Hello Mr Trump!

Ledsen att inlägget har dröjt, men jag har enorma problem med mitt wi-fi. Något som verkligen kan driva mig till vansinne är när tekniska saker som bara ska fungera plötsligt inte gör det. Jag vill mörda. Men nog om det. Nu ska jag berätta om vår resa hit till Las Vegas. Som började i Los Angeles i onsdags.

Efter att vi checkat ut från Rodeway Inn (tack för korret, Charlotte!), hade vi lite "unfinished business" att ta itu med i LA: nämligen mera kändisjakt. Det visade sig dock vara svårare än vi trott, eftersom flera adresser inte stod att hitta i GPS:en. Courtney Cox skulle, enligt vår fysiska "Star map", bo på en gata som hette Wallace Ridge. Men när vi sökte efter den gatan fick vi bara meddelandet: "No matches found." Samma med Tom Cruises gata; Calle Vista. Ingen träff. Vi ställde in GPS:en på gator som låg i närheten av dessa, men blev hänvisade till tveksamma områden långt utanför Beverly Hills och Bel Air. Detta dög inte. Vi fick förlita oss på papperskartan istället. Och efter en del felkörningar lyckades vi faktiskt hitta Wallace Ridge (men vi hittade inte Courtneys hus, även om vi är säkra på att vi måste ha kört förbi det). Däremot pinpointade vi Tom Cruises port på Calle Vista och Hugh Heffners "Playboy mansion" på Charing Cross. Ni ser bilder nedan (Tom Cruises port är till vänster och porten till Playboy Mansion är till höger). Som vanligt har vi verifierat att det är rätt genom att jämföra med bilder på Google. :)

Vid ett tillfälle när vi smög runt med Mustangen i Beverly Hills började filmmusiken från Snuten i Hollywood att spelas på stereon. Ni vet, "Axel F". Det var rätt kul tills vi stannade vid ett rödljus och en annan cab gled upp på sidan om oss. Då drog vi ner volymen på stereon... Det kändes lite för uppenbart att vi var ute på stalking - vi ville ju vara undercover.

Vi hade några fler hus på vår lista, men jakten var mer tidskrävande än vi hade trott, så vi fick släppa dem och lämnade LA vid fyra-tiden. Dock hann vi med att cruisa längs med Rodeo Drive innan vi letade oss ifrån city. 

Det tar tid att ta sig ut ur LA. Vi körde en evighet längs med sjufiliga freeways och passerade den ena exiten efter den andra - som alla ledde tillbaka in till city. Till slut var vi dock ute på 405:an North (Sacramento) och då svängde vi in på Dennys Diner för att ladda energidepåerna inför resan genom öknen. Klockan var nu fem-halv sex och vi hade bara ätit en kaffe och en croissant på Starbucks på Hollywood Boulevard vid 11-tiden. Så vi beställde in en varsin "Lumberjack plate" bestående av pannkakor, ägg, bacon och riven, stekt potatis. Servitrisen, som var asiat och pratade enormt dålig engelska, svarade "Yes" på allt vi frågade om: 

"Is this only available for breakfast?" (Jag pekade på bilden av en "Lumberjack plate".)

"Yes."

"OK, so I can't order it now?"

"Yes."

"I can order it?"

"Yes."

Etc.

Vi fick våra tallrikar till slut. De satt som ett smäck. 

Inne på Dinern öppnade jag även det kuvert som legat förseglat i min väska - kuvertet som innehöll två biljetter till en Vegas-show. Jag fyllde ju 40 förra hösten (paus för att ni ska hinna smälta detta och tänka "det kan inte vara möjligt?!"), och då fick jag två showbiljetter i present av min arbetsgivare, A+A. Under flera månader och genom hela denna resa har kuvertet legat oöppnat - ja, jag är lika förvånad över min självbehärskning som ni. Nu var i alla fall tiden kommen och vi slet upp kuvertet. Och det visade sig att vi ska gå på Circe du Soleil på Bellagio. Fantastiskt roligt! Tack, A+A!

När vi satte oss i bilen öppnade jag nästa förseglade kuvert - en road trip-skiva som Åsa bränt åt mig. Vi hade lyssnat på mina fem skivor längs hela Highway 1 och i Los Angeles, så det kändes fantastiskt kul med lite ny musik. Och Åsa - vi älskade den! Eller för att citera Jessica: "Vilken otroligt välkomponerad skiva!"

Vi körde mot Nevada längs långa, spikraka vägar samtidigt som solen var på väg ner och färgade bergen omkring oss orangeröda. Vi var rätt tacksamma att vi kommit iväg så pass sent, för det var varmt. Riktigt varmt. Lite grann som att sitta i en hårtork, eftersom vi körde nedcabbat. Temperaturen låg stadigt på mellan 100-109 grader Fahrenheit (= 38-43 grader Celsius), även efter att solen gått ner. Men det funkade faktiskt att köra nedcabbat hela vägen.

Sammanlagt tog resan ca sex timmar, och då stannade vi dels vid Dinern och dels en gång för att tanka, sträcka på benen och köpa dricka. De sista två timmarna var det mörkerkörning. Det var mycket lastbilar på vägarna, så jag låg ofta i vänsterfilen. Dock hade Avis ställt in en maxhastighet på 80 miles per hour, så när jag nådde dit dök det upp en informationstext i instrumentpanelen: "Vehicle has reached top speed". Äsch. 

Att komma in i Las Vegas mitt i natten är verkligen häftigt. Efter att ha kört igenom ett tyst och tomt ökenlandskap i timmar uppenbarar sig plötsligt en glittrande diamant med det ena lyxhotellet efter det andra. GPS:en guidade oss till Trump - som ligger på en sidogata till Las Vegas Boulevard - och vi gled upp framför den guldfärgade entrén där en uniformerad Valet Parking-kille vinkade fram oss. "How are you ladies doing tonight?" Han tog hand om bilen, vi behövde inte ens cabba upp själva, och gav oss ett kort som vi skulle visa "whenever you need your vehicle". Vi stack åt honom en 5-dollarsedel och gick in i den ENORMA lobbyn fram till receptionen och checkade in. Killen i receptionen frågade om det var första gången vi var i Las Vegas och Jessica sa "ja" och jag sa att jag varit här en gång, för 15 år sedan. "Well, let's make this trip worthwhile", sa receptionskillen. Och uppgraderade oss till en ännu större svit än den vi redan hade bokat.

Vi bor på 48:e våningen. Och sviten är enorm. Vi har ett helt vardagsrum, ett komplett kök med bardisk, ett stort sovrum med utsikt över staden, två marmorklädda badrum med enorma speglar, ett bubbelbadkar, tv i badrumsspegeln etc. Bilder kommer i senare blogginlägg.

Vi var i alla fall hänförda över vårt boende och insåg snart att vi kanske inte kommer att kunna hantera det här: En timme efter att vi checkat in beställde vi nämligen room service. En halvtimme senare kom en livréförsedd servitör upp med två glas vin och en tallrik bruschettas på en silverbricka. "Put it on our room." Sa vi, som om vi aldrig hade gjort annat än att bo på lyxhotell.

Och där satt vi, strax efter tolv natten till torsdag, i våra fluffiga Trump-morgonrockar och hade en "midnight snack" i vår svit. Och det kändes helt rätt.