Turistande i "the Windy City"

Chicago är USA:s tredje största stad, efter New York och Los Angeles. Jag har aldrig varit här tidigare, så jag ville självklart använda min första dag klokt - det vill säga beta av så många turistfällor som det bara var möjligt.

Efter frukosten hämtade jag en karta i hotellreceptionen och tog reda på hur man bäst tog sig downtown. Sen köpte jag ett tredagarskort för kommunaltrafiken och hoppade på en buss. Jag bor norr om centrum, nära Lincoln Park, så det tog väl 25-30 minuter att ta sig ner till centrum.

Väl där startade jag vid Millennium Park, som - utöver att vara en härlig park med grönområden och uteserveringar - innehåller två kända sevärdheter: Cloud Gate och Crown Fountain. Cloud Gate är en stor skulptur i form av en böna, och följaktligen kallas den också "the bean" i folkmun. Man kan spegla sig i den här kromblänkande skapelsen, vilket gör att turisterna vallfärdar dit för att ta selfies. Men hur roligt är det egentligen att spegla sig i en böna? Väldigt roligt visade det sig. Dessutom avspeglas Chicagos skyline i den, vilket var coolt.

Crown Fountain är en blandning av konst, video och skulptur. Den består av två pelare på vilka det projiceras bilder av olika invånare i Chicago. Det strilar vatten nedför pelarna, ungefär som ett stillsamt vattenfall, och med jämna mellanrum sprutar det ut en tjock stråle vatten genom "munnen" på ansiktet. Detta var en riktig höjdare för de barn som lekte i parken (och lite mäktigare än att springa genom vattenspridaren).

Jag strosade vidare och köpte en kaffe på Starbucks. När jag kom ut därifrån gick en kvinnlig parkvakt förbi (eller vad det heter - en sån där som har uniform och plockar upp skräp från gatan med en gigantisk tång). "I love how you've planned that outfit, girl", sa hon till mig över axeln. Huh? Hon utvecklade: "That skirt and those gym shoes - I love it." Jag tittade ner på mina coverse och kände inte att jag hade lagt ner särskilt mycket planering. Och lite senare, när jag stod i kön till en båttur längs med Chicago River, vände sig en dam om och sa: "That's a great skirt!" Det kändes lite surrealistiskt faktiskt. 

Jag tog alltså en båttur längs med floden. Man kan säga att det var som att åka Paddan. Fast med mycket större båt, mycket större flod och mycket större byggnader. Guiden beskrev varenda byggnad vi passerade i detalj (vilket år den stod klar, vem som ritat den, hur hög den var, vilka byggnadsmaterial som använts, vilken arkitektonisk stil den hade och/eller var influerad av samt diverse anekdoter som på ett eller annat sätt kunde knytas till något eller några av ovanstående ämnen). I 75 minuter sprutade hon ur sig fakta i ett tempo som skulle fått vilken rappare som helst att blekna. En kvinna som satt bakom mig sa till sin väninna: "How does she remember all that shit?" Och jag kunde inte sagt det bättre själv. Periodvis spetsade jag öronen och lyssnade, men däremellan satt jag bara och njöt av utsikten över den gröna floden och de majestätiska byggnader som kantar den.

Efter båtturen gick jag tillbaka till Millenium Park. Chicagos symfoniorkester hade en "open rehearsal" i parken så jag la mig i gräset och lyssnade. Det var precis så pampigt och dramatiskt som ni kan tänka er.

Jag hade en sevärdhet kvar att beta av innan jag begav mig tillbaka till hotellet och det var Willis Tower (tidigare Sears Tower). Den här skyskrapan var världens högsta fram till 1998 och USA:s högsta fram till i år, då den blev passerad med drygt tio meter av One World Trade Center i New York. Detta ledde tydligen till en kontrovers mellan New York och Chicago och det ifrågasattes om spirans höjd verkligen skulle räknas in i tornets totala höjd (det skrevs arga insändare och sånt). Enligt Corey, som jag träffade på tåget, är Chicago och New York rivaliserande på många sätt, till exempel om vilka som har de bästa pizzorna. I New York är de tunna och i Chicago tjocka, så kallade "deep dish pizzas". Jon Stewart hade tydligen gjort narr av Chicagos pizza i sin talk show, vilket ledde till lynchstämning (det skrevs arga insändare och sånt). Ja, ni fattar...

Hursomhelst. Willis Tower är en imponerande skyskrapa, låt vara att den numera är USA:s näst högsta. Jag köpte en biljett till Sky Deck, gick igenom den sedvanliga säkerhetskontrollen och tog hissen de 103 våningarna upp. Detta tog exakt 103 sekunder och jag lovar - det slog lock för öronen och man kände hur byggnaden vajade i vinden på vägen upp. Lite läskigt faktiskt. Väl däruppe fick man i alla fall en härlig utsikt över Chicago åt alla väderstreck. Man kunde även kliva ut på en glasskiva och titta rakt ner mot marken... vilket jag givetvis tog tillfället i akt att göra.

Efter detta åkte jag tillbaka till mina "hoods", och jag måste säga att jag är supernöjd med området. I New York ville jag bo mitt i smeten, men här ville jag bo i ett område som kändes lugnt. Och det var skönt att kliva av bussen vid Diversey Parkway och lämna bruset, skramlet, sirenerna och tutandet nere i stan. Istället gick jag in på en typisk "kvarterskrog" och tog en hamburgare och en öl i baren. 

Imorgon ska jag titta närmare på Lake Michigan. Från ett horisontalläge.