Hemresan och slutreflektioner

Som jag skrev i mitt förra inlägg kom jag hem från Palma vid midnatt och skrev då ett blogginlägg om fredagen på balkongen. När jag skrivit klart och laddat upp alla bilder var klockan över 02.00. Jag tänkte att det var lika bra att jag packade ihop allt innan jag la mig, och innan jag visste ordet av var klockan över 03.00. 

Då fick jag ”snilleblixten” att det kanske var lika bra att vara vaken hela natten, eftersom jag var rädd att inte vakna av mobillarmet om jag bara hade sovit några timmar. Kanske skulle jag då faktiskt kunna sova på flyget! (I skrivande stund inser jag hur puckat det var. När har jag kunnat sova på flyget??)

Jag satt alltså och scrollade på mobilen och drack upp det sista vinet i den ljumma, mörka natten på balkongen, men vid 05.00 kände jag att jag nog behövde sova lite i alla fall och var följaktligen aptrött när mobilen larmade 08.15.

Men jag vaknade i alla fall. 

Efter en sista kaffekopp på balkongen checkade jag ut och gick och ställde mig för att vänta på transferbussen. Den kom som utlovat prick 09.00, och ca 40 minuter senare var vi framme vid flygplatsen. 

Efter att jag checkat in min väska (hos en människa denna gång) och passerat säkerhetskontrollen handlade jag lite på tax free, sedan köpte jag ett glas apelsinjuice och en croissant. 

Vid gaten blev boardingen fördröjd utan att något skäl angavs, och vi lyfte nästan 40 minuter efter utsatt tid. Trots detta landade vi bara några minuter efter planerad ankomst. 

Jag hade givetvis inte sovit något och var helt slut när jag gick bort till baggage claim för att hämta min väska och sedan dra mig bort till Öresundståget. 

Klockan fem var jag framme hos Åsa, där jag även återförenades med Aslan som var väldigt glad att se mig. (Katter kan ju ibland vara avvaktande eller förolämpade efter att man varit borta ett längre tag, men han var inget av detta.)

Och därmed var resan till Mallorca slut. Jag kände mig nöjd med den, framför allt eftersom jag var så otroligt dåligt påläst när jag åkte. Men jag tycker ändå att jag har fått ut ganska mycket, såväl bad som stad och en liten tågutflykt. Tipsen från Maria och Lollo var såklart också guld värda, och underströk hur viktigt det är att göra research (eller låta andra göra det åt en.) För även om man även vill kunna vara spontan och bara se vad som dyker upp är risken överhängande att man missar guldkornen. 

Ok, här kommer slutnotan:

Paketresa med TUI (flyg + hotell 7 nätter utan måltider + transfer till och från flygplatsen): 12 200 kr

Tåg Palma-Soller t/r: 475 kr

Övrigt (mat, dryck, shopping, transporter etc): Ca 9 500 kr

TOTALT: 22 175 kr

9 500 kr på övrigt innebär alltså att jag har gjort av med i snitt 1 360 kr/dag, vilket inte känns så farligt ändå. 

Utöver detta har jag lagt 660 kr på tåg Göteborg-Malmö t/r, 725 kr på taxi till och från tågstationen i Malmö och Göteborg, samt 300 kr på att ta Öresundståget till och från Kastrup, dvs ytterligare 1685 kr som har tillkommit för att jag har lämnat Aslan hos Åsa, och därför flugit från Köpenhamn istället för Landvetter. 

Men det är det värt, istället för att lämna honom på ett kattpensionat. 

Nu får vi se när och vart nästa resa går, men med tanke på att mina senaste tre resor har varit Kreta, Sardinien och Mallorca törs jag garantera att det blir något helt annat. 

Over and out för denna gång!

Lönnbar!

När jag vaknade på fredagen hade jag fått ett meddelande från TUI att det nu gick att checka in på hemresan, vilket jag gjorde. Jag blev också upplyst om att transferbussen skulle hämta mig vid hotellet klockan 09.00 på lördagen. Jaha. Men än så länge hade jag en dag kvar. 

Jag gick ner till poolområdet och skrev ett blogginlägg om torsdagen, sedan lade jag mig i en solstol. Jag solade och badade ett par timmar, men tog inga bilder - jag har redan många, och ni har sett flera av dem förut. 

