Frihetsgudinnan och World Trade Center

Frihetsgudinnan - själva sinnebilden av New York. Jag hade sett henne på avstånd från Staten Island Ferry, men jag hade aldrig varit ute på Liberty Island tidigare. Igår var det dags att ändra på det. 

Jag började onsdagen med att ta tunnelbanan från Time's Square till Battery Park, där båtarna till Liberty Island går. Efter att jag hade köpt biljetten föll jag in i en ström av turister som slussades framåt enligt en snitslad bana, ivrigt påhejade av personal i uniform: "Keep moving!" "This way!" "Go to the right!" "Go to the left!" (Det här beteendet var något jag reflekterade över redan på flygplatsen - överallt där det bildas folkmassor kryllar det av uniformer som har som enda uppgift att mana på, ropa ut instruktioner och se till att inget stoppar upp. Man får lite känslan av att ingå i en fårskock, men det är sjukt effektivt.)

Innan man fick gå på båten var det dessutom en minutiös säkerhetskontroll. Precis som på flygplatser fick man lägga väskor, klockor, solglasögon, bälten och allt man hade i fickorna i en sån där låda som rullas in i en röntgenmaskin (plus hoppas på att det inte skulle pipa när man själv passerade...) Jag gled dock ljudlöst igenom och sedan satt jag strax på övre soldäck och blickade ut över Manhattans skyline. 

Framme på Liberty Island fick man tillgång till en audio-guide som man kunde lyssna på medan man gick runt på egen hand. Den var härligt amerikansk: svulstiga citat ackompanjerades av ännu svulstigare musik. Och jag lovar, när man står öga mot öga (nåja) med Frihetsgudinnan samtidigt som den dramatiska berättarrösten pratar om frihet, liberalism och demokrati är det nästan så att håren reser sig på armarna. Även om det är 30 grader varmt. Man fick reda på en del kul fakta också, till exempel att hon ursprungligen var kopparfärgad. Det är väder och vind som gett henne den gröna patinan. Dessutom tror de flesta att Frihetsgudinnan är solid - men hon är ihålig. En mäktig syn var hon i alla fall med sina 93 meter över havet.

Jag stannade på ön ett par timmar, sedan tog jag båten tillbaka till Battery Park. Jag tänkte fortsätta hålla mig på Lower East Side eftersom mitt nästa mål för dagen var World Trade Center: Ground Zero, den nya byggnaden "One World Trade Center" och museet "9/11 memorial". Jag hade ingen karta med mig, men "One" är numera USA:s högsta byggnad så det var inte så svårt att se i vilken riktning jag skulle gå. (Om man räknar in spiran är "One" 541 meter hög, vilket är lika med 1776 fot, vilket är lika med året för USA:s självständighetsförklaring.) Så med sikte på "One" promenerade jag genom Financial District och såg bland annat Wall Street och New York Stock Exchange. 

Jag har aldrig sett tvillingtornen i verkligheten, ändå är det en märklig, nästan spöklik, känsla att det inte finns nåt kvar - bara två stora hål i marken. Visserligen är de tillfixade, utslätade, utsmyckade med vattenfall och med de omkomnas namn ingraverat längs kanterna. Men ändå. Medan jag stod och begrundade detta insåg jag att kön till 9/11 memorial såg ut att vara vansinnigt lång. Detta, i kombination med värmen, gjorde att jag uppfylldes av en total matthet och blev tvungen att sätta mig på gräset i skuggan och svepa en Cola. Sen insåg jag att det inte räckte, jag blev helt enkelt tvungen att gå in på en sval bar och beställa lite guacamole och en öl. 

Stärkt av detta intag gav jag mig tillbaka till 9/11 memorial och ställde mig i kön. Den gick dock förvånansvärt fort (ja, ni minns: "Keep moving!" "Next!" etc) och snart hade jag passerat en likadan säkerhetskontroll som vid Frihetsgudinnan och var inne. 9/11 memorial består av flera våningar med bildspel, filmer, föremål och berättelser från 9/11-attackerna. Varje sekund före, under och efter finns dokumenterad: från de första nyhetssändningarna till de gryniga övervakningsfilmerna på kaparna; från vrakdelar och förstörda brandbilar till personliga tillhörigheter, lappar och ljudupptagningar från folk som omkom och deras anhöriga. Jag gick runt och läste, tittade och lyssnade och kände att jag blev mer och mer nedslagen. Å andra sidan var jag inte ensam om det - alla som var där inne var väldigt lågmälda. Det var fint ändå, och kändes som ett nödvändigt besök. Lite som när man ibland känner att man måste se en film med lite mer tuggmotstånd för att få kontrast till alla glättiga Hollywoodfilmer.

När jag kom ut från 9/11 memorial hade jag tänkt gå till Southstreet Street Seaport Pier som tydligen skulle visa utomhusbio - kändes som ett bra sätt att avrunda dagen i Lower East Side. Men himlen hade blivit helt svart och det började blåsa upp. Det här ovädret som meteorologerna pratat om hela veckan var tydligen på ingång, så jag tog tunnelbanan tillbaka till Time's Square. När jag kom upp där hade det börjat regna och efter en stund tilltog detta med åska, blixtar och ett ordentligt skyfall. Dyngsur flydde jag in på ett ställe som hette Jake's och beställde en öl i baren. Där började jag prata med en snubbe som hette Greg. Jag berättade om min resa runt USA och Greg hade varit överallt. ÖVERALLT. Han visste precis vad jag skulle göra och inte göra, vad som var värt att se och vad som var överskattat. Å andra sidan - kan man egentligen ta någon på allvar som plötsligt säger "I'm a tough guy, you know"? Efter två öl tackade jag för mig och gav mig ut i regnet, som nu hade avtagit betydligt. 

Jag behövde äta nåt innan jag gick hem och i brist på fantasi gick jag in på Hard Rock Café. "Love all, serve all." En hamburgare och en Cola i baren, sen var det dags att gå hem. På vägen tillbaka till hotellet såg jag en av de mest fantastiska himlar jag någonsin sett. Jag har aldrig sett norrsken, men jag föreställer mig att det kanske ser ut ungefär så här. Jag försökte fånga detta på bild, även om det aldrig blir samma sak. Men den, och lite andra bilder från dagen, kommer här.