Vi checkade ut och fick vår bil från Valet Parking, sedan körde vi mot flygplatsen. Vi följde skyltarna mot "Car rental return" och hittade Avis-skylten. Efter att ha tömt Mustangen på mina cd-skivor, vattenflaskor, gamla kartor och annat skräp följde ett känsloladdat ögonblick där vi skulle ta farväl av vår trogna följeslagare. Vi ville helt enkelt inte lämna den.
Till slut gick vi in till Avis-disken och försökte splitta på notan. De hade använt mitt kreditkort för att garantera bokningen, men enligt Avis-killen i San Francisco (ni vet; "Kill you!" "Kill you!"), så skulle det inte vara några problem att dela på kostnaden när vi lämnade tillbaka bilen i Vegas. Men det var det. Uppenbarligen kunde de inte dela upp beloppet mellan kort som tillhörde olika personer. Om jag ville kunde de dela det mellan två av mina kort, till exempel mitt MasterCard och mitt Visa. Varför jag nu skulle vilja det. Vi bestämde att vi skulle lösa detta själva istället och tog shutteln till Terminal 3.
Våra flyg gick med bara en halvtimmes mellanrum (givetvis ingen slump), men däremot var det ju tur att vi skulle åka från samma terminal. Vi fick dessutom gaterna precis bredvid varandra: D52 och D54. Helt perfekt! Jessica skulle åka med United till Chicago och där byta till SAS mot Köpenhamn och slutligen Göreborg. Jag skulle åka med United till New Orleans med en mellanlandning i Houston.
Det var sorgligt att säga hej då. Det har varit så himla kul att resa med dig, Jessica! I skrivande stund vet jag dock att du har landat i Göteborg och att din resa har gått bra. Vi ses på måndagsmötet den 18 augusti! (Kändes roligare när vi skildes i Göteborg och sa "Vi ses i San Francisco!")
Jag försökte blogga lite när jag äntligen hade wi-fi, men blev inte helt klar med mitt inlägg om helikopterturen. När det strax var dags att boarda hörde jag plötsligt hur personalen vid min gate ropade ut något om incheckning av handbagage. Jag hade ju redan checkat in min resväska, men jag hade min axelväska och en större bag som handbagage. Jag uppfattade inte riktigt vad de sa, men jag kunde urskilja "check-in carry-on-luggage" och något om "federal law". Jag gick fram till disken och innan jag visste ordet av var min bag incheckad och jag fick lämna den ifrån mig. Den skulle dyka upp på bagagebandet i New Orleans. Förhoppningsvis... (Sedan fick jag reda på av mina medpassagerare att man inte alls var tvungen att checka in sitt handbagage - det var rent frivilligt. Underbart. Då kanske jag kommer fram till New Orleans med sex cd-skivor och 10 flaskor hand gel som enda bagage.)
På flygresan mellan Las Vegas och Houston kunde man köpa till wi-fi för 7 dollar. Så det gjorde jag och skrev färdigt inlägget om helikopterturen och laddade upp bilder. Det inlägget är alltså publicerat på 10000 meters höjd. Ganska otroligt när man tänker på det.
Flygresan till Houston tog ca 3 timmar och jag hade återigen en mittenplats. Till höger om mig satt en tjej som hette Sarah och som var på väg hem till Corpus Christi efter en vecka i Las Vegas. Hon hade firat bröllopsdag där, och hennes man satt på raden bakom. Till vänster om mig satt en kille från Canada, som jag glömde fråga vad han hette, men som jobbade med Oil & Gas i Houston. Vi pratade hela vägen.
Bytet på George Bush Intercontinental Airport i Houston var ett sånt byte som jag i ungefär ett års tid har trott att jag skulle missa. Från början hade jag nämligen bara 40 minuter på mig från att det ena planet landade tills nästa lyfte, och jag skulle dessutom byta terminal. Men för någon månad sedan blev det lite ändringar i tidsschemat och plötsligt hade jag drygt 50 minuter på mig - och jag behövde inte byta terminal. Det blev lugna gatan.
Jag hittade min gate och sedan var det in i nästa plan och nästa konversation. Här hamnade jag också på en mittenplats och hade en ung tjej som hette Ashley till höger om mig. Hon var på väg hem till New Orleans efter att ha rest runt i Storbritannien i tre veckor tillsammans med någon organisation som hette "Students abroad". Hon lovordade Edinburgh.
Till vänster om mig satt en kvinna som hette Sy, vilket var "short for Sayonara". Hon var dock inte japanska, utan tvättäkta New Orleans-bo. Men hon hade faktiskt bott i Japan i några år eftersom hon var "married to a marine." Själv försörjde hon sig som "background artist", det vill säga statist i filmer. Hon räknade upp massor med filmer hon varit med i, en av de senaste var den pågående inspelningen av en ny Jurassic Park-film som har premiär 2015 och kommer att heta "Jurassic World".
Både Ashley och Sy gav mig mängder med tips på vad jag bör se, göra och äta i New Orleans.
Flygturen från Houston till New Orleans tog ca 1 timme, så det var ungefär som att flyga mellan Göteborg och Stockholm: knappt har man hunnit upp så är man på väg ner igen. På Louis Armstrong Airport i New Orleans möttes jag återigen av den luftfuktighet som jag inte känt sedan New York. Ja just ja, det var så här det kändes... Klockan var ca halv elva på kvällen och det var verkligen varmt.
När bagagebandet började snurra kom både min bag och min resväska bland de allra första. Det måste vara karma - en gottgörelse efter den evighetslånga väntan vid bagagebandet i San Francisco.
Jag lokaliserade min förbokade shuttle och blev sedan körd till mitt hotell som ligger i Garden District. På vägen dit korsade vi den berömda Bourbon Street, som såg ut som en enda stor gatufest.
Efter att jag checkat in skickade jag några meddelanden om att jag var framme. New Orleans ligger i tidzonen "Central Time", precis som Chicago, vilket betyder att vi ligger sju timmar efter Sverige. (Kalifornien och Nevada ligger i "Pacific Time", vilket är nio timmar efter Sverige.)
Nu är klockan alltså kvart över 11 på söndag förmiddag och jag ska göra mig i ordning för att åka på en "Sunday Jazz Cruise with brunch" på Mississippi. En sån där ångbåt. :)
Hej!! Tack för en toppenresa och det var så kul att resa med dig, så kul vi haft!! :-D
SvaraRaderaSpännande att följa resterande av resan och hoppas ångbåten var värdig, låter så :-)
Stor kram!!! / Jessica