Poolhäng och Bourbon Street by night

Även onsdagen bjöd på vad New Orleans-borna kallade "cool weather" - 26-27 grader och nästan ingen luftfuktighet. Det var soligt och bara några lätta slöjmoln på himlen och jag bestämde mig för att ligga några timmar vid poolen. Först testade jag deras "hot tub", som är en liten minipool med inbyggd jacuzzi. Den var dock alldeles för varm för att ligga i någon längre tid (det heter väl "hot tub" av en anledning). Sedan låg jag och solade ett tag och svalkade mig med jämna mellanrum i den vanliga poolen.

Vid två-tiden gick jag upp på rummet och gjorde mig i ordning för en kväll på stan. Passade även på att packa det mesta eftersom jag skulle checka ut redan vid tio imorgon (idag). Sedan tog jag bussen och spårvagnen in till Canal Street.

Började med att gå in på NOLA, som är en ganska känd restaurang med typisk Louisiansk mat, och beställde in en pasta med Jambalaya. Det är alltid vanskligt att beställa pasta om man inte gillar ost, men det stod inget om ost i beskrivningen av rätten - endast räkor, korvar, alligatorkött, tomatsås etc. För säkerhets skull frågade jag dock servitören om det var någon ost i Jambalayan, till exempel riven parmesan. "Yes." "Can you remove it?", frågade jag. Ja, det skulle inte vara några problem. Och när maten kom ut syntes inga synliga spår av ost. Men någon slags ädelost var definitivt nedsmält i själva såsen. Först trodde jag att det var en äcklig krydda, men sedan kände jag den karakteristiska ostsmaken. Vidrigt. 

Jag försökte äta räkorna, korvarna och köttet med så lite sås som möjligt och drack två Corona och åt massor med vitlöksbröd. Fick i mig ungefär hälften och dricksen blev sparsam.

Därefter gick jag bort till Frenchmen Street som är den gata som, enligt uppgift, alla "locals" hänger på. Bourbon Street är turisternas gata. På Frenchmen Street var det lugnare, mer avslappnat och mer genuint. Jag tog en öl inne på "The spotted cat", som var en musikklubb där lokala förmågor uppträdde. "No covers" stod det på dörren och när jag kom in var det ett band på scenen som spelade piano, gitarr, ståbas och xylofon. Tjejen vid pianot hade gröna dreadlocks och lät som Janis Joplin när hon sjöng. Den sista låten la hon sig på rygg på scenen med en gitarr och balanserade xylofon-tjejen på sina fötter samtidigt som hon spelade och sjöng. Lite bisarrt uppträdande, men de var riktigt bra. 

När klockan var sju drog jag mig tillbaka till Bourbon Street. Jag vet att solen går ner vid åtta och på Bourbon Street är det mer folk och mer poliser. Sy, som jag träffade på planet mellan Houston och New Orleans, hade gett mig några tips: "Hold on to your purse. Hold on to your drink. Don't trust anybody."

Got it. 

Sarah, tjejen från Corpus Christi som firat bröllopsdag i Las Vegas, hade även sagt att "the nicest ones are often the creepiest ones."

Med detta i åtanke var jag på min vakt och hade väskan i ett järngrepp. Vilket visade sig vara lite överdrivet, faktiskt. Det var onsdag och den där vansinniga gatufesten som jag såg när jag passerade Bourbon Street med min shuttle från flygplatsen i lördags kväll uteblev. Visst var det en hel del folk med drinkar i plastmuggar och visst spelades det musik överallt. Jag såg några amazoner i dörröppningen till en strippklubb och jag såg några människor som dansade på gatan till ett jazzband. Men det kändes ändå lite sömnigt tycker jag. 

Vid halv elva-tiden drog jag mig hem. Nu är klockan halv nio på torsdag morgon och det är dags att packa ihop det sista innan jag checkar ut.