Good evening Los Angeles!

Det var lördag morgon och dags för vår andra Road Trip-dag. Vi hade sovit en natt på Holiday Inn i Santa Maria, vilket var ett helt okej hotell men med ett riktigt uselt wi-fi: det gick knappt att hitta nätverket, och om man gjorde det så blev man snabbt utslängd. "Vi har gratis wi-fi". Jo, just det.

Vi packade ihop våra saker och frågade tjejen i receptionen hur man tog sig till närmaste Starbucks. Vi fick instruktioner, men innan vi åtnjöt vår välförtjänta kaffe i kombination med ett stabilt wi-fi behövde vi tanka. Det var dock inga som helst problem att hitta till macken - vi hade kört förbi där ungefär sju gånger kvällen innan när vi letade efter infarten till Holiday Inn. Det var som en mardröm - hur jag än körde så hamnade jag på motorvägen. Jag tog av vid första möjliga exit, letade mig tillbaka in i Santa Maria, försökte krypa fram längs huvudgatan, missade precis infarten och sen var jag ute på motorvägen igen. På slutet skrattade vi ganska mycket åt detta ("ser du vart vi är på väg?"), men det var den sortens skratt som lika gärna skulle ha kunnat övergå i hysteri och/eller galenskap. Till slut hittade jag dock in och vi kunde checka in för natten.

Efter att vi tankat åkte vi alltså till Starbucks för en frukost med wi-fi, och jag passade bland annat på att lägga ut lite bilder från gårdagens resa längs Highway 1 på bloggen. Sedan drog vi söderut längs kurviga vägar uppåt och nedåt.

Förutom att ta oss till Los Angeles hade vi två mål för dagen: att besöka The Hitching Post II (restaurangen där Maya jobbar i filmen "Sideways") och att hitta Neverland, Michael Jacksons ranch. Vi började med Hitching Post och ställde alltså in GPS:en på 406, E Hwy 246, Buellton. Jag har aldrig kört med GPS tidigare, och jag är faktiskt inte överdrivet imponerad. Ibland funkar den jättebra, men ibland ballar den ur helt. Som nu, när den envist hävdade att vi var framme vid målet när vi var mitt ute i ingenstans. På grund av ett antal sådana fadäser har vi skaffat oss en vanlig karta också (förutom att vara en hjälp är det kul att få en överblick över hela Kalifornien när man planerar körningen). 

Vi lyckades i alla fall hitta Hitching Post med hjälp av karta, skyltar och den gamla hederliga uteslutningsmetoden ("... då MÅSTE ju Peppes Bodega ligga ditåt..."). När vi kom fram var klockan kvart i ett på eftermiddagen och det skulle inte öppna förrän klockan tre. Så då bestämde vi oss för att återkomma lite senare och istället försöka hitta Neverland - som ligger i Los Olivos - vilket var precis i närheten. På vägen dit körde vi igenom Solvang, som är något så udda som en dansk by mitt i Kalifornien, men även om det såg rätt mysigt ut så hade vi inte lust att stanna. (Vi har inte åkt till Kalifornien för att äta Swedish limpa och smörrebröd.)

Tillbaka till Neverland. Ranchen som sådan finns inte längre kvar. Djuren, tivolit och allt annat som är förknippat med the King of Pop är sedan länge bortplockat. Men jag hade gjort lite research på nätet, och det finns en grind kvar. Till den grinden har mängder med fans vallfärdat för att lämna en sista hälsning. Och som gammalt MJ-fan ville jag absolut ta tillfället i akt när jag ändå var i krokarna. 

Jag hade tagit reda på adressen och hur man skulle ta sig dit. Vi tog även hjälp av GPS:en (mistake) som hänvisade oss in på en slingrig väg rakt ut i tassemarkerna där vi bland annat passerade inhängande hästar och tjurar. När vi finkammat detta område (som i och för sig var en kul avstickare) vände vi tillbaka och åkte ut igen. Precis när vi passerade utfarten såg vi skylten: "Private property". Oooops...

Vi såg en annan naturskön väg i närheten som liknade de bilder jag sett på nätet när jag gjorde min research. GPS:en åkte in i handskfacket och vi följde istället denna väg, vilket visade sig vara helt rätt. Vi hittade grinden, slog av motorn och gick ut.

Grinden är helt anspråkslös och det finns ingen text någonstans som säger något om Michael Jackson eller Neverland. Man måste helt enkelt veta vad man ska leta efter. Men när man väl kommer nära ser man alla hälsningar och vördnadsbetygelser - hundratals, kanske till och med tusentals - som människor från hela världen har skrivit på stenarna i muren och längs med blomsterarrangemangen utanför grinden. Det är rätt mäktigt och både jag och Jessica blev lite tagna av stunden och ristade också in en varsin hälsning i en stenplatta. 

