Chicago ligger vid Lake Michigan, och även om det inte är ett hav så är det en ordentlig pöl: 58 000 kvadratkilometer, vilket är bra mycket större än hela Danmark. På nyheterna hade de sagt att det skulle bli omkring 25 grader varmt idag och "partly cloudy", vilket kändes som helt okej förutsättningar för att ligga och slappa på stranden med en bok. Det är ju trots allt semester.
Innan jag gav mig iväg skypade jag med syrran och Daniella. Vi hade bestämt att vi skulle höras kl 09.00 Chicago-tid (16.00 svensk tid), och efter några inledande missöden lyckades vi ha ett hyfsat långt samtal över Atlanten, även om det bröts några gånger.
Vid halv elva-tiden gav jag mig iväg med handduk, bok och vattenflaska. Jag hittade ner till strandpromenaden och följde den söderut, i riktning mot downtown, tillsammans med andra fotgängare, cyklister, joggare, skateboardåkare och folk på rullskridskor. Efter ett tag vek jag ner på stranden, bredde ut min handduk, smorde in mig med solskyddsfaktor 30 och la mig platt. Efter ca 20 minuter gick solen i moln, och det som skulle vara "partly cloudy" visade sig snart vara "mostly cloudy."
Jag lät mig dock inte nedslås, utan låg kvar en bra stund med min bok. Sedan gick jag ner och kände på vattnet, men det var svinkallt. Enligt uppgift skulle det vara 17 grader, men jag undrar om det ens var det. Jag klädde på mig igen och fortsatte längs strandpromenaden; gick ut på en pir och satte mig längst där ute och tittade ut över horisonten och mot Chicagos skyline. Sedan bestämde jag mig för att gå tillbaka till hotellet.
Jag hade kartan med mig, så jag passade på att ta lite nya vägar. Jag strövade igenom Lincoln Park, som var jättemysigt, och vek in på små sidogator. På en tvärgata i närheten av mitt hotell såg jag en trevlig uteservering som hade några lediga platser så jag stannade till där. Hade för avsikt att prova en äkta "deep dish pizza", men de hade tyvärr ingen pizza på menyn. Så det blev guacamole med tortillachips (igen).
Efter "lunchen" gick jag tillbaka till hotellet och tog en dusch. Jag skulle se "Million dollar quartet" på Apollo Theater på kvällen, och jag hade egentligen haft för avsikt att ta en taxi dit. Men så såg jag på kartan att Apollo inte alls var långt ifrån mitt hotell; bara några kvarter bort. Så jag bestämde mig för att promenera dit istället.
Först tog jag på mig en klänning och klackskor. Sedan ändrade jag mig och tog samma kjol och linne som jag hade haft dagen innan tillsammans med mina converse. Varför? Ärligt talat kände jag mig för uppklädd för att promenera ensam i Chicago nattetid. Jag ville ha något mer "low key". Dessutom går det lättare att springa i converse än i klackskor... om man nu skulle behöva lägga benen på ryggen. ;-) (Gårdagens outfit hade ju förvisso rönt en del uppmärksamhet, men, hallå - en parkvakt och en dam i övre medelåldern. Jag kände mig safe.)
Anledningen till att jag hade bokat biljett till "Million dollar quartet" var att jag ville ha någon aktivitet inbokad i varje stad och jag hade läst på Tripadvisor att den här föreställningen skulle vara fantastisk. Den är inspirerad av en verklig händelse som inträffade den 4 december 1956 när Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins och Johnny Cash hade en "jam session" på Sun Record Studios i Memphis. Musikalen återger storyn kring detta, men innehåller naturligtvis främst en massa musik.
Trots att det såg ut som om Apollo Theater låg "nästgårds" var det längre bort än jag trodde. Gatorna är långa och jag var tacksam att mina "killer heels" låg kvar på hotellrummet. Jag kom ändå fram i god tid och hann - liksom alla andra som var där - förvåna mig över hur litet stället var. En "intim" teater var verkligen rätt beskrivning. I lobbyn fanns i alla fall en bar och en skylt om att man fick ta med sig drinken in. Fantastiskt. Jag köpte ett glas rött och gick in och satte mig. Längst fram. (Fördelen med att vara proaktiv och använda Excelark, folks.) Jag satt inte ens en meter ifrån scenen.
Om jag var ledsen över att jag inte fick fotografera under Rock of Ages är det ingenting mot för vad jag var nu! Scenen med all rekvisita var grym och hela ensemblen hade tidstypiska kläder och frisyrer. Här fanns fyrkantiga mikrofoner, rockabillyklänningar och brylkräm i massor. Jerry Lee Lewis spelade piano med samma frenesi som om hans liv hängde på detta. Han spelade med händerna, armbågarna och fötterna och emellanåt låg han raklång som en travkust med en skenande häst i linorna. "Blue Suede Shoes", "That's All Right", "Down by the Riverside", "I walk the line" och "Great Balls of Fire" är bara ett axplock av de låtar som framfördes. Och för att sammanfatta: det var sjukt bra! När sista extranumret var över släcktes scenen ner och en röst meddelade i högtalaren att "Elvis has left the building."
Precis som efter Rock of Ages kände jag mig festsugen och på gång och ville åtminstone gå ut och ta en drink. (Och den här gången var jag inte dyngsur.) Men jag ville göra det på en bar som låg nära mitt hotell. Så jag passerade den ena mysiga baren efter den andra innan jag kom bort till min gata. Där var det heldött. Jag blev villrådig. Skulle jag gå tillbaka? Skulle jag nöja mig med nåt av de här halvtomma ställena? Eller skulle jag helt enkelt gå upp och lägga mig? Jag kikade in på en bar som låg tio meter från hotellet; ett ställe där det åtminstone satt lite människor; och gick in. Någon form av obskyr death metal spelades i högtalarna, men jag var målmedveten: jag skulle ha en drink om det så var det sista jag gjorde. Jag slog mig ner i baren och beställde en Mojito men den tatuerade bartendern bara skakade på huvudet. De hade ingen mynta. Hon föreslog en "rom and soda" och jag ryckte på axlarna. Okej då.
Den smakade fan. Bara sprit. Det började gå upp för mig att "soda" kanske var lika med sodavatten och inte läsk, som jag hade trott. Sen såg jag skylten utanför baren: "666". Och då kände jag att det var dags att gå hem. Jag lämnade drinken praktiskt taget orörd på bardisken och gick tillbaka till hotellet utan någon som helst förklaring. Fördelen med att vara turist är att man aldrig behöver gå in på samma ställe igen.
Imorgon är det min sista dag i Chicago (hur gick det till?!?) och jag planerar bland annat att besöka Navy Pier som ligger på en pir (obviously) i Lake Michigan. Här finns ett nöjesfält plus ett gäng butiker, restauranger, teatrar och konsertlokaler. Ska bli kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar