Vid 12-snåret skildes vi och jag började promenera längs med Embarcadero mot AT&T Park, där jag skulle se San Francisco Giants mot Arizona Diamondbacks. Embarcadero löper längs med kusten, så jag passerade "den andra bron" - Bay Bridge - som förbinder San Francisco med Oakland. Den är också imponerande, även om den alltid faller i skuggan av Golden Gate.
Ju närmare arenan jag kom, desto mer fylldes gatan av orangea och svarta Giants-fans i alla åldrar. Det var den där härliga matchstämningen i luften, och jag skänkte en snabb tanke till VM-finalen i fotboll som precis hade börjat. Ja, ja.
AT&T ligger fantastiskt fint, precis vid bukten, och eftersom jag hade en plats högt upp kunde jag verkligen njuta av utsikten över vattnet. Det var stekande hett, stämningen var hög och det låg en doft av snabbmat i luften. (För vissa verkade matchen vara en ursäkt för att få trycka i sig ett rejält skrovmål och folk sprang hela tiden ut och in för att handla mat och dryck.)
Det är inte helt lätt att förstå baseball, men jag har i alla fall gjort en insats för att försöka förstå det mest basala. För det första finns det två separata ligor - National League och American League. Båda dessa ligor är i sin tur uppdelade i tre divisioner - East, Central och West. Giants spelar i National League West Division och ligger för närvarande tvåa, efter ärkefienden LA Dodgers. Giants har dock vunnit National League 22 gånger, vilket är rekord för ligan.
Mästarna av National League och American League möts slutligen i en final framåt oktober-november. Trots att det är en helt inhemsk bäst-av-sju-turnering kallas den blygsamt nog för "World Series". Giants har vunnit World Series sju gånger, senast 2012.
När det gäller spelet och reglerna hade jag fått en lektion av min kollega Margarita (och som du ser på bilderna, Margarita, så hade jag med mig din lapp till arenan). Dessutom hade jag turen att hamna bredvid två coola damer i 60-70-årsåldern som följde matchen intensivt och kommenterade allt som hände. "That's what I call a strike!" "Come on Brandon, you can do it!" "Show them what you've got, Crawford!" "He's out!" De hade varit med förr. Så när jag inte förstod vad som hände frågade jag helt enkelt dem. Och de berättade mer än gärna.
Jag fick se Giants göra två homeruns. Ljudet var öronbedövande. Jag frågade mina privata kommentatorer om det var ovanligt med homeruns. Och det var det tydligen. "It's even more rare that they make a Grand Slam!" skrek de för att överrösta jublet på arenan. "And two Grand Slam's in one game - that never happens! This is probably in the book of records!"
Jag myste. Tydligen hade jag just bevittnat ett historiskt ögonblick och arenan kokade. Vad är då en Grand Slam? Ja, jag kan inte säga att jag förstod exakt. Men tydligen har det att göra med att man har spelare utplacerade vid alla baser och slår en homerun som innebär att alla spelarna kommer in. Eller nåt sånt. Det ger i alla fall maximal poäng.
Mellan "innings" pratade vi om allt möjligt, som till exempel var de bodde, hur länge de varit Giants-fans, min resa och vad jag skulle göra i San Francisco. De pekade ut en flock fiskmåsar som satt på ett tak en bit bort och berättade att de alltid sitter där när det är match, och så fort matchen är slut flyger de in över arenan och kalasar på matresterna. "Seagulls are really smart, you know?"
Matchen slutade 8-4 till Giants och jag fick en kram av mina kommentatorer innan jag följde den glada strömmen ut ur arenan samtidigt som fiskmåsarna nu börjat kretsa målmedvetet ovanför våra huvuden. Utanför arenan såldes tröjor, halsdukar och kepsar och jag köpte en T-shirt med mitt nya favoritlag för 5 dollar. Sedan gick jag tillbaka till hotellet och slöt upp med Nova.
