

Därefter gick vi ner på stranden och la oss i solstolarna. Efter någon timme hörde Linda av sig till Camilla och undrade vad våran busshållplats hette. Hon och Lena ville komma och hänga med oss och även äta middag på vårt hotell. När de dök upp flyttade vi till några andra solstolar så att vi kunde ligga bredvid varandra alla fyra. Vi hamnade nu mycket närmare den nitiske badvakten som jag och Camilla har benämnt som ”sprätten” hela veckan. När han inte sitter under sitt röda parasoll och bevakar badgästerna (ofta med kikare) patrullerar han stranden med bister uppsyn. En dag var han ersatt av en annan, mer chill badvakt (”vikarien”), men dagen därpå var han tillbaka igen. 

Linda och Lena halade upp en flaska bubbel som vi skulle knäcka innan middagen och bad oss lägga den på kylning i vårt rum. Jag behövde inte ens titta på Camilla för att veta att hon och jag hade samma tanke i huvudet: Inne på vårt rum stod en tetraförpackning med rödvin som vi hade köpt på supermarketen - och som måste elimineras innan Linda och Lena fick syn på den. (De hade besökt en vingård i veckan, och när vi sprang på dem inne i Olbia på torsdagkvällen hade de varit och handlat fina viner i någon exklusiv butik. Åtminstone Linda bodde på Värmdö - där det enligt Camilla ”inte bodde några fattiglappar”.) Camilla gick bort till vårt rum med bubblet och när hon kom tillbaka väste hon att vårat vin nu stod gömt på golvet bakom gardinen…

Vi hade i alla fall supertrevligt med dem, och vi solade och badade hela dagen. Linda hade varit i Kapstaden för ett antal år sedan, och jag pumpade henne på information. 

Till lunchen beställde de, på vår rekommendation, caesarsallad, medan jag och Camilla åt avokadotoast. 

En drink slank visst också ner, innan vi gick till vårt rum och duschade. Sedan delade vi på deras fina bubbel på hotellets takterrass medans solen gick ner. 

19.30 gick vi ner till restaurangen och smörjde kråset. Jag och Camilla åt båda den där glaserade pork bellyn som vi ätit tidigare i veckan, medan Linda åt marulk och Lena risotto. Till detta delade vi på en flaska rött innan de beställde en taxi till sitt hotell. 

Det hade varit en riktigt bra dag!

Stranden och staden

På torsdagen hade vi planerat att ligga på stranden hela dagen. Vilket vi också gjorde. Vi inledde dock med en promenad till supermarketen för att köpa mera vatten och lite annat, men för övrigt låg vi parkerade i våra solstolar eller i det ljuvliga vattnet från tidig morgon till sen eftermiddag. 

Till lunch åt vi hamburgare, och sedan tog vi en varsin drink i ”loungeytan” som ligger på gräsmattan mellan restaurangen och stranden. 

Efter att vi lämnat stranden gick vi tillbaka till rummet för en snabb dusch, sedan var tanken att vi skulle ta bussen in till Olbia för att uppleva lite nattliv, vilket vi var en smula svältfödda på. (Under veckan hade vi haft långtgående planer på att ta oss till Porto Cervo, vilket är något slags rikemansställe, lite som Saint-Tropez, som en kompis till syrran hade sagt att vi MÅSTE besöka. Det har utsetts till en av de dyraste semesterorterna i världen och det kryllar tydligen av lyxyachter etc - men det var superkrångligt att ta sig dit om man inte har bil. Och ärligt talat, vad ska vi egentligen göra där? Sitta i hamnen med medhavd matsäck?)

Enligt tidtabellen gick det en buss till Olbia kl 17.28 och nästa 18.08. Vi satsade på den förstnämnda, men bussen kom inte förrän ca 17.45. Det vill säga mitt emellan de två turerna. Vilket var ytterligare ett bevis på att tidtabellerna bara är ”riktlinjer”. 

