Stranden och staden

På torsdagen hade vi planerat att ligga på stranden hela dagen. Vilket vi också gjorde. Vi inledde dock med en promenad till supermarketen för att köpa mera vatten och lite annat, men för övrigt låg vi parkerade i våra solstolar eller i det ljuvliga vattnet från tidig morgon till sen eftermiddag. 

Till lunch åt vi hamburgare, och sedan tog vi en varsin drink i ”loungeytan” som ligger på gräsmattan mellan restaurangen och stranden. 

Efter att vi lämnat stranden gick vi tillbaka till rummet för en snabb dusch, sedan var tanken att vi skulle ta bussen in till Olbia för att uppleva lite nattliv, vilket vi var en smula svältfödda på. (Under veckan hade vi haft långtgående planer på att ta oss till Porto Cervo, vilket är något slags rikemansställe, lite som Saint-Tropez, som en kompis till syrran hade sagt att vi MÅSTE besöka. Det har utsetts till en av de dyraste semesterorterna i världen och det kryllar tydligen av lyxyachter etc - men det var superkrångligt att ta sig dit om man inte har bil. Och ärligt talat, vad ska vi egentligen göra där? Sitta i hamnen med medhavd matsäck?)

Enligt tidtabellen gick det en buss till Olbia kl 17.28 och nästa 18.08. Vi satsade på den förstnämnda, men bussen kom inte förrän ca 17.45. Det vill säga mitt emellan de två turerna. Vilket var ytterligare ett bevis på att tidtabellerna bara är ”riktlinjer”. 

Väl framme i Olbia strosade vi längs med huvudgatan, som var ännu mysigare nu när det började skymma och alla uteserveringar tände sina lampor. Vi gick i lite butiker och hittade en marknad nere vid hamnen där jag köpte två superfina skålar. Vi hade också kontakt med Linda och Lena, som vi träffade på onsdagens båttur, och som också var i Olbia för att äta middag med sin systerdotter som bor här. Mitt på huvudgatan sprang vi på dem av en slump, och de tipsade om en restaurang som de ätit på tidigare: Osteria del Corso. Så vi gick dit och åt en varsin pasta, och vi blev inte besvikna. 

Det blir man nästan aldrig i Italien. 

Efter middagen var det dags att ta en taxi hem, eftersom bussarna för länge sedan slutat gå. Vi vandrade planlöst omkring medans vi spanade efter taxibilar och befann oss snart i ett ganska folktomt område. Plötsligt dök en man fram ur skuggorna och erbjöd oss ”transportation” till vårt hotell för 30 Euro. Jag frågade var hans bil var och han pekade på en helt vanlig Audi som stod parkerad längs gatan. 

”That’s not a taxi”, sa jag. ”You don’t have a sign”. Han ryckte på axlarna och fortsatte att hävda att han var en ”professionell chaufför”. Förmodligen var han en harmlös svarttaxi, men vi hade ändå inte lust att nappa på detta erbjudande. Så vi gick tillbaka till huvudgatan och hittade så småningom en riktig taxi med både skylt och taxameter. Som tog oss till hotellet för 40 Euro. 

Under hela resan satt Camilla med Google maps i högsta hugg och följde rutten för att säkerställa att taxichauffören inte tog onödiga omvägar så att vi blev lurade. Det blev vi inte.