Min sista dag i Chicago inleddes med att jag tog "L-train" ner till "the loop", som är den mest centrala delen av stadskärnan. The loop är bokstavligen markerad med en cirkel - eller kanske snarare en rektangel - på kartan, och här passerar alla tåg. Lite som Brunnsparken i Göteborg eller Rådhuset i Gävle.
L-train går som jag skrivit tidigare mest ovan jord och då menar jag verkligen ovan jord - högt uppe i luften. Stora delar av trafiknätet går som en så kallad högbana, vilket innebär att tågen både syns och hörs på broar runtom hela centrum.
När jag kom fram till the loop kryssade jag runt mellan skyskraporna och började nästan känna mig som hemma. För trots att jag vek av på slumpmässiga gator kom jag hela tiden tillbaka till platser eller byggnader jag passerat tidigare - antingen tidigare under dagen eller under tisdagens sightseeingtur. Chicago är helt enkelt mer greppbart än New York.
Jag satte mig vid floden och plockade fram min Chicago City Guide från Lonely Planet för att se om det var något jag missat. Och med tanke på att den är 287 sidor lång var det givetvis massor. Museer, restauranger, barer, sport... Jag blev helt matt. Men hur mycket kan man egentligen hinna med på tre dagar?
Jag fick en fråga från pappa på What's App om det fanns något minnesmärke över Al Capone, maffiabossen som styrde Chicago mellan 1924 och 1931, men enligt Lonely Planet är det svårt att hitta spår av honom i stan. Chicago är inte stolt över sin gangsterbakgrund och därför har de flesta byggnader som förknippas med honom rivits. Hans hus på South Side finns dock kvar, men enligt guiden var detta "in a sketchy area, so use caution when visiting." Hmm. Jag tror inte det. Däremot tillbringade Al Capone ett antal år på Alcatraz, så jag kommer att komma ikapp honom i San Francisco. (You can run, but you can't hide...)
På eftermiddagen tog jag bussen till Navy Pier, som är en slags "wharf" på en kilometerlång pir i Lake Michigan. Navy Pier är den mest besökta attraktionen i Chicago och väldigt turistig - snabbmatskedjor, turistbutiker, karuseller etc. Men det ligger fint och det var trevligt att strosa omkring där.
Alla som känner mig vet att jag har ett urdåligt ansiktsminne. Jag behöver se en person flera gånger innan ett utseende fastnar, så följaktligen var jag superstressad över att jag inte skulle känna igen honom när han dök upp, eller - möjligtvis ännu värre - gå fram till fel person. Som tur var hade jag några bilder på honom i telefonen, men trots att jag studerade dem ingående kände jag mig inte helt säker. Tänk om han har en annan tröja på sig? Då är det kört!
Jag bestämde mig för att låta honom hitta mig. Så jag var vid pariserhjulet en kvart innan, hittade en parkbänk och sysselsatte mig intensivt med min telefon. Men naturligtvis hade vi sms-kontakt in i det sista eftersom han först blev försenad, sedan inte hittade någon parkering, sedan var på väg in genom entrén, sedan var nästan framme och plötsligt kom det sista sms:et: "I'm heeeeeere!" Fuck. Var? Men när han väl kom gående kände jag faktiskt igen honom, trots att han hade en annan tröja.
Vi tillbringade ungefär två timmar på piren genom att vandra omkring, äta deep dish pizza (finally) och ta en öl. Pizzan kombinerade man själv, dvs utöver tomat och ost valde man vilka ingredienser man ville ha utifrån en lista. Corey sa att han nästan alltid valde samma sak; grönpeppar, lök och svamp; så då testade jag det också. Och den var jättegod och osten var av den snälla sorten (tack och lov). Precis som på tåget hade vi väldigt roligt ihop. Vid ett tillfälle tyckte Corey att han kände en regndroppe. Men himlen var klarblå och det fanns inte ett moln i sikte. "No, but there's an awful lot of seagulls up there", sa jag. Vilket ledde till att han berättade en annan historia om duvor, vilket i sin tur ledde till att jag berättade... Ja, ni fattar.
Efter ett par timmar gjorde vi sällskap till hans parkering och jag lovade att skicka bilder från resten av min resa innan vi skildes åt. Sedan promenerade jag ensam genom stan, norrut. Jag tänkte inte gå hela vägen hem, men jag hade ett sista mål: att ta en öl på "Mother's".
"Mother's" är en pub som har förekommit i många filmer, inte minst i den gamla 80-talsklassikern "About last night" med Rob Lowe och Demi Moore. En hel sommar (jag tror det var 1989) satt jag och mina kompisar och såg den filmen kväll efter kväll. ("You're not leaving, are you?" "No, we're walking in backwards." Etc.) När jag kom dit såg det inte alls ut som i filmen, men det kanske inte är så konstigt eftersom det gått närmare 30 år. Och jag ville ändå slå mig ner i baren, bara för att ha varit där.
Eftersom klockan var runt nio var det ingen kö så jag gick bara rakt in. Dörrvakten, som var av den spänniga typen, ropade dock tillbaka mig för att "see some ID". (Den meningen ska läsas med ett gapskratt.) Sedan gick jag ner för trapporna och beställde en öl. Där började jag prata med Jeff, som jobbade inom US Air Force. Jag var inte säker på vad det innebar, så jag frågade om det var som i filmen Top Gun. Nej, nej, nej - "Top Gun is the navy", sa Jeff, med en min och ett tonfall som visade att marinkåren inte stod högt i kurs. När han inte var ute på uppdrag "overseas" bodde han i Key West och jobbade med att hindra knark, framför allt kokain, från att komma in i USA. Exakt hur han hindrade detta gick vi inte in på, men han såg inte helt chockerad ut när jag frågade (på skämt) om han brukade skjuta ner dem som försökte...
Vi övergick till att prata om Sverige, USA, baseball, fotboll, musik och filmer. (När jag sa att jag var från Sverige var det första han sa: "Ace of Base!" Jag sa att det inte var den grupp vi var mest stolta över, men visst...) Jeff var dock inte helt världsfrånvänd; han hade koll på Volvo, ABBA och Absolut Vodka och han hade läst hela milleniumtrilogin och sett den svenska filmatiseringen (plus den amerikanska remaken). Vi hade trevligt, men efter två öl kände jag att det var dags att åka hem. Så jag tog en taxi till hotellet och gick och la mig.
Klockan fem på morgonen vaknade jag av ett jobbigt pipande ljud; det lät som ett alarm från en väckarklocka som aldrig stängdes av. Till slut var jag tvungen att gå ut i korridoren och titta, och det visade sig vara en ismaskin som stod och larmade. Jag gick ner till receptionen och sa till, och efter ett tag kom någon och fixade det. Men jag kunde inte somna om, så nu har jag varit vaken i två timmar, trots att klockan bara är 7 på morgonen.
Det blir en lång resa till San Francisco idag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar