Mot Miami

Klockan är nu ett på eftermiddagen och jag sitter på Louis Armstrongs flygplats i New Orleans. Har precis checkat in resväskan och passerat säkerhetskontrollen. Den här gången tänker jag inte gå i fällan att även checka in mitt handbagage (även om det, trots allt, gick bra förra gången). En av anledningarna till att ha handbagaget med sig in på planet är ju nämligen att man förvarar de viktigaste sakerna där, så att man klarar sig ett par dagar om resväskan nu skulle komma bort.

Mitt flyg går 15.25 - det skulle egentligen ha gått 15.05. Flygresan tar knappt två timmar, så det innebär att jag landar på Miami International Airport klockan 18.20, lokal tid. Eftersom Miami går på Eastern Time, precis som New York, är detta sex timmar efter Sverige. 

Jag återkommer när jag har installerat mig i Miami. Till dess - här kommer ett potpurri av bilder från denna mytomspunna stad i södra Louisiana som är New Orleans.

Poolhäng och Bourbon Street by night

Även onsdagen bjöd på vad New Orleans-borna kallade "cool weather" - 26-27 grader och nästan ingen luftfuktighet. Det var soligt och bara några lätta slöjmoln på himlen och jag bestämde mig för att ligga några timmar vid poolen. Först testade jag deras "hot tub", som är en liten minipool med inbyggd jacuzzi. Den var dock alldeles för varm för att ligga i någon längre tid (det heter väl "hot tub" av en anledning). Sedan låg jag och solade ett tag och svalkade mig med jämna mellanrum i den vanliga poolen.

Vid två-tiden gick jag upp på rummet och gjorde mig i ordning för en kväll på stan. Passade även på att packa det mesta eftersom jag skulle checka ut redan vid tio imorgon (idag). Sedan tog jag bussen och spårvagnen in till Canal Street.

Började med att gå in på NOLA, som är en ganska känd restaurang med typisk Louisiansk mat, och beställde in en pasta med Jambalaya. Det är alltid vanskligt att beställa pasta om man inte gillar ost, men det stod inget om ost i beskrivningen av rätten - endast räkor, korvar, alligatorkött, tomatsås etc. För säkerhets skull frågade jag dock servitören om det var någon ost i Jambalayan, till exempel riven parmesan. "Yes." "Can you remove it?", frågade jag. Ja, det skulle inte vara några problem. Och när maten kom ut syntes inga synliga spår av ost. Men någon slags ädelost var definitivt nedsmält i själva såsen. Först trodde jag att det var en äcklig krydda, men sedan kände jag den karakteristiska ostsmaken. Vidrigt. 

Jag försökte äta räkorna, korvarna och köttet med så lite sås som möjligt och drack två Corona och åt massor med vitlöksbröd. Fick i mig ungefär hälften och dricksen blev sparsam.

Därefter gick jag bort till Frenchmen Street som är den gata som, enligt uppgift, alla "locals" hänger på. Bourbon Street är turisternas gata. På Frenchmen Street var det lugnare, mer avslappnat och mer genuint. Jag tog en öl inne på "The spotted cat", som var en musikklubb där lokala förmågor uppträdde. "No covers" stod det på dörren och när jag kom in var det ett band på scenen som spelade piano, gitarr, ståbas och xylofon. Tjejen vid pianot hade gröna dreadlocks och lät som Janis Joplin när hon sjöng. Den sista låten la hon sig på rygg på scenen med en gitarr och balanserade xylofon-tjejen på sina fötter samtidigt som hon spelade och sjöng. Lite bisarrt uppträdande, men de var riktigt bra. 

När klockan var sju drog jag mig tillbaka till Bourbon Street. Jag vet att solen går ner vid åtta och på Bourbon Street är det mer folk och mer poliser. Sy, som jag träffade på planet mellan Houston och New Orleans, hade gett mig några tips: "Hold on to your purse. Hold on to your drink. Don't trust anybody."

Got it. 

Sarah, tjejen från Corpus Christi som firat bröllopsdag i Las Vegas, hade även sagt att "the nicest ones are often the creepiest ones."

Med detta i åtanke var jag på min vakt och hade väskan i ett järngrepp. Vilket visade sig vara lite överdrivet, faktiskt. Det var onsdag och den där vansinniga gatufesten som jag såg när jag passerade Bourbon Street med min shuttle från flygplatsen i lördags kväll uteblev. Visst var det en hel del folk med drinkar i plastmuggar och visst spelades det musik överallt. Jag såg några amazoner i dörröppningen till en strippklubb och jag såg några människor som dansade på gatan till ett jazzband. Men det kändes ändå lite sömnigt tycker jag. 

Vid halv elva-tiden drog jag mig hem. Nu är klockan halv nio på torsdag morgon och det är dags att packa ihop det sista innan jag checkar ut.

Några ord om Avenue Plaza Resort

Mitt hotell här i New Orleans är en kombo av andelslägenheter och vanliga hotellrum. Vissa som bor här är alltså "owners", medan andra, som jag, bara är "guests". 

Det är verkligen mysigt här. Hotellet har en takterrass och en stor innergård med ett poolområde och flera sittgrupper. 

Mitt rum är stort och har kök och två dubbelsängar. Den ena sängen använder jag som ren avlastningsyta. Rummet har dock inte städats en enda gång sedan jag checkade in, trots att jag varje dag har lämnat tre dollarsedlar på sängen när jag gått ut. Kanske beror det på det här med andelslägenheterna och att man förväntas städa själv? Igår kom dock en städerska och knackade på och undrade om jag behövde nya handdukar.

Läget på hotellet känns perfekt - det är lugnt här i Garden District, men det går lätt att ta sig in till French Quarter om man vill ha lite mera puls.

Kort sagt: Jag är supernöjd.

Swamp Tour

Jag har verkligen börjat anpassa mig till den laid-back-atmosfär som råder här - på tisdagen masade jag mig nämligen inte ut från hotellrummet förrän vid halv tolv. Det var betydligt svalare ute idag - kanske 23-24 grader och nästan ingen luftfuktighet alls. Ungefär som en svensk sommardag. (Åtminstone som JAG minns den svenska sommaren; inte som den tropiska hetta ni tydligen har nu.) New Orleans har subtropiskt klimat och anses allmänt som "olidligt" i juli och augusti, vilket innebär att dagens blygsamma temperatur var ovanlig, snudd på onaturlig. Jag tyckte dock att det var behagligt. 

Jag gick till Walgreens och köpte lite nödvändigheter som hade börjat sina, som make-up remover och tandkräm. Sedan gick jag till ett café och köpte frukost: en café latte och en blåbärsscones.

Strax efter halv ett ställde jag mig utanför hotellet och väntade på den buss som skulle hämta upp mig för en så kallad "swamp tour" - en båttur i Louisianas träskmarker. Jag kände mig lite osäker på om bussen verkligen skulle dyka upp, eftersom jag inte hade haft någon kontakt med arrangören sedan jag gjorde bokningen. För vinturen i Sonoma och Napa Valley hade vi varit tvungna att ringa senast 48 timmar innan och bekräfta att vi skulle med och för helikopterturen i Grand Canyon tog arrangören själv kontakt ned mig dagen innan och stämde av alla detaljer. Här hade jag endast en utprintad bokningsbekräftelse som jag fått på mail för flera månader sedan. Där stod det att de skulle hämta upp mig utanför Avenue Plaza Resort den 29 juli klockan 12.45. Därefter - inte ett ljud.

The Big Easy.

Jag började prata med en Valet Parking-kille som stod utanför entrén och han sa att de här turerna alltid var lite sena. "Klockan ett kommer de." Han hette John Keller och visade sig vara något av en kändis. Uppenbarligen var han före detta marinsoldat och hade gjort en riktig hjälteinsats under Katrina. Han hade räddat ca 250 människor, mestadels äldre och handikappade, som satt fast i sina hus efter orkanens framfart, och detta har sedan blivit film med Will Smith i huvudrollen: "The American Can". 

John berättade att Will Smith hade ringt upp honom en dag och sagt "Hi, this is Will Smith", varpå John hade svarat: "The actor?!" Han visade mig en artikel i mobilen (finns här: http://www.nola.com/movies/index.ssf/2013/04/will_smiths_post-katrina_film.html) och jag såg på bilderna att det verkligen var han. John hade gjort en dokumentär om sina upplevelser som heter "New Orleans My Home, My Life, My Love" och det var efter att ha sett denna dokumentär som Will Smith ville göra filmen där han själv skulle spela John. Det finns en kortversion av Johns dokumentär på YouTube (ca 5 minuter lång). Den ligger här: https://m.youtube.com/watch?v=4l8pZsdCrE0.

Den här hjälten jobbar alltså med Valet Parking på Avenue Plaza Resort nuförtiden. Är det inte sjukt? Jag frågade hur detta kunde komma sig och han sa att hans chef hade sagt "How come you didn't tell me about Will Smith before?" Och då hade John svarat: "Because you wouldn't hire me if you knew." Detta skrattade vi båda åt. Men samtidigt kände jag bara: Skit i Will Smith! Den stora frågan är fortfarande: Vad gör du här? 

Precis som John hade förutsett kom bussen från "Airboat Adventutes" prick klockan ett. Jag klev på och sedan bar det iväg mot träskmarkerna. Busschauffören körde lite spontanguidning på vägen ut, bland annat pekade han ut en bensinmack som sålde "gas and botox". Jag kände bara "Only in America". Fyll på medans du fyller på. 

Han berättade även att 47% av USA:s träsk- och sumpmarker finns här i Louisiana. Och att skillnaden mellan "swamp" (träsk) och "marsh" (sumpmark) framför allt är träden. Ett träsk är ett våtområde som är omgivet av träd. En sumpmark har inga träd - möjligtvis lite buskar.

Det var en australiensare med på bussen och chauffören frågade honom om han visste vad som var skillnaden mellan en alligator och en krokodil. "Crocks are bigger", sa australiensaren. Självsäkert. Busschauffören frågade hur stor en krokodil kunde bli, och australiensaren gissade på sex meter. "Well", sa busschauffören med sin karakteristiska sydstatsdialekt, "we've got a 'gator here in Louisiana that's 21 feet" (= 6,4 meter). "And that's not even the world record." 

Det är möjligt att han bara ville trycka till honom. Annars är den största (utseendemässiga) skillnaden mellan alligatorer och krokodiler formen på huvudet - en alligator har bredare och kortare huvud, nosen är trubbigare och käken mer U-formad. 

När vi kom fram blev vi indelade i grupper beroende på om man hade valt (och betalat för) en stor eller liten båt. Att åka i en liten båt var dyrare; mer exklusivt. Jag hade valt en stor båt. Inte på grund av pengarna utan på grund av alligatorerna: jag vill ha så mycket båt som möjligt mellan mig och dem.

Vår guide hette Jay. Och vad Jay inte visste om alligatorer var inte värt att veta. (En kille från Canada som jag pratade med innan vi klev ombord på båten sa att han hade hört att Jay var en professionell "alligator wrestler", men detta fick jag aldrig bekräftat.) När vi tagit oss ut i träskmarkerna berättade i alla fall Jay allt och lite till om alligatorer och här kommer ett litet axplock:

Alligatorerna i Louisiana är mindre och mer fredligt sinnade än de som finns i Florida. Det beror på att det faktiskt - hur konstigt det än låter - blir "kallt" här mellan november och april. Under denna period sjunker alligatorerna ner till botten och går ner i dvala. Hjärtat slår med 4-6 slag i minuten och de håller andan i ungefär tre veckor - sedan går de upp och tar ett andetag innan de sjunker ner till botten i tre veckor till. Givetvis tappar de vikt eftersom de inte äter något på 4-5 månader. I Florida är det alltid varmt, varför alligatorerna äter och frodas året runt. De blir också mer aggressiva där.

Man känner igen en alligatorhane genom att den har rivsår på nosen (eftersom den har slagits med andra hanar). Honorna har en begränsad maxlängd men hanarna slutar aldrig växa. Och enligt Jay kunde en alligator bli 300 år.

Under turen åkte vi igenom helt fantastisk natur. Djurlivet i träsket är rikt och förutom alligatorer finns här mängder med ormar, fåglar, insekter och även en hel del däggdjur som diverse gnagare och till och med bobcats (ett slags lodjur) och coyotes (en slags varg). Vi såg dock bara alligatorer och några fåglar. Men det var häftigt att se dem i sin naturliga miljö och inte instängda på något zoo. De som ville fick även prova att hålla i en baby-alligator - vilket jag givetvis gjorde.

Efter träskturen blev vi körda till våra respektive hotell och jag gick in på en "Liquor store" som ligger alldeles i närheten och köpte en burk iskall äppelcider. Den tog jag med mig upp på takterrassen och så satt jag där och såg solen förvandlas till en blodapelsin över horisonten. Som vanligt gör inte bilderna solnedgången rättvisa. 

Jag gick bort till Mr John's Steak, som ligger i samma hus som hotellet. Detta var ett flott ställe och hovmästaren frågade om jag ville ha ett bord eller sitta i baren. Hans tonfall avslöjade att jag, eftersom jag var ensam, borde sätta mig i baren istället för att ockupera ett helt bord. Jag satte mig i baren.

Den kvinnliga bartendern informerade mig om kvällens "specials" och nämnde bland annat en sallad som lät gudomlig: den innehöll bland annat krabbkött, ananas, cocktailtomater, ruccola, mango, riven kokos och pinjenötter. Jag älskar frukt i mat. Egentligen hade jag tänkt ta en steak eftersom jag var på ett steakhouse, men jag valde salladen ändå. Och det var helt rätt.

Efter middagen tog jag ett kvällsdopp i poolen. Det finns även en liten "hot tub" med jacuzzi, men den var upptagen av ett helt gäng som verkade vara i samma sällskap. Så jag får testa den imorgon (idag) istället.

Garden District och French Quarter

Klockan nio på måndag morgon ringde A.J. Eller rättare sagt - jag antar att det var hon. Frukosten skulle börja 08.45 och jag var inte där. Jag svarade inte. Istället smög jag ner till lobbyn och ut på den inhängnade innergården där det finns gratis kaffe i en angränsande byggnad. Jag hämtade en mugg och åkte upp till mitt rum igen. Osedd.

Vid tio skypade jag med Åsa. Vi hade lite problem att få till en anslutning i början (mitt wi-fi är lite oberäkneligt här också), men till slut lyckades det i alla fall över förväntan. 

Jag har förstått att det är en ruggig värmebölja hemma i Sverige. Här är det drygt 30 grader, men mestadels molnigt. Dock är luftfuktigheten påtaglig. Det känns ungefär som när man är på ansiktsbehandling och hudterapeuten tar fram en vit frottéhandduk, som är het och fuktig, och lägger den över ansiktet för att porerna ska öppna sig. Mina porer är med andra ord vidöppna 24-7.

Jag började dagen med att ta en långsam promenad genom Garden District, som ligger alldeles intill mitt hotell. Precis som namnet antyder finns här mängder med prunkande trädgårdar och vräkiga villor med stora terrasser, delvis dolda av gigantiska pelare. Här bor inga fattiglappar - enligt uppgift ägs husen av professionella fotbollsspelare, den lokala maffian och skådespelare som Sandra Bullock och John Goodman. (Dessvärre hade jag ingen Star Map här, så jag har ingen aning om vem som bor var.)

Jag strosade omkring en bra stund och drömde mig bort. Här skulle man kunna sitta på en terrass i kvällssolen. I en gungstol. Med transistorradion i bakgrunden.  

Inne i Garden District ligger även Lafayettes kyrkogård. Gravstenarna är egentligen inga stenar utan snarare små hus. Många är mycket gamla och har intressanta inristningar, som till exempel "May you soar with the eagles". Det är vackert här, men ganska slitet (tydligen blev kyrkogården illa åtgången av Katrina) och det är nog kusligt på natten. 

Det sägs att New Orleans är "haunted" och det finns många här som fortfarande praktiserar voodoo. Givetvis erbjuds turisterna så kallade "haunted tours", men jag har inte bokat in mig på någon sådan. (Vem behöver en haunted tour när man har A.J.?)

Efter Garden District tog jag bussen/spårvagnen in till French Quarter. När jag stod vid min omarkerade busshållplats kom en amerikansk familj, som också var turister, fram till mig och undrade om jag visste hur man tog sig in till stan. De hade kartan i högsta hugg och jag pekade och förklarade hur man tog sig in till Canal Street och därifrån till floden. Jag gav dem till och med olika alternativ.

Jag kände mig som en "local".  

Många har varnat mig för New Orleans - såväl svenskar som amerikaner - och sagt att det skulle vara så farligt här. Jag har inte alls upplevt det. Alla är extremt vänliga och hjälpsamma. Alla börjar prata med mig, hela tiden. Och det är mycket "Are you doin' alright there, honey?" och "Can I get you anything, love?" Både från män och kvinnor. Visserligen har jag inte varit ute så sent på kvällarna och jag har hållit mig där det är mycket folk. För naturligtvis finns det områden man ska undvika, precis som i alla städer. Skummisar finns överallt. Även i Göteborg.

New Orleans kallas för "The Big Easy" och det är verkligen en avslappnad atmosfär här. Kanske är det en ren söder-mentalitet, precis som man kan känna när man åker ner till södra Europa. "Om vi inte gör det idag, så gör vi det imorgon. Eller dagen därpå." (Spårarbetena utanför mitt hotell skulle till exempel ha varit klara för två månader sedan.) The Big Easy är mycket olikt The Big Apple.

När jag kom in till city promenerade jag genom de franska kvarteren och bort till Jackson Square. Här satt jag en bra stund och lyssnade på några gatumusikanter som spelade jazz. De var grymma och jag lämnade 5 dollar i deras hatt innan jag gick vidare. Inne på en bakgård på Bourbon Street testade jag "Shrimp Creole", som var riktigt gott, och jag gick in i flera Voodoo-butiker.

På Bourbon Street serveras alla drinkar i plastmugg så att man kan ta med dem ut på gatan. Redan vid fyra-tiden började det fyllas på i barerna och det strömmade musik från alla håll - live jazz, såklart, men också pianoklink och vanlig disco/pop/dansmusik. Det var bara att välja. Jag gled ut och in ur olika barer och drack drinkar. Vid halv åtta började jag känna mig lite dragen så då tog jag spårvagnen hem. Men jag kommer tillbaka - det finns inte en chans att jag lämnar New Orleans utan att ha sett Bourbon Street by night.

Hjulångare på Mississippi

Det var söndag morgon i New Orleans och jag tog det rätt lugnt på mitt hotellrum. Kollade mail, rensade bilder i mobilen, betalade räkningar. Vid 11-snåret ringde telefonen i mitt hotellrum. Jag lyfte luren: "Hello?" En kvinna, som presenterade sig som "A.J." var oerhört glad åt att få prata med mig. Hon undrade om allt stod rätt till och om jag skulle komma ner till receptionen snart. Uppenbarligen var hon någon slags "Guest Guide" och hon hade en massa exklusiva erbjudanden för mig. Jag svarade att jag hade kommit fram vid midnatt igår och därför hade tagit det lugnt på morgonen. Men att jag skulle komma ner om ca en timme. Hon såg verkligen fram emot att träffa mig.

Jag duschade och gjorde mig i ordning för min brunchkryssning längs med Mississippifloden som skulle gå av stapeln vid halv tre. Boardingen skulle börja vid två, och eftersom jag var osäker på var det låg ville jag vara ute i god tid. Så jag åkte ner till lobbyn strax efter tolv för att be om någon slags karta. Där, i en förlängd del av receptionen, väntade A.J. som en fuktig mördarsnigel.

Hon var max 25 och bländande vacker - hon såg precis ut som en ung Whitney Houston. Hon hälsade mig välkommen till Avenue Plaza Resort och gav mig en karta över New Orleans där hon ringade in hotellet, the French Quarter, Jackson Square och Café du Monde som jag bara MÅSTE besöka för att prova den lokala delikatessen "beignets" som är någon slags munkliknande kaffebröd. (Förresten - jag har alltid trott att New Orleans uttalas "Nju Årliiins". Men det är inte så de säger här. De säger: "Nu Ååårlens".)

A.J. frågade om jag var intresserad av att boka in mig på någon "tour". De hade väldigt fördelaktiga priser. Jag svarade att jag redan hade bokat in mig på en "Sunday Jazz Cruise" idag och en "Swamp tour" på tisdag. Detta var säkert ett bakslag för henne, men hon höll masken och log brett. Inte en endaste liten bekymrad rynka på den släta pannan. "That's great!" Sedan erbjöd hon mig frukost imorgon bitti. (Det ingår ingen frukost i min bokning.) Hon beskrev en fantastisk, lokal frukostbuffé som skulle serveras "complimentary" på första våningen klockan 08.45 - "no strings attached". Dessutom skulle jag få en American Express "gift voucher" värd 50 dollar. Som kunde användas till i stort sett vad som helst - shopping, turer etc. 

"Trevligt", sa jag. A.J. plockade fram ett formulär där hon fyllde i mitt namn och mitt rumsnummer: "Bara skriv på här". Jag skulle tydligen ta med mig detta formulär till frukosten imorgon. I samma sekund som hon gav mig pennan flikade hon in, som en bisats, att jag behövde lämna 20 dollar som en deposition, vilket jag skulle få tillbaka vid frukosten. Jag tvekade lite. Vad var detta? Men nu hade vi kommit så långt i konversationen att jag hade svårt att backa. Jag gav henne en 20-dollarsedel. (Det motsvarar ungefär 135-140 kronor.) Sedan tog jag mitt formulär och gick. När jag läste det finstilta visade det sig att de ska hålla en "times share presentation" på 90 minuter samtidigt som man får frukost. Och då kom jag ihåg att jag hade läst detta i gästrecensionerna av Avenue Plaza Resort - att de försöker sälja på en andelslägenheter. 

De är sluga.

Jag grubblade över mitt nästa drag. Å ena sidan är det kanske inte så farligt att lyssna på en presentation i en och en halv timme samtidigt som man äter gratis frukost och får en gift voucher på 50 dollar. Man kommer ju ändå inte att köpa en lägenhet. Å andra sidan - jag minns fortfarande med rysningar hur jag och Nisse råkade ut för en sådan presentation när vi var på Kanarieöarna. De lockade med någon gåva och sedan satt vi fast i flera timmar i någon slags väckelsemöte där de försökte sälja på oss lyxlägenheter. Det kändes som om de hade stulit en eftermiddag av mitt liv och jag var så arg efteråt att tårarna sprutade.

Med detta i åtanke bestämde jag mig för att strunta i frukosten imorgon. Jag skiter i de där 20 dollarna. Det är helt enkelt inte värt det. 

Jag frågade Valet Parking-killen utanför hotellet hur jag skulle ta mig till French Quarter och han sa att det fanns en busshållplats på andra sidan gatan. Egentligen går det en spårvagn precis utanför hotellet, men det pågår spårrepatationer så man måste ta ersättningsbuss en bit och sedan byta till spårvagn. (Eller "street car", som de kallar det.)

Jag gick bort till busshållplatsen på andra sidan gatan och satte mig och väntade. Då fick jag syn på en buss som stannade på ett helt annat ställe och släppte av folk. Bussen gick i den riktning jag skulle åka, men det fanns inte något som tydde på att detta var en busshållplats - inte ens en stolpe. Jag hejdade en kvinna som klivit av bussen och frågade henne var jag skulle stå om jag skulle åka ner till Canal Street. Hon sa att jag skulle stå där hon klivit av. "Men det är ju ingen hållplats där", sa jag. Hon förklarade att det var lite rörigt nu när de höll på med spårarbeten, men om jag bara ställde mig där så skulle snart en buss komma och plocka upp mig. Jag gjorde som hon sa och strax kom en buss och plockade upp mig. 

Bussbiljetten kostade 1,25 dollar. Man matade själv in pengarna i en automat och sedan gick man in. Jag frågade chauffören om jag inte skulle få en biljett. Men det fick man inte. När bussen kört en bit ropade chauffören att det var dags att byta till spårvagn och så gick vi alla över till den.

När jag kom fram till Canal Street klev jag av och promenerade ner mot floden. Där fanns en strandpromenad och A.J. hade sagt att om jag följde den skulle jag så småningom komma fram till Natchez Riverboat. Det gjorde jag, och i en biljettkur bytte jag ut min utprintade bokningsbekräftelse mot en riktig biljett. Jag slog mig ner vid ett bord och väntade på att klockan skulle bli två. Ett äldre par som hette James och Claire började genast prata med mig. De bodde i Houston men var i New Orleans för att fira att Claire fyllde 88. Claire var välsminkad, misstänkt slät i hyn och hade ett enormt hårsvall som troligen var en peruk. Men det var inte bara ytan som var ungdomlig - de hade varit på "bar hopping" kvällen innan! De visade mig bilder från gårdagens dekadens på Bourbon Street, plus ett gäng bilder från sin resa i Europa där de bland annat poserade framför Colosseum. James och Claire skulle dock inte med båten, så vi sa hej då när det var dags för mig att gå ombord på hjulångaren Natchez.

Väl på båten slog jag mig ner i restaurangen. Strax kom en servitris och jag beställde en öl av henne innan jag gick bort till buffén. New Orleans har cajun- och kreolmat. Skillnaden mellan dessa kök är att cajun är lite mer lantligt och kreol har sitt ursprung i de europeiska invandrarnas finkultur. Den kreolska maten är alltså mer exklusiv och innehåller mer grädde och smör, medan cajunmaten kommer från fattiga bönder och innehåller mer kryddstark husmanskost som av praktiska skäl tillagades i gryta. I båda köken är redningen "roux" central för att åstadkomma den speciella, rökiga smaken. En roux görs genom att fräsa smör och mjöl under omrörning tills att mjölet nästan blivit bränt. Typiska rätter för det louisianska köket är crawfish (ja, de säger "crawfish", inte "crayfish"), vilket är kokta, varma kräftor; Gumbo (en slags gryta som kan innehålla i stort sett vad som helst - korv, kyckling, kräftor etc) och Jambalaya (en risrätt med kräftstjärtar blandat med lök, paprika, selleri, tomatsås och rökta, starka korvar). Jag provsmakade allt som fanns på buffébordet utom ostarna och det mesta var riktigt gott.

Efter brunchen gick jag omkring på båten och tittade på utsikten över Mississippi. Hela tiden spelades jazz av ett liveband och det var lite grann som att befinna sig i "Borta med vinden." Turen tog två timmar och när jag kom i land besökte jag Café du Monde, som A.J. rekommenderat, för att det ändå låg i närheten och jag var i desperat behov av en dos koffein. Beställde in en (1) beignet, men fick ändå tre stycken på en liten assiett. Kanske serveras de bara i tretal. De var goda men extremt söta och hade ett så tjockt lager florsocker att det förvandlades till ett klister i gommen. Jag kunde bara få i mig en och bad om en liten påse för de andra två. Nu har jag frukost både måndag och tisdag. :)

Efteråt strosade jag omkring en stund i ytterkanten av de franska kvarteren och sedan tog jag spårvagnen (och bussen) tillbaka till hotellet. Spårvagnarna som går längs med St Charles Street (där mitt hotell ligger) är från 1835 och, vad jag förstår, de äldsta ännu fungerande spårvagnarna i världen. De har i alla fall väldigt vackra träbänkar och det känns nästan som en liten tidsresa bara att kliva in i dem. 

När jag kom tillbaka till mitt rum hade A.J. smugit in lite broschyrer under min dörr och satt en lapp i nyckelhålet. "Hi Madeleine! So great meeting you today! Have a lovely breakfast on us tomorrow morning!" 

Jag tog det lugnt en stund på mitt rum och gick sedan upp för att kolla in utsikten från "Sun deck" som ligger på tolfte våningen. Fick genast sällskap av Edward och Barbara - ett par från Pittsburgh - som hade tagit med sig en varsin burk kall öl. Vad smart! Det finns nämligen ingen servering på takterrassen; det är bara bord och stolar. Men jag har ju ett kylskåp på mitt rum! Vi pratade en bra stund om allt möjligt och sedan gick jag iväg för att äta middag. Det finns en "berömd" restaurang som heter John's Steakhouse, och som faktiskt ligger i samma byggnad som mitt hotell, men den hade stängt söndagar och måndagar. Jag frågade Valet Parking-killen om tips på restauranger i närheten och han rekommenderade Houston's. Det låg bara två kvarter bort, så jag promenerade.

Houston's var ett toppenställe. Superfin inredning och ett sådant där öppet kök där man ser kockarna arbeta. Naturligtvis spelades det jazz. Jag fick ett bås och beställde in ett glas vin och "barbecued pork ribs" med coleslaw och pommes frites. När tallriken kom in undrade jag om jag fått in en hel gris - köttbiten var helt enorm. Men ungefär hälften av den var ju ben, så det var inte riktigt så farligt som jag trodde. Efter middagen tog jag ytterligare ett glas vin i baren och sedan gick jag hem. 

Bonjour New Orleans!

Min resa mot New Orleans började med att jag och Jessica packade ihop våra resväskor i sviten på Trump. Det var en utmaning. Jag fick lägga diverse småprylar i axelväskan, som till exempel 10 st miniatyrflaskor med ljuvligt doftande anibakteriell hand gel som jag köpt på Bath & Body Works (tack för tipset, Nova!). Med lite våld gick resväskan igen. Den vägde 22,3 kg. Gränsen är 23 kg så nu får jag verkligen tänka mig för innan jag handlar något mer. Om man inte kan skeppa det till Sverige... Hmm...

Vi checkade ut och fick vår bil från Valet Parking, sedan körde vi mot flygplatsen. Vi följde skyltarna mot "Car rental return" och hittade Avis-skylten. Efter att ha tömt Mustangen på mina cd-skivor, vattenflaskor, gamla kartor och annat skräp följde ett känsloladdat ögonblick där vi skulle ta farväl av vår trogna följeslagare. Vi ville helt enkelt inte lämna den.

Till slut gick vi in till Avis-disken och försökte splitta på notan. De hade använt mitt kreditkort för att garantera bokningen, men enligt Avis-killen i San Francisco (ni vet; "Kill you!" "Kill you!"), så skulle det inte vara några problem att dela på kostnaden när vi lämnade tillbaka bilen i Vegas. Men det var det. Uppenbarligen kunde de inte dela upp beloppet mellan kort som tillhörde olika personer. Om jag ville kunde de dela det mellan två av mina kort, till exempel mitt MasterCard och mitt Visa. Varför jag nu skulle vilja det. Vi bestämde att vi skulle lösa detta själva istället och tog shutteln till Terminal 3.

Våra flyg gick med bara en halvtimmes mellanrum (givetvis ingen slump), men däremot var det ju tur att vi skulle åka från samma terminal. Vi fick dessutom gaterna precis bredvid varandra: D52 och D54. Helt perfekt! Jessica skulle åka med United till Chicago och där byta till SAS mot Köpenhamn och slutligen Göreborg. Jag skulle åka med United till New Orleans med en mellanlandning i Houston.

Det var sorgligt att säga hej då. Det har varit så himla kul att resa med dig, Jessica! I skrivande stund vet jag dock att du har landat i Göteborg och att din resa har gått bra. Vi ses på måndagsmötet den 18 augusti! (Kändes roligare när vi skildes i Göteborg och sa "Vi ses i San Francisco!")

Jag försökte blogga lite när jag äntligen hade wi-fi, men blev inte helt klar med mitt inlägg om helikopterturen. När det strax var dags att boarda hörde jag plötsligt hur personalen vid min gate ropade ut något om incheckning av handbagage. Jag hade ju redan checkat in min resväska, men jag hade min axelväska och en större bag som handbagage. Jag uppfattade inte riktigt vad de sa, men jag kunde urskilja "check-in carry-on-luggage" och något om "federal law". Jag gick fram till disken och innan jag visste ordet av var min bag incheckad och jag fick lämna den ifrån mig. Den skulle dyka upp på bagagebandet i New Orleans. Förhoppningsvis... (Sedan fick jag reda på av mina medpassagerare att man inte alls var tvungen att checka in sitt handbagage - det var rent frivilligt. Underbart. Då kanske jag kommer fram till New Orleans med sex cd-skivor och 10 flaskor hand gel som enda bagage.)

På flygresan mellan Las Vegas och Houston kunde man köpa till wi-fi för 7 dollar. Så det gjorde jag och skrev färdigt inlägget om helikopterturen och laddade upp bilder. Det inlägget är alltså publicerat på 10000 meters höjd. Ganska otroligt när man tänker på det.

Flygresan till Houston tog ca 3 timmar och jag hade återigen en mittenplats. Till höger om mig satt en tjej som hette Sarah och som var på väg hem till Corpus Christi efter en vecka i Las Vegas. Hon hade firat bröllopsdag där, och hennes man satt på raden bakom. Till vänster om mig satt en kille från Canada, som jag glömde fråga vad han hette, men som jobbade med Oil & Gas i Houston. Vi pratade hela vägen.

Bytet på George Bush Intercontinental Airport i Houston var ett sånt byte som jag i ungefär ett års tid har trott att jag skulle missa. Från början hade jag nämligen bara 40 minuter på mig från att det ena planet landade tills nästa lyfte, och jag skulle dessutom byta terminal. Men för någon månad sedan blev det lite ändringar i tidsschemat och plötsligt hade jag drygt 50 minuter på mig - och jag behövde inte byta terminal. Det blev lugna gatan.