Väl framme i Olbia strosade vi längs med huvudgatan, som var ännu mysigare nu när det började skymma och alla uteserveringar tände sina lampor. Vi gick i lite butiker och hittade en marknad nere vid hamnen där jag köpte två superfina skålar. Vi hade också kontakt med Linda och Lena, som vi träffade på onsdagens båttur, och som också var i Olbia för att äta middag med sin systerdotter som bor här. Mitt på huvudgatan sprang vi på dem av en slump, och de tipsade om en restaurang som de ätit på tidigare: Osteria del Corso. Så vi gick dit och åt en varsin pasta, och vi blev inte besvikna. 

Det blir man nästan aldrig i Italien. 

Efter middagen var det dags att ta en taxi hem, eftersom bussarna för länge sedan slutat gå. Vi vandrade planlöst omkring medans vi spanade efter taxibilar och befann oss snart i ett ganska folktomt område. Plötsligt dök en man fram ur skuggorna och erbjöd oss ”transportation” till vårt hotell för 30 Euro. Jag frågade var hans bil var och han pekade på en helt vanlig Audi som stod parkerad längs gatan. 

”That’s not a taxi”, sa jag. ”You don’t have a sign”. Han ryckte på axlarna och fortsatte att hävda att han var en ”professionell chaufför”. Förmodligen var han en harmlös svarttaxi, men vi hade ändå inte lust att nappa på detta erbjudande. Så vi gick tillbaka till huvudgatan och hittade så småningom en riktig taxi med både skylt och taxameter. Som tog oss till hotellet för 40 Euro. 

Under hela resan satt Camilla med Google maps i högsta hugg och följde rutten för att säkerställa att taxichauffören inte tog onödiga omvägar så att vi blev lurade. Det blev vi inte.

Båtturen

På onsdagen hade vi ställt klockan på halv sju, eftersom vi skulle bli upphämtade med en minibuss utanför hotellet kl 07.20. Efter att ha stått och väntat i 5-10 minuter dök den slutligen upp, och vi - tillsammans med två andra från vårt hotell - forslades sedan till upphämtningsplatsen i Olbia där ytterligare 12 personer klev på innan det bar iväg till hamnen i Cannigione. Det var en bussresa på ca 30 minuter och vi började nästan omedelbart att prata med två svenska tjejer som satt bakom oss i bussen. De hette Linda och Lena och var från Stockholm. De var också systrar. Halvsystrar till och med, med samma mamma. Precis som vi. Och vi hängde med dem hela dagen. 

De hade tydligen åkt med samma flyg som oss och bodde också en bit utanför Olbia, men inte i samma område som vi. De hade, precis som vi, inte några barer, butiker eller restauranger i närheten, utan var förvisade till sitt hotells restaurang. Och den var, enligt dem, inte alls bra. De var dessutom tvungna att ta en buss för att komma till stranden. 

Vi är tacksamma för att vårt hotell ligger mitt på stranden och att vi har en restaurang i världsklass. Däremot ska man nog kolla upp omgivningarna lite noggrannare nästa gång man bokar en sån här resa - även om vi inte är här för att (i första hand) shoppa och festa så vill man åtminstone ha möjligheten. 

Framme i Cannigione gick vi alla ombord på båten som skulle ta oss runt i Maddalenas skärgård. Det var inte bara de 16 personerna från våran buss, utan det kom folk från andra bussar också. I recensionerna av denna utflykt hade vi läst att det ibland kunde vara väldigt trångt på båten, men eftersom det inte är högsäsong längre var det inga problem att få bra platser. Vi seglade i ungefär 1,5 timmar och passerade öarna Caprero och Santa Stefano innan vi slutligen nådde vårt första stopp: Santa Maria. Där fick vi gå av i drygt en timme, och undertecknad kastade sig omedelbart i det overkligt turkosa vattnet med snorkeln i högsta hugg. Linda badade också, medans Camilla och Lena nöjde sig med att sola på stranden. 

När vi kom tillbaka till båten serverades tomatpasta i solen på däck och vi kompletterade givetvis med vin som gick att köpa i baren. Därefter bar det iväg till nästa ö, Spargi, där vi fick kliva av och bada igen. Denna gång tog sig även Camilla ett dopp. 

Seglatsen gick sedan vidare längs fantastiska vyer mot huvudön, Maddalena, där vi skulle göra vårt sista stopp. Här strosade vi runt i mysiga gränder, åt gelato och shoppade lite innan båten tog oss tillbaka till Cannigione. 