Tyvärr så dök det sedan upp en limousine med norska turister (japp, de åkte limousine!) åtföljda av en dryg guide med valrossmustasch. De invaderade området och guiden var osmaklig nog att häckla Michael Jackson och raljera över att det måste ha varit lämpligt för honom att det låg en skola i närheten av Neverland. Jag blev sjukt illa berörd och vi drog därifrån.

Vi cruisade tillbaka mot Hitching Post (delvis med hjälp av GPS:en) och kom fram lagom till tre när de öppnade. Återigen klev vi in på helig mark - denna gång från filmens värld. "Sideways" är en riktig kultrulle som utspelar sig i de här trakterna, och nu satt vi alltså i samma bar som Jack och Miles hade suttit i när de avhandlade Jacks blivande äktenskap, Miles eventuella bokutgivning och varför Pinot Noir är den bästa druvan. Tyvärr visade det sig att Hitching Post inte började servera mat förrän vid fyra, men man kunde beställa en "appertizer" i baren, och följaktligen gjorde vi det. Även om det hade varit mysigt att äta middag här ville vi inte vänta en timme till, eftersom vi ville komma fram till Los Angeles innan det blev mörkt. Dessutom visade det sig att "appertizern" var en ungefär lagom lunch. (Portionerna är rätt stora här.) Men nästa gång...

Jag drack i alla fall ett glas Pinot Noir till min tomat- och vitlökstoast ("the fuck I'm drinking Merlot!") och sedan köpte jag tre flaskor vin av samma sort. Dels var det ett gott vin, dels var det kul att det var deras eget vin och därmed hade "Hitching Post" på etiketten. (Och trots att jag och Jessica visade noll självbehärskning när vi drack upp båda flaskorna vi köpte på vinprovningen samma dag har jag bestämt att åtminstone två av dessa tre flaskor ska med hem till Sverige.) 

När vi lämnat Hitching Post satte vi kurs mot Los Angeles. Vi var inställda på en lång resa, men det tog faktiskt bara tre timmar. Vi hade börjat prata med ett par inne på Hitching Post som tipsade oss om att ta 154:an genom nationalparken Los Padres, innan vi kom ut på 101:an igen. Detta visade sig vara ännu en naturskön väg som först slingrade sig uppför ett berg och sedan nedför. Så vi var glada att vi följde deras råd och lät GPS:en vila tills vi verkligen behövde den: när vi skulle hitta vårt hotell i centrala Los Angeles. 

Los Angeles är en enormt "utspridd" stad som till ytan är lika stor som hela Skåne. Sedan mitt förra besök minns jag LA som en ganska ful stad, i alla fall om man jämför med New York och San Francisco. Självklart finns det ett "downtown" med skyskrapor och en del extremt flådiga bostadsområden (plus milslånga sandstränder), men stora delar av stan består av lägre, rätt ruffig bebyggelse. Som en enda lång förort. Varför ska man då åka hit? För att det finns en massa coola grejer här! 

Vi slog in adressen till vårt hotell i GPS:en när vi var riktigt nära LA. Först slog vi nämligen in den redan när vi lämnade Hitching Post, men då ville GPS:en att vi skulle vika av mot Santa Clarita, trots att skyltarna tydligt visade att Los Angeles låg rakt fram. (Kanske hade vi kommit rätt även om vi hade följt GPS:en. Men det kändes bara så fel.) Men nu, när vi var i utkanten av LA skötte den sig prickfritt och guidade oss helt perfekt till vårt hotell, Roadway Inn, som ligger på Sunset Boulevard i West Hollywod, bara ett par gator från Hollywood Boulevard.

Precis när vi hade svängt in på en exit från motorvägen blev det en enorm trafikstockning och vi stod mer eller mindre stilla i en timme. Det var så sjukt mycket bilar överallt och vi började förfasa oss över att det var så här våra dagar i LA skulle framskrida. Inklämda, stillastående och klaustrofobiska. Sedan visade det sig att det var någon konsert eller liknande på Hollywood Bowl som hade orsakat trafikstockningen. Poliser stod överallt och försökte dirigera trafiken; parkeringarna var överfulla och buss efter buss spydde ut nytt folk på gatan.

Till slut släppte dock proppen och vi började rulla. Vi korsade Hollywood Boulevard, där det nu precis börjat skymma, och hann få en glimt av ljuset, glittret och larmet. Sedan svängde vi in på vårt hotell, parkerade och checkade in.

Vi tog faktiskt en snabb promenad längs med Hollywood Boulevard redan ikväll, bara för att vi ville känna på pulsen och galenskapen. Sedan hittade vi en sportbar med lediga bord där vi åt en enkel middag bestående av burritos (Jessica) och pulled pork sandwich (Madde). 

Nu är klockan alldeles för mycket här och det är dags att sova. Imorgon väntar en ny dag. I Los Angeles.