När discomusiken började dåna vid halv ett (och den överpeppade instruktören till vattengympan uppenbarade sig) såg jag det som en signal att det var dags för lunch. Men jag gick INTE till hotellets uteservering. Istället drog jag mig en bit bort till en finare restaurang som låg på en liten ”brygga” ut mot havet. 

När jag kom fram visade det sig att de inte började servera lunch förrän vid 13. Jag tittade på klockan och bestämde mig för att sätta mig på en klippa ett tag. 

Jag hade ju ingen brådska. 

Så jag slog mig ner en bit bort och vände ansiktet mot solen, samtidigt som jag hörde vågorna klucka. 

Klockan 13 återvände jag. Borden som var längst ut mot havet var redan reserverade (och alla hade dessutom plats för fyra personer.) Så jag satte mig vid ett bord för två, som stod ”en rad innanför”. Kyparen frågade ”Are you alone?” med en ton som, om man är det minsta konspiratoriskt lagd (vilket jag är), kunde uppfattas som en smula nedlåtande. ”Yes.” Sa jag. Han slängde åt mig en meny och plockade undan glas och bestick från platsen mitt emot. Jag studerade menyn och, när han återvände, beställde jag grillad sjötunga för 42 Euro, vilket var en av de dyraste rätterna. Jag tänkte att eftersom det var min sista dag, och jag redan hade ätit min beskärda del av halvtaskiga rätter, kunde unna mig en riktigt fin fisk. 

Inbillade jag mig, eller var han plötsligt mycket mer ödmjuk när han lite senare svansade fram med brödet, oliverna och vinet? Eftersom jag var ensam (och möjligen en smula sjavig efter en förmiddag vid poolen) verkade det som om han förväntade sig att jag skulle beställa det billigaste på menyn. 

Jag tog nådigt emot vinglaset och sedan smörjde jag kråset i godan ro medan kyparen fick sig en välbehövlig tankeställare.

Efter lunchen gick jag tillbaka till hotellrummet för att ladda min mobil (aldrig åka ifrån Powerbank…) och hämta min snorkel. Jag pratade även med Åsa en stund i telefonen när jag satt på balkongen. 

Sedan gjorde jag ett snabbt stopp vid min solstol vid poolen, men några (givetvis) brittiska ungar gjorde konstant kanonkulan, skvätte vatten och skrek på varandra (en av dem hette tydligen Louie) så till den milda grad att jag fick använda all min självbehärskning för att inte resa mig upp på armbågarna och vråla ”SHUT THE FUCK UP!” så att det ekade över hela poolområdet. 

Istället tog jag mitt pick och pack och flyttade över till stenbryggan och det ljuvliga Medelhavet. Där badade och snorklade jag i några timmar - och såg stora stim med blåvita fiskar som jag försökte röra vid, men de var alltid för snabba för min utsträckta hand. 

När jag sedan satt på stenbryggan i kvällssolen och soltorkade, samtidigt som jag kände saltet på mina läppar, önskade jag att man kunde konservera känslan av Medelhavet, försluta den, och injicera den direkt i blodet någon gång i november när mörkret och kylan lägger sig som en våt och grå filt över hela ens existens. 

När solen började gå ner gick jag upp på rummet och duschade. Sedan tog jag bussen, för sista gången, in till Palma. 

Som jag skrev i rubriken hade jag hittat en lönnkrog i Palma (jag har inte varit helt overksam på balkongen på kvällarna!). Jag måste dock erkänna att rubriken var lite av en clickbait - en äkta lönnkrog för mig är som Moonshiner i Paris, som jag och Åsa hittade till genom att gå in på en vanlig pizzeria och därefter öppna en oansenlig dörr, passera ett kylrum med upphängda parmaskinkor och sedan öppna en annan dörr… Jag och Åsa letade även efter en hemlig ringklocka i DAGAR innan vi äntligen hittade lönnkrogen i Hong Kong; jag och Paula gick genom en fotoautomat i Nice och in i en hemlig bar; jag och Daniella smög in i en lönnbar via en underjordisk gång bakom en skylt om en leksaksaffär i Lower East Side i New York; jag och syrran slank in genom en SMEG kylskåpsdörr på en pub i London efter att ha bett om att få ”see the Mayor” (vilket var det hemliga lösenordet) innan vi via en brant trappa nådde baren. DET är lönnkrogar. Och jag var inte säker på att ”Door 13”, som jag hade googlat fram, riktigt höll måttet. Men det var det bästa jag hade hittat. 

Jag hade läst att Door 13 var en så kallad ”speakeasy” och att man skulle behöva ett lösenord, vilket tilltalade mig. Jag skrev ett DM till deras Instagram-konto i tisdags och frågade, och dagen därpå kom svaret: Det behövdes inget lösenord, det var bara att knacka på dörren. 

Besvikelsen sköljde över mig. Jag VILLE ha en kod. Nu fick jag bara hoppas att stället var svårt, snudd på omöjligt, att hitta. 

Väl framme i Palma slog jag på Google Maps och började sicksacka mig framåt. Jag befann mig snart i mycket ödsliga gränder, där jag var helt ensam och det enda som hördes var mina egna fotsteg. Nu började det arta sig! 

När jag till slut kom fram var det en mycket diskret skylt på den gallerförsedda dörren som uppmanade gäster att vänta utanför. Men jag hade knappt stått där en sekund förrän dörren öppnades och jag blev välkomnad in. 

Det lönniga: att det låg långt in i en helt obefolkad gränd, där ingen passerar utan att ha ett ärende.

Det o-lönniga: att det inte var helt dolt och inte krävdes någon kod, något lösenord eller någon inside information för att ta sig in. 

Det var ett litet ställe som låg en trappa ner från gatuplan med välvda tak och en cool, lite ”quirky” vibe - det kändes som ett ställe som Madonnas karaktär Susan skulle ha kunnat hänga på i filmen ”Desperately seeking Susan” (ni som fattar, fattar). Jag fick i alla fall sätta mig i en liten soffa som var reserverad av ett sällskap en timme senare där jag tog en drink. Musiken som spelades i högtalarna var någon form av lounge jazz, och jag noterade att det stod både ett trumset och ett piano i hörnet. 

”Will there be music?” frågade jag. Värdinnan/servitrisen (som hade någon slags Baccara-look) svarade att det skulle bli ett liveframträdande vid tio. Jag tittade på klockan och såg att den var nio. 

Skulle jag hänga kvar här? Eller skulle jag gå vidare till Tast Club, en av de restauranger som Lollo, via Maria, hade tipsat om, och som enligt Google Maps inte låg så långt härifrån? Jag var egentligen inte särskilt hungrig. Samtidigt hade jag inte ätit sedan lunchen vid ett. Hur sent kunde man äta? Sista bussen till Santa Ponsa gick 00.15, det visste jag, och den fick jag inte missa. 

Jag sög på min drink medan jag funderade på mitt nästa drag. Sedan dök sällskapet som hade bokat min soffa upp, vilket gjorde att jag blev förvisad till baren längst bak i lokalen. Ungefär samtidigt klev musikerna fram och började ”lattja” lite (det kanske var uppvärmningen, men det kändes som något slags improviserat Aristocats-kör) och jag bestämde mig för att gå vidare. Jag kunde ju faktiskt bara ta en förrätt. 

Tast Club låg gömd på en innergård i en oansenlig gränd. Om jag inte hade vetat vad jag letade efter skulle jag aldrig ha passerat här. Men det var ett coolt ställe - i brist på bättre ord skulle jag kalla det chict, men med en varm och inbjudande atmosfär. Man kände direkt att man ville vara här. Personalen var dessutom otroligt trevlig, det fanns inget ”are you just one?” eller ”are you only having a starter?” 

Jag beställde en förrätt (beef tartar toast) och ett glas rött, vilket var alldeles lagom. Och mycket gott. Efter detta gav jag mig iväg mot busstationen och jag var så tacksam att jag hade tillräckligt med batteri på mobilen så jag kunde följa den blå pricken på Google Maps så att jag hittade fram i mörkret. 

Vid midnatt var jag hemma på hotellet, och jag satte mig nästan genast på balkongen och skrev ett blogginlägg om dagen (detta), eftersom jag misstänker att det blir lite bestyr med packning etc imorgon bitti. 

Mitt sista inlägg kommer att skrivas från Sverige, antagligen när jag sitter på tåget från Malmö till Göteborg på söndag eftermiddag. 

Tren de Soller

Herregud, vad jag drömmer mycket på nätterna. Det sägs ju att man drömmer varje natt, men jag brukar nästan aldrig minnas mina. Det är dessutom långa, sammanhängande drömmar som, även om de innehåller ett visst mått av absurditet, är förvånansvärt klara och tydliga. Kanske är det därför jag aldrig känner mig helt utsövd när jag vaknar. Jag har liksom haft ”fullt upp.”

På torsdagen skulle jag i alla fall göra en utflykt med det historiska tåget som går från Palma till den lilla bergsbyn Soller. Jag hade gjort bokningen online i söndags när jag satt på min balkong. Tåget byggdes redan 1912 med syftet att frakta apelsiner och annan citrusfrukt från Sollerdalen till Palma. Även om det idag är en ren turistattraktion har det bevarats i sitt ursprungsskick med vagnar i trä och mässing. 

Tåget skulle gå 12.15 så jag tog bussen till Palma strax före 11. Jag kom fram till busstationen 11.40, och sedan var det bara att förflytta sig till byggnaden bredvid. När jag kom ut på perrongen var det smockfullt med folk, och jag försökte avgöra var jag skulle ställa mig för att ha bästa möjliga förutsättningar för att få en fönsterplats. Tåget stod inte inne än, och jag hade ingen aning om hur långt det var, eller exakt var det skulle stanna. Med lite tur och list lyckades jag kryssa mig fram, och när tåget väl rullade in och biljettkontrollen startade tillhörde jag (för att använda ett travuttryck) ”den främre träffen”. 

Väl på tåget slog jag mig ner vid ett öppet fönster på höger sida. Och där satt jag med armbågen ute och vinden fläktande i håret medans tåget rullade ut ur Palma och mot bergen. 

Vi åkte i sakta mak genom skogar och tunnlar, passerade apelsin-, citron- och olivlundar, och såg fina bergsvyer. Längs vägen såg jag även betande får och en åsna. 

Tåget gjorde ett stopp vid en utkiksplats där man fick en fin vy över Sollerdalen. Många gick av där för att ta bilder, men jag satt kvar vid mitt öppna fönster.

Efter ungefär en timme och 27 kilometer var vi framme i Soller. Många från tåget gick direkt och ställde sig vid spårvagnshållplatsen, som ligger alldeles bredvid tågstationen, och där man kan åka vidare till hamnen, Port de Soller. Men jag var hungrig och fortsatte därför ner till det lilla torget, som låg intill en kyrka, och satte mig på en av uteserveringarna för att beställa lunch - en hamburgare. 

Now that’s what I call a burger. 

Den såg anspråkslös ut, men var grymt saftig och god!

Efter lunchen gick även jag för att ta en av de charmiga, öppna träspårvagnarna ner till hamnen. Jag stod på ”uteplatsen” på vagnen och höll mig i räcket medans vi skramlade längs gatorna nedåt hamnen i ungefär 20 minuter. Många hade köpt kombinerade tåg- och spårvagnsbiljetter, men jag löste en enkelbiljett direkt av konduktören för 10 Euro. 

Port de Soller ligger i en nästan cirkelrund, skyddad vik och har små badstränder och mängder med båtar. Jag flanerade längs med strandpromenaden och slog mig sedan ner i en bar och beställde en passionsfruktsmojito. Eftersom det fanns ett eluttag alldeles i närheten av min plats passade jag på att ladda min mobil medan jag drack min drink utstuderat långsamt. Från 36% till 82% för att vara exakt. 

Jag gick tillbaka till spårvagnshållplatsen som var överfull med folk som trängdes, och jag uppfylldes av ett hastigt uppflammande hat mot turister. Trots att jag var en själv. Men det är när vi kommer i stora grupper som vi blir verkligt irriterande. 

Och vad fan - det är ju i slutet av september. Högsäsongen borde väl vara över vid det här laget?

