När min senaste resa till Kreta var över avslutade jag bloggen med orden ”nästa resa går till Kapstaden, i januari”. Det gjorde den inte. Livet, med all sin bräcklighet och oförutsägbarhet, kom emellan. Istället tog det ett helt år innan jag kom iväg igen. Denna gång till Olbia, som ligger på Sardiniens norra kust. Jag och syrran bokade resan via TUI i april. Eftersom det inte gick att flyga från olika flygplatser på samma bokning skulle jag ta mig upp till Arlanda. Innan dess behövde jag ta mig ner till Malmö för att lämna Aslan, min ljuvliga katt, hos Åsa. Så det blev lite meck och uppladdningen inför resan var inte optimal (av skäl jag inte tänker gå in på här.) Men jag tog i alla fall flygbussen till Landvetter på lördagen och flög med SAS till Arlanda där jag mötte upp syrran vid gaten.
Camilla inledde med att berätta att hon hade ont i halsen och kände av bihålorna. Jag kontrade med att jag knappt hade sovit på tre dygn. Sedan slog vi oss ner i en bar och tog ett glas. As you do.
Det ingick ingen mat på flyget, så vi köpte med oss mackor från pressbyrån som låg intill gaten. Eller rättare sagt - jag köpte en macka, för Camilla hade redan en färdigbredd korvmacka i väskan med sig hemifrån.
När jag checkade in oss online dagen innan fick vi tyvärr inte platser bredvid varandra, så vi satt på 31D och 32D - allra längst bak - i det fullsatta planet. (Det innebar dock att när flygvärdinnorna kom ut med de efterlängtade vagnarna så började de från två håll, och vi kunde beställa dricka direkt.) För övrigt finns det inte mycket att säga om flygresan - jag försökte slumra lite, vilket givetvis var för mycket begärt, men den tog i alla fall bara drygt tre timmar.
Det var ganska livat ombord med en hel del gråtande barn. Vilket fick Camilla att säga ”Fy fan vilken tur att vi ska bo på ett vuxen-hotell” (lite för högt) när vi stod i gången och väntade på att få tåga ut ur planet efter landningen.
Eftersom vi reste med enbart handbagage blev det ingen tröttsam väntan vid bagagebandet, utan vi följde bara Exit-skyltarna och strax var vi i ankomsthallen utan att någonsin ha behövt visa upp våra pass. Där ute väntade en hord med chaufförer som höll upp olika namnskyltar och jag scannade av dem i tur och ordning och hittade så småningom en som höll upp HEDBERG och ett annat namn. Tydligen skulle ett annat par åka med i samma transfer som oss, och vi hoppades innerligt att de också reste med bara handbagage för annars hade vi ju egentligen inte vunnit någon tid. Men de dök strax upp, ett svenskt par som skulle till ett annat hotell längre bort, och sedan bar det iväg i en stor, svart Mercedes med gräddfärgade skinnsäten.
Vårt hotell heter The Pelican Beach Resort & Spa och är, som ni förstått, för ”adults only”. Det består av två huskomplex som är avskilda av en väg. Receptionen och en pool ligger i den ena husdelen och restaurangen ligger i den andra. Det var i restaurangdelen som vårt rum, nr 10, låg. Efter att vi installerat oss slog vi oss ner i hotellets restaurang för en sen middag, men eftersom de snart skulle stänga var utbudet skralt. Vi fick välja mellan ett fåtal enklare rätter och valde till slut (ännu) en macka med skinka och fikon. Som ändå var förvånansvärt god.
Efter middagen gick vi tillbaka till rummet för att möta John Blund. Och trots att sängen var stenhård somnade jag så fort jag lade huvudet på kudden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar