Jakten på caben

På torsdagen tog jag och Jessica taxi från Hotel Stratford till Grand Hyatt på Embarcadero 5, där vi skulle hämta ut vår bil. (Innan dess hade vi hunnit gå i affärer ett par timmar och jag köpte både en kjol och ett par leggings inne på Express.) Taxichauffören, som var från Pakistan och oerhört glad och pratsam, hade ingen aning om att det fanns en biluthyrning på Hyatt. Och det var faktiskt inte en enda Avis-skylt på utsidan av den här enorma hotellbyggnaden. Vi frågade en av valet parking-killarna som stod utanför entrén. Jo, det var därinne till höger. Och där inne fanns faktiskt en liten disk med en man som vi snart skulle vilja mörda.

Vi hade valt 12 som upphämtningstid och vi lämnade fram vår bokningsbekräftelse och våra körkort typ kvart över. Mannen bakom disken studerade våra handlingar med stenansikte och knappade sedan ordlöst på sin dator. Vi blev ombedda att skriva ned våra hemadresser på en lapp och sedan knappade han en stund till på sin dator. Sedan sa han att "caben inte var här än", men att han skulle kunna erbjuda oss den här bilen istället (och pekade på en bild).

Vi bokade bilen redan i oktober förra året: en Ford Mustang Cab. Visserligen står det alltid "or similar" i bokningsbekräftelsen, men det borde ju vara jävligt uppenbart att man inte nöjer sig med en Mazda. Med tak. 

Vi tackade indignerat nej till detta erbjudande och undrade när caben skulle komma in. Mannen rådfrågade sin dator. "I don't know. It could take long." Både jag och Jessica fick hejda impulsen att kasta oss över disken och ta strypgrepp på honom. Det var inte bara det att bilen var borta - det var hans attityd. Helt oberörd.

Vi stod kvar och stirrade på honom medan han fortsatte knappa på sin dator. Plötsligt sa han att den skulle vara inne 14.45. Det var om ungefär två timmar. Vi godtog detta och frågade om vi kunde lämna våra väskor där medan vi gick ut på stan en stund. Det kunde vi.

Vi letade upp en Starbucks och köpte en varsin croissant och en Frappuccino med Chocolate Cookie-something-smak. Den var ljuvlig. Antagligen var det någon slags kaffe i, men den smakade som en chokladmilkshake. På Starbucks finns fri wi-fi, så vi passade på att skicka lite meddelanden. Sedan gick vi till en ATM och tog ut pengar. 

På vägen tillbaka till Avis målade vi upp skräckscenarier om vad som skulle hända nu: "Sorry, the cab is not here yet." "It will be here around 10 pm." "Tomorrow." "And your bags are gone."

Men när vi kom dit sa han lyckligtvis: "The good news is that the cab is here." (Och väskorna var kvar.) Jag frågade: "And the bad news...?" Nej, nej - det var inga "bad news". Förutom att caben var nere vid Fisherman's Wharf. Ville vi gå dit eller ville vi att de skulle köra hit den? Vi tittade menande på våra resväskor och sa att vi ville att de skulle köra hit den. Okej, det skulle inte vara några problem. Han sa åt oss att ta rulltrappan upp två våningar till Hyatts lobby och vänta där, så skulle han komma upp och hämta oss när bilen hade anlänt. "I'll find you." 

Vi åkte upp och satte oss. Och vi väntade. Och väntade. Och väntade. Hur lång tid kan det ta att köra från Fisherman's Wharf? Inte särskilt lång tid. När vi hade suttit där i en timme åkte vi ner igen, vansinniga. "Do you recognize this face?!!!" Nej, så sa vi inte. Men vi upplyste honom om tre saker: 1) att klockan nu var fyra, 2) att vi skulle ha hämtat bilen klockan tolv, och 3) att vi suttit i lobbyn i en timme nu. Hans reaktion på detta: "Yes?"

Ni vet den där scenen i Rosa Pantern när Dreyfus får besök av Closeau på mentalsjukhuset och det slutligen brister för honom så att han jagar Clouseau med utsträckta armar och skriker: "Kill you! Kill you!"

Precis så kändes det. 

Han sa att det var mycket trafik, men att bilen var på väg. Han föreslog att vi kanske skulle vänta ute istället? Han ville bli av med oss. Och det var ömsesidigt. Så vi gick ut och ställde oss en kvart-tjugo minuter. Sedan gick vi in igen. 

"ANY SIGN OF THE CAR?"

Han lyfte luren och ringde ett samtal. Den skulle vara här om 4-6 minuter. "Let me get your bags." Han drog ut våra resväskor till entrén och gav oss ett slappt handslag. Om han förväntade sig dricks dolde han sin besvikelse väl. Till slut kom vår cab. Klockan var nu tjugo i fem och vi skulle egentligen ha varit en bra bit längs Highway 1 vid det här laget. Jag skulle vilja säga att bilen var "worth the wait"...

Och det var den.

En silverfärgad Ford Mustang Cab. Killen som hade kört dit den visade oss hur man cabbade upp och ner; hur man öppnade bagageluckan och tanklocket, samt informerade om att bilen gick på "regular 87". Vi packade in våra grejor, men fick inte plats med båda resväskorna i bagageutrymmet, så min fick ligga i baksätet. Det funkade fint. Sedan satte vi oss och spände fast bältena. "Är du redo?" frågade Jessica innan hon vred om startnyckeln. Vi satt andäktiga. "Ja." Och sedan startade hon motorn.

Vi hade ett sista uppdrag innan vi lämnade San Francisco - att ta oss nedför Lombard Street. Lombard Street är en enormt krokig gata (googla bilder på den!) och vi körde nerför hela. (Jag använder termen "vi" väldigt fritt här - det var Jessica som körde.) Men som hon körde - det var som om hon inte gjort annat. När vi kom ner möttes vi av den folkmassa som alltid står här för att fotografera Lombard Street och sedan påbörjade vi vår resa ut ur San Francisco.

Bortsett från den U-sväng vi fick göra när vi insåg att vi var på väg upp på Bay Bridge kom vi relativt smärtfritt ut på 101:an söderut. Den skulle vi följa ett tag innan vi vek av på California 1. Vi ställde in GPS:en på Santa Cruz, eftersom vi visste att det var en stad som låg tidigt på Highway 1, vilket i sin tur ledde till att GPS:en rådde oss att ta California 17 söderut. Vi lämnade 101:an och hamnade på en slingrig väg som gick upp i bergen (eller så kändes det i alla fall; det slog lock för öronen) samtidigt som det började skymma ute och dimman låg som en slöja runt trädtopparna. Tänk Twilight. 

När klockan började närma sig åtta-halv nio på kvällen var vi vrålhungriga (vi hade ätit frukost vid sju och en croissant vid ett), och dessutom behövde vi tanka (vi fick bara en halv tank när vi startade). Så vi bestämde att vi skulle hitta en mack och därefter ett motell i Santa Cruz. GPS:en guidade oss till "Rotten Robbies" bensinstation och efter att ha försökt betala med kort ett flertal gånger fick vi gå in och betala över disk. Rotten Robbie i egen hög person var rätt trög och dessutom var det omöjligt att förstå vad han sa, eftersom han hade någon skum brytning. Men nu hade vi i alla fall full tank.

Vi fortsatte mot Santa Cruz. Vid ett tillfälle gjorde Jessica ett sent filbyte och mannen i bilen bakom blinkade flera gånger med helljuset. Sedan körde han upp jämte oss och stirrade aggressivt. Jag stirrade tillbaka och mimade "What's your problem?". I samma ögonblick hörde jag hur dörren låstes - Jessica hade tryckt ner knappen som låser alla dörrar eftersom "han inte såg ut som någon man skulle mucka med." Det var nog rätt tänkt.

När vi kom in till Santa Cruz hade det blivit mörkt och vi smög med Mustangen längs tysta, sovande gator. Inte en människa någonstans. Till slut kom vi fram till en gata som hade massor med motell och i slutet av den låg... ett nöjesfält. Ett enormt, blinkande nöjesfält med berg-och-dalbanor och Gud vet allt. Det var så absurt. Så bisarrt. Nästan som en hägring. Fullt av folk var det också. 

Vi checkade in på ett Super 8 motell och blev förvånade över att rummet var så stort - nästan som en lägenhet - och med varsin dubbelsäng. Sedan gick vi till en "bar and grill". Det var inte särskilt mysigt men vi var hungriga som vargar. En pizza respektive hamburgare senare var vi tillbaka på motellet och sedan sov vi som prinsessor hela natten.