Truman Show

Enligt alla väder-appar skulle det bli ”heavy rain” hela tisdagen, men vi trotsade alla prognoser och gick ändå ner till stranden och la oss i var sin solstol. Himlen var grå och vi såg moloket hur mörka moln tornade upp sig i horisonten, samtidigt som det åskade i fjärran. Äsch.

Det kom dock inget regn, mer än några enstaka droppar. Men det var definitivt inget badväder (och om jag tyckte att jag tog lite bilder på måndagen så var det inget jämfört med tisdagen…)

Under förmiddagen fick jag även ett meddelande på WhatsApp om båtturen vi skulle göra på onsdagen (som redan var bokad och betald). Tydligen ingick det inte att vi skulle bli hämtade och lämnade på vårt hotell, men de kunde erbjuda denna service mot en extra kostnad av 120 Euro (för oss båda). Vi tyckte detta var väldigt dyrt, så jag gick bort till receptionen och kollade vad det skulle kosta att ta en taxi på egen hand till mötesplatsen i Olbia (där det var gratis pick-up och drop-off), men det skulle tydligen kosta ungefär lika mycket. Jaha. Då var det bara att betala 120 Euro och se glad ut. 

För att ”ease the blow” gick vi upp till hotellrestaurangen och unnade oss en favorit i repris - caesarsallad. Som var precis lika god som förra gången. Sedan gick vi tillbaka till stranden och slumrade i våra solstolar och lyssnade till vågorna som slog. 

På eftermiddagen tog vi en promenad åt motsatt håll jämfört med hur vi gått tidigare. Och hoppades att vi skulle hitta… nånting. Men det var bara folktomma gator upp och ner som kantades av ödsliga hus. 

Allt kändes på nåt sätt overkligt, och jag nämnde detta för syrran: ”Kommer du ihåg den där filmen Truman Show med Jim Carrey? Tänk om allt detta bara är kulisser. Och de människor vi ser är skådespelare - och att vi är de enda som går omkring här helt ovetande och TROR att vi är på en resort. Vi kanske inte ens är på Sardinien - vi kanske bara satt i en flygsimulator.”

Det var givetvis ett skämt, men det var kul att spinna vidare på denna tanke. Så nu när vi vi möter människor på gatan eller här på hotellet refererar vi alltid till dem som ”statister”. 

(En helt annan grej som vi har skrattat mycket åt de senaste dagarna är ett YouTube-klipp från en stand-up som nämndes i podcasten Freakshow för länge sedan. Klippet handlar om hur man ska förhålla sig till det faktum att Trump är president: ”there’s a horse loose in the hospital”. Detta har ingenting med någonting att göra. Men jag vill komma ihåg det när jag läser detta inlägg någon gång i framtiden.)

Tillbaka till promenaden: vi passerade faktiskt tre halvtomma restauranger på en gata en bit bort, men de såg otroligt deppiga och sjaviga ut. 

Camilla: ”Torftiga trästolar och babyblå gardiner?” 

Det är inte många som kan avfärda ett ställe med samma förakt som Camilla. 

Vi gick tillbaka till hotellet och vår restaurang och smörjde kråset in style. Camilla åt risotto och jag red mullet - en fisk som tydligen heter ”mulle” på svenska (!). Det var givetvis utsökt.