Nova hade tillbringat eftermiddagen med att ta BART över Bay Bridge till Berkeley, som ligger bortanför Oakland. Där hade hon bland annat besökt ett tempel. Vi pratade en stund om våra respektive utflykter, men sedan var vi tvungna att ge oss iväg till Castro Theater där vi skulle se en double feature. Den första filmen började tio över sju och klockan var nu snart sex och vi ville egentligen hinna äta något innan. Vi gick i rask takt till Market Street och tog en Street Car till bion. Väl där köpte vi biljetter till kvällens två föreställningar för 11 dollar (två filmer till priset av en), sedan gick vi runt hörnet och satte oss på Orphan Andy's, som var en härligt kitchig diner med bås, stoppade stolar och annan typisk inredning.
Vi satte oss i baren, beställde varsin guacamoleburgare och tänkte att det här skulle väl gå snabbt. Men trots att det var väldigt lite folk därinne så tog det sjukt lång tid innan vi fick våra burgare (eller så kändes det bara så för att vi visste att filmen skulle börja om en kvart.) Vi bad om notan redan innan vi fått in maten bara för att kunna resa oss upp och dra så snart vi var klara, och när maten väl kom in var det en kamp mot klockan. Aldrig tidigare har jag ätit med mindre värdighet.
Vi rusade tillbaka till bion och kom in precis när de släckte ner salongen inför den första av två Ealingkomedier: "The Ladykillers" från 1955. (Ealing Studios var en brittisk filmstudio som gjorde en serie framgångsrika komedier mellan 1947 och 1955.) Den svenska titeln på "The Ladykillers" är "Bankrånarligan" och det visade sig vara en thrillerkomedi (med tonvikt på komedi), som handlade om ett gäng rånare som hyrde ett rum hos en gammal dam och låtsades att de var musikanter samtidigt som de försökte komma undan med pengarna. Rånet gick lätt, men de fick större problem med den gamla damen. Helt underbar film med bland annat en ung Peter Sellers i en av rollerna och vi skrattade gott. Den andra filmen hette "The Lavender Hill Mob" (med den svenska titeln "Jag stal en miljon"), och den handlade om en bankman som i 20 år ansvarat för att leverera guldtackor. När han blir av med jobbet sätter han ihop en plan för att stjäla guldtackorna och smälta ner dem till små souvenir-Eiffeltorn och sedan smuggla dem till Paris. Katastrofen inträffar dock när Eiffeltornen av misstag säljs till en besökande skolklass från England och sedan uppstår en vild jakt. Den här filmen, som var svartvit, var också underhållande, även om den första var bättre. Och oavsett så var det en upplevelse att sitta i den här vackra salongen - Castro öppnade redan 1922 och sedan dess har den pampiga byggnaden stått mer eller mindre oförändrad.
Efter filmerna tog vi tunnelbanan - som vi inte ens visste fanns - tillbaka till Market Street. Vi hade ett sista mål för kvällen, och det var att besöka "Top of the Marks" - en cocktailbar med panoramautsikt som är belägen på högsta våningen på InterContinental Mark Hopkins Hotel. Efter att vi kommit upp ur tunnelbanan gick vi dock åt fel håll, och när vi upptäckte det uppfylldes vi båda av en sådan matthet att vi viftade in en taxi. Väl vid hotellet tog vi hissen upp till 20:e våningen där vi blev stoppade av någon slags hovmästare. Baren hade precis stängt. Vi tittade på klockan, som var kvart över elva. Helt otroligt. Vi undrade om vi åtminstone kunde få gå in och kolla på utsikten. Det fick vi, så vi gick in och tog ett varv och njöt av San Francisco by night innan vi tog taxi tillbaka till hotellet.
Nu är klockan snart halv elva på måndag förmiddag och vi ska checka ut från Club Quarters klockan 12. Vi kommer att förvara våra väskor här i några timmar eftersom Novas buss inte går förrän vid fyra. Ungefär samtidigt landar min kollega Jessica som ska bli mitt sällskap under de kommande två veckorna. Jag ska möta henne vid Powell Street och sedan checkar vi in på vårt hotell som heter Stratford. Tack för den här helgen Nova och välkommen till San Francisco, Jessica!
Vilken härlig känsla det måste varit på matchen!!
SvaraRadera