Den första spårvagnen som kom hade jag inte en chans att komma med. Så jag fick vänta en halvtimme på nästa, samtidigt som jag med armbågarna försökte bevaka mitt personal space efter bästa förmåga. När nästa vagn kom stannade den så att en av ingångarna hamnade precis framför mig. Bingo. Jag klev på och skramlade tillbaka till Soller. 

Där hade jag 1,5 timmar tills tåget skulle gå tillbaka till Palma. Jag gick en stund i gränderna och inhandlade olivolja med apelsinsmak, balsamico med smak av ”dark orange” (vilken jag provsmakade i butiken och den var gudomlig), samt en tvål som såg ut - och doftade som - en apelsin. Jag drack även färskpressad apelsinjuice på en uteservering, och sedan gick jag tillbaka till tåget. 

På vägen tillbaka till Palma satt jag med armarna i kors över fönsterkarmen och huvudet lutat mot dem. Det taktfasta dunkandet från tåget, den lätta brisen och de rofyllda miljöerna gjorde det till en nästan meditativ upplevelse. 

När jag klev av vid tågstationen i Palma övervägde jag att ta bussen tillbaka till hotellet direkt, eftersom busstationen låg precis bredvid. Men varför skulle jag det?

Jag plockade fram Google Maps och kryssade mig tillbaka till Abaco för att utforska baren lite bättre. Efter att jag klivit in bakom den tunga träporten slog jag mig återigen ner i baren och beställde en Espresso Martini. Bredvid mig satt (naturligtvis) ett brittiskt par som jag började prata med. De hade försökt komma in här dagen innan, men kön utanför hade ringlat lång, så nu hade de kommit i god tid. Jag kom dit ungefär halv nio, och inte långt efter det låste de porten eftersom det var fullt vid alla bord och i baren. De ville inte ha folk som väntade eller hoovrade i lokalen, så nya människor släpptes bara in efter ”en ut-en in-principen”. 

Jag satt där länge och väl och sippade på min drink, samtidigt som jag betraktade servitörerna med guldgördlar tillreda drinkar med precision och lyssnade på den klassiska musiken (vid ett tillfälle spelades Ödessymfonin). Efter drinken gick jag runt och spanade bland kandelabrarna, blommorna, fruktarrangemangen och statyerna och upptäckte bland annat en inneträdgård som jag helt hade missat när jag var här för två dagar sedan, och som hade en liten fontän i mitten. Jag gick även uppför trappan och tittade. Här var det olika rum inredda med slottsmöbler, ljuskronor, oljemålningar och små balkonger där man kunde se ner på inneträdgården. 

Jag tog en del bilder, trots att man inte fick. Vid ett tillfälle blev jag tillsagd, men jag såg många andra som smygfotograferade. 

Sedan gick jag ut i natten, letade mig tillbaka till busstationen och tog 103:an till Santa Ponsa. 

Idag är min sista dag på Mallorca. 

Halvtid

En veckas semester består egentligen av sex dagar, eftersom den sjunde är resdag. På onsdagsmorgonen insåg jag att jag just hade avverkat halva tiden, vilket var en smula nedslående. Bäst att verkligen ta vara på den här dagen genom att bada, bada, bada!

Efter morgonkaffet gick jag ner till poolen och upprepade måndagens procedur: blogga om gårdagen i skuggan och därefter glida bort till min paxade solstol i solen och sträcka ut mig. 

Det var 27 grader varmt och inte ett moln på himlen. 

Vattnet i poolen var 25 grader. 

På eftermiddagen beslöt jag mig för att ge hotellets uteservering, som ligger precis bredvid poolen, en ny chans. Visserligen hade caesarsalladen varit trist, men de kunde väl inte misslyckas med en hamburgare? 

Jo, det kunde de. 

Köttet var alldeles för kompakt, baconet för slemmigt och o-krispigt och guacamolen - som var anledningen till att jag valde just denna burgare - bestod av ett flortunt lager, knappt skönjbart under BBQ-såsen. 

Jag åt ungefär halva burgaren och lite strips och tänkte att de inte kommer se mig här något mer. 

Alldeles utanför poolområdet ligger en ”stenbrygga” i platåer, med stegar som leder ner i Medelhavet. Jag hade sett att en del brukade ligga där istället för vid poolen eller sandstranden, så efter ett par timmar till vid poolkanten flyttade jag dit. 

Och sedan badade jag i havet medan solen gick ner i horisonten. Det var ljuvligt. 

När det började mörkna gick jag upp till rummet, duschade och bytte om. Jag hade sett en restaurang som såg mysig ut när jag gick från bussen när jag kom hem från Palma på tisdagen. Den hade små ljusslingor längs med räcket och i gången mot entrén som lyste på ett härligt, inbjudande sätt. 

När jag kom dit var den fortfarande mysig, men hade också en stor tv som visade sport, vilket drog ner mysighetsfaktorn en aning. 

Jag slog mig ner och beställde tapas - vitlöksbröd och baconlindade dadlar - vilket var mycket gott. 

Efter middagen drog jag mig tillbaka till hotellet. 

Idag ska jag ta tåget från Palma till Soler - en ikonisk tågresa genom apelsinlundar, tunnlar och bergslandskap med ett trätåg från 1912. Tåget går 12.15 och jag kommer tillbaka till Palma vid 19.30. Det vill säga alldeles lagom för att göra ett nytt besök på Abaco, som även inbegriper övervåningen. 

Palma

På tisdagen skulle jag besöka Palma, men jag inledde som vanligt med ett blogginlägg om gårdagen, denna gång från min balkong. Även denna gången strulade det när jag skulle ladda upp bilder, men jag löste det mycket snabbare nu. Dock så började jag fundera över om det kanske ändå är dags att byta mobil. Den är fem år gammal och har börjat få problem med utrymmet - jag får hela tiden rensa historik och avlasta appar för att frigöra lagringsutrymme. 

Innan jag hann lämna rummet kom en städerska förbi och undrade om jag ville få städat. De hade städat dagen innan - bäddat, plockat undan, tömt papperskorgar, torkat av - men mina kaffekoppar och vinglas hade lämnats odiskade på diskbänken. Jag frågade: ”Am I supposed to do the dishes myself?” (Det var en uppriktig fråga, inte en dryg kritik. För det fanns varken diskmedel, diskborste eller diskställ. Än mindre någon diskmaskin.)

Hon såg frågande ut. 

Jag hämtade en av mina odiskade kaffekoppar och gjorde diskrörelser med handen. ”How do I clean it?”

Hon nickade och försvann och kom strax tillbaka med en halvfull flaska med diskmedel och räckte den till mig. ”And a brush?” Hon såg frågande ut. ”Brush?” Jag upprepade diskrörelserna. ”Si.” Efter en stund kom hon tillbaka med en tvättsvamp. ”Gracias.”

Jag diskade upp mina glas och koppar, sedan gjorde jag mig i ordning och tog hissen ner till receptionen, där jag blev informerad om att jag skulle ta buss 103 som stannade bara 50 meter från hotellet. Jag skulle blippa mitt vanliga betalkort när jag klev på och när jag klev av, och jag skulle åka till ändstationen som var mitt i centrala Palma. 

Rena barnleken. 

Receptionisten gav mig även en utprintad tidtabell, men jag gissade (vilket visade sig vara korrekt) att tiderna bara var riktlinjer. Bussen gick varje halvtimme, så det var bara att ställa sig och vänta. Vid hållplatsen noterade jag att detta var en enkelriktad väg, så jag funderade lite på var jag skulle gå av när jag kom tillbaka. Två brittiska damer (det kryllar av britter här!) som också väntade vid hållplatsen sa att jag skulle gå av på samma ställe - tydligen gick bussen runt i någon slags ringlinje. 

När jag hoppat på bussen noterade jag vad min hållplats hette på den digitala skärmen som visade kommande hållplatser: Roman de Montcada 2. För säkerhets skull skrev jag upp det i mobilens anteckningsläge, eftersom man alltid tror att man ska komma ihåg såna saker. 

Men det gör man inte. 

Resan till Palma skulle ta 30 minuter, men tog 45. Ändhållplatsen visade sig vara ett gigantiskt ”bussgarage” under jord, där mängder med bussar stannade i numrerade fållor. Jag följde strömmen mot rulltrapporna och var sedan ute i solskenet. Plockade upp Google Maps för att både notera var busstationen låg och hur jag skulle orientera mig mot Gamla Stan. Sedan började jag promenera. 

Centrala Palma innehåller även ”vanliga” storstadsmiljöer som breda, trafikerade vägar som kantas av modebutiker och gallerior. Men det var ju de bilfria, vindlande gränderna i Gamla Stan jag var ute efter. Och där blev jag kvar hela dagen. 

Jag gick ut och in i små butiker och ”småshoppade” en nyckelring, te i lösvikt, två små glasburkar med honung (en med apelsinsmak och en med citronsmak) och ett par handgjorda örhängen på en marknad. 

Jag tog mig en titt på den stora gotiska katedralen, La Seu, men gick aldrig in. 

På eftermiddagen åt jag tapas på en uteservering och blev sittande en bra stund och bara tittade på folk. Senare åt jag en glass på en stentrappa och ännu lite senare slank en drink ner på en annan uteservering. 

Gamla Stan i Palma är verkligen mysigt, men om jag ska vara ärlig hade det lika gärna kunnat vara Gamla Stan i Nice. Eller i Split. Eller i Chania. Eller rent av i Stockholm. De här ställena ser ungefär likadana ut, men ändå känns de genuina och man älskar att vara där. Man vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn - en smal gränd, en brant trappa, ett stort torg.

Det enda molnet på min himmel var min mobil, vars laddningsprocent stadigt tickade nedåt. (Aldrig åka ifrån Powerbank. Aldrig. Åka. Ifrån. Powerbank.) Det handlade inte bara om att jag ville ta bilder, jag behövde Google Maps, bland annat för att hitta tillbaka till busstationen. Visst kan man ta taxi i värsta fall, men…

Innan jag lämnade Palma ville jag utforska ett tips som jag fått av Maria: den ikoniska baren Abaco, som ligger i en 1600-talsbyggnad (ett palats), vars inredning präglas av barock- och rokokostil med kristallkronor, kandelabrar, oljemålningar och marmorstatyer. Jag hittade dit med hjälp av Google Maps och var framme 19.30. De öppnade kl 20, så jag satte mig på en trappa en bit bort och bidade min tid. 

Prick 20.00 gick jag dit och klev in i en helt annan värld. Jag slog mig ner vid bardisken och beställde en Lemon Daiquiri och noterade att min mobil var nere på 5%. Eftersom jag rådigt nog hade packat ner min laddare i väskan frågade jag en av de livréklädda bartendrarna om jag kunde få ladda min mobil bakom disken. Han tog ordlöst min mobil och laddare och försvann in bakom en stor trädörr. Kanske uppskattade han det inte. Men jag var desperat. 

Så satt jag där, mobillös, med min drink och såg mig omkring. Det fanns mängder med levande ljus, uppbyggda arrangemang av färsk frukt och gigantiska vaser med enorma buketter med liljor och andra snittblommor. Ur högtalarna strömmade enbart klassisk musik och det kändes som ett litet stycke medeltid betraktade oss från ovan. 

När jag druckit upp min drink bad jag att få tillbaka min mobil som nu var uppe på 27%. Jag tog några snabba bilder på inredningen på vägen ut (hade jag sett en skylt med fotoförbud?) innan jag med hjälp av Google Maps tråcklade mig tillbaka till busstationen i mörkret. 

Bussturen tillbaka gick snabbare och efter en halvtimme klev jag av på samma plats som jag klivit på för nästan tolv timmar och 17 000 steg sedan. (Och jag var så glad att jag hade antecknat vad hållplatsen hette, för det kom jag givetvis inte ihåg. Inte heller kunde jag känna igen omgivningen i mörkret när jag bara såg min egen spegelbild i fönstret). 

När jag kom tillbaka till hotellet skickade jag en bild på Abaco bar till Maria och fick ett snabbt svar: ”Gå upp och kolla övervåningen också.”

Fan också. Jag hade ju sett en trappa. 

Men jag ska tillbaka till Palma på torsdag, kanske även fredag kväll. Då kanske jag även får nytta av de tips på tapasrestauranger som Lollo förmedlade via Maria. 

Det är tur att man har kompisar som gör research åt en när man själv inte hinner. 

 

Poolhäng

På måndagen bestämde jag mig för att inleda dagen vid poolen och även blogga från poolkanten - en klassiker. Så efter mitt morgonkaffe på balkongen tassade jag ner och paxade en stol som badade i sol genom att lägga ut min handduk där, sedan satte jag mig i en annan stol, som låg i skuggan, och plockade upp mobilen. 

Inlägget gick snabbt att skriva - det hade ju inte hänt så mycket under söndagen - men när jag avslutningsvis skulle ladda upp några bilder började det jävlas. En ruta dök upp som hävdade att jag inte hade åtkomst till mitt Google-konto. Vafalls? (Och - har jag ens ett Google-konto? Är det min Gmail?) Jag provade igen och igen, med en dåres envishet, men jag fick samma svar. Jag testade att uppdatera sidan, att stänga ner Blogger-appen och öppna den igen. Att starta om hela mobilen. Inget hjälpte och min irritation växte till oanade proportioner. Jag googlade efter svar och fick förslag på att rensa cookies och cache-minne på Chrome. Jag gjorde det. Men det hjälpte ändå inte. Jag gjorde det på Safari också, för säkerhets skull. Ingen skillnad. Jag började överväga att posta inlägget utan bilder, men det vore att erkänna sig besegrad. Efter över en timmes googlande, rensande och uppdaterande fick jag tipset att logga ut mig från Blogger-appen och sedan logga in igen. Det kändes riskfyllt, eftersom jag inte var säker på vad jag hade för lösenord. Men jag gjorde det ändå. Och på något sätt låg lösenordet sparat och efter denna ut- och inloggning funkade det igen. 

Helt utmattad efter denna inre dramatik raglade jag bort till min solstol och lade mig platt. Klockan var nästan halv tolv och det kändes som om hela förmiddagen hade gått åt till ”datastrul”. Mobilen var redan nere på ”det röda” (under 20%) och jag ångrade att jag inte hade tagit med mig min Powerbank. Inte från rummet - utan från Göteborg… 

Men jag hade ju ingen tid att passa direkt. Och efter ett dopp i den glittrande poolen kändes allt mycket lättare. 

Efter någon timme var det tydligen dags för vattengympa i poolen. En överpeppad instruktör vrålade instruktioner för att överrösta den dunkande discomusiken samtidigt som några tappra semesterfirare rörde sig oroligt i vattnet. Jag fick en flash av Sällskapsresan och Åke Catos karaktär som vänder sig mot Sven Melander och säger ”Att de orkar, våra storkar” på grov göteborgska. 

Men det var väl faktiskt dags för lunch?

Jag gick och satte mig på hotellets uteservering, den som hade varit stängd första kvällen jag kom hit, och beställde en caesarsallad. Den var en besvikelse - långt ifrån den magiska caesarsallad jag och syrran åt på vårt hotell på Sardinien. Kycklingbitarna var som gigantiska, bleka kuber, krutongerna för små och för få och jag tror inte det fanns någon bacon alls. Så, basically, smaklös kyckling med salladsblad och lite dressing. 

Men vinet var gott. 

Efter lunchen gick jag upp till mitt rum för att ladda mobilen lite, sedan var jag tillbaka i min solstol. Och där blev jag liggande resten av eftermiddagen.

På kvällen satte jag mig på balkongen och ringde Åsa. Det var skönt att höra att allt gick bra med Aslan - hon tyckte till och med att det var så mysigt att ha honom där att hon inte ville att han skulle åka därifrån. 

Jag tog en dusch, bytte om och gav mig ut för att utforska omgivningarna. Jag gick i samma riktning som jag gått första kvällen och passerade barer, restauranger, supermarkets och souvenirbutiker. De senare sålde ungefär samma saker som de gör på alla såna här ställen i hela världen. Jag letade efter ett mysigt ställe, kanske en takbar, men ju längre jag gick, desto mer började jag inse att jag nog hade hittat det mysigaste stället redan i lördags kväll. 

Så jag vände, gick tillbaka till samma restaurang där jag åt melon och skinka, slog mig ner och beställde en pasta bolognese. Det var gott, men långt ifrån fantastiskt. Spanien är helt enkelt inte Italien när det gäller mat. 

Efter middagen gick jag tillbaka till min balkong för en sängfösare (vin och bok) innan jag kröp till sängs. 

Idag ska jag åka in till Palma.