När jag kom fram till flygplatsen checkade jag in min väska och gick igenom säkerhetskontrollen, som var ovanligt raffinerad. Man gick inte bara igenom en metalldetektor och hoppades att det inte skulle pipa - man gick in i en slags glasbur där man skulle ställa sig med fötterna brett isär (markeringar i golvet visade var du skulle sätta fötterna) samt hålla upp armarna ovanför huvudet medan en laserliknande stråle scannade av hela buren. Helt sjukt.
Väl igenom hade jag gott om tid att slå ihjäl. Jag tog en fika på Starbucks och hittade en Garrett Popcorn Shop, vilket jag hade missat inne i Chicago. Garrett Popcorn är en "Chicago Tradition Since 1949" och här finns popcorn i alla möjliga och omöjliga smaker. Jag köpte en söt liten påse med någon slags karamell-pecankryddade popcorn. Påsen ligger nu på mitt nattduksbord, fortfarande förseglad, men den kommer inte att överleva dagen...
Boardingen till min flight skulle påbörjas strax efter två, så jag gick och satte mig vid gaten en stund innan. Men när tiden var inne ropade de ut att de hade problem med rampen till flygplanet och att de måste åtgärda detta innan vi kunde gå ombord. Detta tog ett tag och boardingen påbörjades istället ungefär när vi egentligen skulle ha lyft. Väl på planet informerade kaptenen att vi, eftersom vi nu var försenade, hade fått en ny färdväg. Tydligen hade det blivit trafikstockning på de osynliga motorvägarna ovan molnen, så nu när vi missat vår lucka var vi tvungna att ta en omväg längs mindre trafikerade småvägar. Detta krävde i sin tur mera bränsle, så nu skulle de tanka upp planet. Tick, tack, tick, tack... Till slut kom vi iväg i alla fall, en timme efter utsatt tid.
Det ingick ingen mat på flyget, men det fanns till försäljning. Så jag köpte någon slags asiatisk kyckling-nudelrätt, som var förvånansvärt god. Efter maten plockade jag upp kudde och ögonmask och försökte sova bort några timmar. Det gick sådär, men jag slumrade till lite i alla fall.
Vi landade en timme efter utsatt tid och jag skickade ett meddelande till min kusin Nova, som kommit fram till San Francisco redan kl 11 på förmiddagen, att jag äntligen hade landat och var på väg. Jag skulle bara hämta min väska och sen ta BART - Bay Area Rapid Transit - in till stan.
Jag ställde mig vid bagagebandet och spanade efter min orangea resväska. (Jag är oerhört glad åt denna färg, eftersom den verkligen syns på bandet bland alla gråa, gråsvarta och svarta resväskor). Men nu lyste den med sin frånvaro. En efter en hämtade sin resväska och till slut var vi bara ett tiotal personer kvar som stod och spanade på samma väskor som åkte runt, runt. Jag började få Sällskapsresan-vibbar och undrade om det snart skulle dyka upp ett par längdskidor... Och precis då stannade bagagebandet. Det kom inga fler väskor. Vi som stod kvar tittade villrådigt på varandra. Och sedan fick vi syn på en kvinna som var någon slags flygplatspersonal. Hon stod och hängde i sin uniform alldeles i närheten och såg blasé och uttråkad ut. "Are you from Chicago? In that case, your bags may be over there." Hon pekade mot ett helt annat bagageband. Tydligen hade vissa väskor, däribland min, kommit med ett tidigare plan, och därför lastats av långt innan vi landat.
VARFÖR SA HON INGET TIDIGARE? Hon hade ju stått vid vårt bagageband i säkert 20 minuter utan att säga ett pip!
Jag roffade åt mig väskan och begav mig iväg mot Air Train, som är en fri shuttle mellan terminalerna, och tog mig till International. Härifrån går BART in till centrum och jag hade läst att det bara skulle kosta 8,65 dollar för en enkelbiljett. Så jag blev lite fundersam när biljettautomaten visade "20 dollar". För det beloppet kan man ju nästan ta en taxi. Jag tryckte "cancel" och studerade informationen på maskinen igen. Jo, det SKULLE bara kosta 8,65 dollar att ta sig till Montgomery Street, där jag skulle gå av. Jag satte i VISA-kortet igen. "20 dollar". Vafan... Skitsamma. Jag köpte biljetten för 20 dollar och klev på tåget.
Lite senare förklarade Nova, som också hade blivit konfunderad, att hon hade lyckats läsa sig till att maskinen alltid startar på 20 dollar, och sen kan man lägga till ännu mer genom att trycka på "+1 dollar" eller dra ifrån genom att trycka på "subtract". (Inte helt logiskt, men nu vet du, Jessica.) Nova hade till exempel backat sig ner från 20 dollar till 1 dollar och 85 cent, vilket var precis vad hon behövde för sin resa. Mina 20 dollar är dock inte helt försvunna, eftersom man kan använda biljetten till fler resor. Så egentligen funkar det ju som att ladda upp ett kort på Västtrafik.
Hursomhelst. Tågresan tog väl ca 25-30 minuter och efter att jag klivit av på Montgomery Street gick jag först åt fel håll, men sen lyckades jag orientera mig och hitta till mitt hotell, där Nova satt och väntade i lobbyn.
Nova pluggar i Portland, utanför Seattle, och hade tagit bussen ner till San Francisco. Det tog 17 timmar. Sedan hade hon gått och dragit på stan i typ 8-9 timmar innan vi sågs och äntligen kunde checka in på vårt rum. Vi var båda trötta och "skak-hungriga", så när receptionisten tipsade om restaurangen intill tyckte vi att det lät som en fantastisk idé. Så vi gick egentligen bara upp på rummet för att kasta in resväskorna, sedan satt vi strax i ett bås med en varsin hamburgare och ett glas vin.
Ett par timmar senare kände jag att jag knappt kunde hålla ögonen öppna, så vi gick upp och la oss. Somnade omedelbart, men sedan vaknade jag redan klockan fem - pigg. Fast om man betänker att jag fortfarande går på Central Time så var ju klockan egentligen sju, och det är ju inte så illa ändå...
Nu väntar en ny dag. I San Francisco.
Jahaja... då ska man vara beredd på att bli burscannrad i Chicago då :)
SvaraRaderaHur svårt ska de va och bevisa att man int är en robot !?
SvaraRadera