Dinosaurier och pudelrock

Jag inledde torsdagen med att promenera till American museum of natural history. Det visade sig bli en blandad upplevelse. För det första är museet ofattbart stort - byggnaden täcker fyra kvarter och innehåller 45 utställningshallar med 30 miljoner exemplar och föremål. Ja, ni läste rätt: 30 miljoner. Om eftersom i stort sett varje föremål har en informationsskylt och diverse fördjupningstexter kan man anta att man skulle kunna gå dit varje dag i resten av sitt liv och ändå inte hinna ta till sig allt. Så jag bestämde mig för att gå igenom allt lite planlöst och sedan fokusera på dinosaurierna. Jag hade även köpt en biljett till IMAX, en 3D-biograf inne på museet som visar filmer med olika teman. Jag valde en film som hette "Mysteries of the unseen world", och som skulle visas 14.30. 

Man kanske kan tro att det är en stillsam, eftertänksam och värdig upplevelse att strosa runt på museum. Ja, det kanske det kan vara - om inte tusentals ungar i likadana dräkter hade invaderat stället. Först kom ett helt gäng i gula tröjor. Sedan ett gäng i blåa tröjor. Och sen ett gäng i gröna tröjor. Alla hade texten "Day camp" på tröjan, förutom några vuxna med texten "Staff" (och som inte skötte sitt jobb). Museet hade helt plötsligt förvandlats till Gothia Cup, och för att tala klarspråk: det var ett jävla liv. Jag banade mig fram bland de gula, blåa och gröna arméerna och lokaliserade T-Rexen och de andra dinosaurierna innan jag, någonstans vid "African mammals", insåg att jag inte hade en aning om var jag var eller hur jag skulle hitta IMAX-biografen. Filmen skulle börja om en kvart. Jag scannade av hallen jag befann mig i, fick syn på en vakt i ett hörn och gick dit och frågade. "It's on the first floor, right across the canoe." Jag mindes att jag hade sett en kanot för ett tag sen. Men VAR? "You have to go back the way you came from." Med all värdighet jag kunde uppbåda svarade jag: "I don't know where I came from." Vakten pekade åt ett håll och jag började snabbt gå ditåt. Men hallarna ligger inte "i fil", de väller ut från alla håll och när jag hade gått ett tag visade det sig att jag gått i en cirkel och var tillbaka vid samma vakt. "I can't find the canoe!" Vakten pekade återigen åt samma håll och till slut, på något sätt, lyckades jag hitta IMAX, en minut innan filmen startade.

Och det var en bra film med grymma 3D-effekter. Den handlade om allt som händer på jorden men som vi inte kan se för att det går för snabbt, för långsamt eller helt enkelt är för litet för det mänskliga ögat att uppfatta. Sjukt intressant. Om inte... det hade suttit en unge bakom mig som pratade konstant hela filmen. Korta utrop som "Wow!" "Cool!" "What's that?" "I wanna touch it!" blandades med långa utläggningar om än det ena, än det andra. Jag vände mig om och stirrade. Ingen reaktion. Jag vände mig om och sa "Could you please be quiet?" Detta följdes av ca 30 sekunders tystnad, sen var det igång igen. Jag KOKADE. Varför sa inte mamman till henne? Kunde man vända sig om en gång till och vråla "Shut the fuck up!"? Nej, antagligen inte... Jag satt med axlarna uppe vid öronen och försökte filtrera bort pratet. På nåt sätt lyckades jag - i stort - ta till mig filmen och sen lämnade jag museet. Jag behövde rensa huvudet och jag visste precis var jag skulle göra det: Top of the Rocks.

Jag viftade in en taxi utanför museet och sa att han skulle köra till Rockefeller Center. (Jag avstod från att lägga till "and step on it!", även om det var frestande.) Väl där tog jag hissen upp till 67:e våningen och rulltrapporna de sista två våningarna. Frisk luft. Skyskrapor så långt ögat kunde nå. Empire State Building. Jag har varit här en gång tidigare, men jag tröttnar aldrig på den här utsikten. Så där stod jag, i säkert en timme, och bara tog in Manhattan samtidigt som "Empire State of Mind" med Jay-C och Alicia Keys spelades i mitt huvud på högsta volym.

När jag kommit ner tog jag en promenad till Bryant Park där jag satte mig på en uteservering och beställde friterade calamares med aioli och ett glas vin. Sedan promenerade jag tillbaka till hotellet och passerade då precis nedanför Empire State Building. En snabb vila på rummet och sedan var det dags att bege sig till Helen Hayes Theater där jag skulle se Rock of Ages. Det hade varit riktigt varmt hela dagen, även om det var disigt, och när jag hunnit ungefär tio meter från hotellet såg jag en blixt följt av en enorm åskknall. 30 sekunder senare var jag lika blöt som om jag hade lagt mig i ett badkar. När jag kom in i lobbyn kunde jag VRIDA ur kjolen och linnet och jag kände hur vattnet rann i stora rännilar längs med ryggen. Underbart. 

Men showen var bra. Och jag satt längst fram. Jag kunde ta på scenen. Tyvärr fick man inte fotografera och det var några gånger jag verkligen hade velat göra det. Som när hela ensemblen stod precis framför/ovanför mig och jag kunde se varenda ansiktsuttryck, varenda svettdroppe, varenda åder på armarna. Det var en härlig explosion av nitar, läder, bandanas och långt hår. "Here I go again" - check! "Don't stop believin'" - check. "Anyway you want it" - check. Till och med "The final countdown" var med i denna hyllning till pudelrocken och 80-talet. Själva storyn var väl sådär - jag hade kunnat vara utan den och bara haft musiken. Fast jag tyckte den tog sig lite på slutet. Men showen var definitivt en energiboost som gjorde att man ville gå vidare ut i natten och FESTA. Och om jag inte hade varit genomblöt hade jag nog gjort det. Nu var det som det var och jag gick hem och bäddade ner mig. 

Idag är det en ny dag. Nationaldagen. Nyheterna pratar om "hurricane Arthur" som tydligen fått flera städer på östkusten att ställa in fyrverkerierna. I New York ska det bli molnigt, blåsigt och troligen en del regnskurar, men kvällens fyrverkerier ska inte vara hotade. Gott så.