Sardinien kallas ibland för Medelhavets filé och idag förstod jag varför. De mjölkvita stränderna och det kristallklara och turkosblå havet påminner nämligen om Karibien. Det var dock tur att vi hade bokat denna utflykt på onsdagen och inte tidigare i veckan, eftersom vädret var lite sådär i måndags och inte alls bra på tisdagen. På onsdagen sken solen från en klarblå himmel hela dagen. 

När vi klivit i land var inte vår minibuss på plats, och vi fick sedan meddelande via WhatsApp att det hade varit en bilolycka på vägen som gjorde att vår chaufför var ”slightly delayed”. En och en halv timme fick vi stå och trampa, vilket var lite segt. Men till slut kom han, och vi forslades tillbaka hela vägen till hotellet. 

En varm dusch senare var vi i hotellrestaurangen igen, där vi båda beställde marulk. Det var ohyggligt gott. Såklart. 

Truman Show

Enligt alla väder-appar skulle det bli ”heavy rain” hela tisdagen, men vi trotsade alla prognoser och gick ändå ner till stranden och la oss i var sin solstol. Himlen var grå och vi såg moloket hur mörka moln tornade upp sig i horisonten, samtidigt som det åskade i fjärran. Äsch.

Det kom dock inget regn, mer än några enstaka droppar. Men det var definitivt inget badväder (och om jag tyckte att jag tog lite bilder på måndagen så var det inget jämfört med tisdagen…)

Under förmiddagen fick jag även ett meddelande på WhatsApp om båtturen vi skulle göra på onsdagen (som redan var bokad och betald). Tydligen ingick det inte att vi skulle bli hämtade och lämnade på vårt hotell, men de kunde erbjuda denna service mot en extra kostnad av 120 Euro (för oss båda). Vi tyckte detta var väldigt dyrt, så jag gick bort till receptionen och kollade vad det skulle kosta att ta en taxi på egen hand till mötesplatsen i Olbia (där det var gratis pick-up och drop-off), men det skulle tydligen kosta ungefär lika mycket. Jaha. Då var det bara att betala 120 Euro och se glad ut. 

För att ”ease the blow” gick vi upp till hotellrestaurangen och unnade oss en favorit i repris - caesarsallad. Som var precis lika god som förra gången. Sedan gick vi tillbaka till stranden och slumrade i våra solstolar och lyssnade till vågorna som slog. 

På eftermiddagen tog vi en promenad åt motsatt håll jämfört med hur vi gått tidigare. Och hoppades att vi skulle hitta… nånting. Men det var bara folktomma gator upp och ner som kantades av ödsliga hus. 

Allt kändes på nåt sätt overkligt, och jag nämnde detta för syrran: ”Kommer du ihåg den där filmen Truman Show med Jim Carrey? Tänk om allt detta bara är kulisser. Och de människor vi ser är skådespelare - och att vi är de enda som går omkring här helt ovetande och TROR att vi är på en resort. Vi kanske inte ens är på Sardinien - vi kanske bara satt i en flygsimulator.”

Det var givetvis ett skämt, men det var kul att spinna vidare på denna tanke. Så nu när vi vi möter människor på gatan eller här på hotellet refererar vi alltid till dem som ”statister”. 

(En helt annan grej som vi har skrattat mycket åt de senaste dagarna är ett YouTube-klipp från en stand-up som nämndes i podcasten Freakshow för länge sedan. Klippet handlar om hur man ska förhålla sig till det faktum att Trump är president: ”there’s a horse loose in the hospital”. Detta har ingenting med någonting att göra. Men jag vill komma ihåg det när jag läser detta inlägg någon gång i framtiden.)

Tillbaka till promenaden: vi passerade faktiskt tre halvtomma restauranger på en gata en bit bort, men de såg otroligt deppiga och sjaviga ut. 

Camilla: ”Torftiga trästolar och babyblå gardiner?” 

Det är inte många som kan avfärda ett ställe med samma förakt som Camilla. 

Vi gick tillbaka till hotellet och vår restaurang och smörjde kråset in style. Camilla åt risotto och jag red mullet - en fisk som tydligen heter ”mulle” på svenska (!). Det var givetvis utsökt.