Jag hittade min gate och sedan var det in i nästa plan och nästa konversation. Här hamnade jag också på en mittenplats och hade en ung tjej som hette Ashley till höger om mig. Hon var på väg hem till New Orleans efter att ha rest runt i Storbritannien i tre veckor tillsammans med någon organisation som hette "Students abroad". Hon lovordade Edinburgh. 

Till vänster om mig satt en kvinna som hette Sy, vilket var "short for Sayonara". Hon var dock inte japanska, utan tvättäkta New Orleans-bo. Men hon hade faktiskt bott i Japan i några år eftersom hon var "married to a marine." Själv försörjde hon sig som "background artist", det vill säga statist i filmer. Hon räknade upp massor med filmer hon varit med i, en av de senaste var den pågående inspelningen av en ny Jurassic Park-film som har premiär 2015 och kommer att heta "Jurassic World".

Både Ashley och Sy gav mig mängder med tips på vad jag bör se, göra och äta i New Orleans. 

Flygturen från Houston till New Orleans tog ca 1 timme, så det var ungefär som att flyga mellan Göteborg och Stockholm: knappt har man hunnit upp så är man på väg ner igen. På Louis Armstrong Airport i New Orleans möttes jag återigen av den luftfuktighet som jag inte känt sedan New York. Ja just ja, det var så här det kändes... Klockan var ca halv elva på kvällen och det var verkligen varmt. 

När bagagebandet började snurra kom både min bag och min resväska bland de allra första. Det måste vara karma - en gottgörelse efter den evighetslånga väntan vid bagagebandet i San Francisco.

Jag lokaliserade min förbokade shuttle och blev sedan körd till mitt hotell som ligger i Garden District. På vägen dit korsade vi den berömda Bourbon Street, som såg ut som en enda stor gatufest.

Efter att jag checkat in skickade jag några meddelanden om att jag var framme. New Orleans ligger i tidzonen "Central Time", precis som Chicago, vilket betyder att vi ligger sju timmar efter Sverige. (Kalifornien och Nevada ligger i "Pacific Time", vilket är nio timmar efter Sverige.)

Nu är klockan alltså kvart över 11 på söndag förmiddag och jag ska göra mig i ordning för att åka på en "Sunday Jazz Cruise with brunch" på Mississippi. En sån där ångbåt. :)

Mot New Orleans

När jag skriver detta är jag redan framme på mitt hotell i New Orleans, men strukturfascisten inom mig gör uppror mot att hoppa över ett avslutningsinlägg från Las Vegas.

Jag berättar mer om hur jag tog mig hit imorgon (klockan är kvart i ett på natten här nu). Till dess - här kommer ett potpurri av bilder från denna maxade stad i Nevada som är Las Vegas.

Shopping och helikoptertur med Tom Cruise

Det var fredag och vår sista dag i Las Vegas. Och inte vilken fredag som helst - lönefredag. Med nya, friska pengar på kontot var det dags för lite shopping. Precis intill Trump ligger nämligen en stor mall med massor av butiker strategiskt placerad. Och eftersom det faktiskt var mulet ute (dock utan att vara det minsta svalare) kändes det helt rätt att gå på shoppingtur.

Vi började dock med att beställa upp frukost på rummet. Servitören hade med sig en hel vagn med värmeskåp och allt - sedan tog han fram en vit linneduk och vita linneservetter och dukade upp de godsaker vi beställt. 

Stärkta av detta gick vi iväg till shoppingmallen. Vi fastnade länge inne på butiken "Forever 21", som var så sjukt stor att vi tappade bort varandra. Jag gick och spanade efter Jessica i säkert en halvtimme och frågade all personal jag mötte: "Have you seen a blonde girl?" Till slut hittade vi på varandra och efter detta bestämde vi att vi skulle ses vid rulltrappan om vi tappade bort varandra igen.

Vi gick igenom massor med butiker och vi handlade en hel del också. I bakhuvudet gnagde oron över hur i helvete jag skulle få plats med detta i resväskan, men jag viftade bort det. "Det där får jag ta imorgon."

När vi var färdigshoppade gick vi tillbaka till hotellet och slappade. Sedan var det dags för nästa äventyr: helikoptertur i Grand Canyon. Och vi skulle bli eskorterade till helikoptern i limousine.

Så vi gick ut och väntade. Limousinen var 25 minuter sen, men det glömde vi snabbt när vi klev in. Vi fick nämligen hela limousinen för oss själva. 

När vi kom fram till Sundance Helicopter Tours följde lite pappersexercis med vouchers och annat, sedan satt vi och väntade med en massa andra turister som också skulle åka helikopter. Och då kom kallduschen: Det regnade i Grand Canyon. En tjej i Sundance Helicopters-uniform meddelade alla som satt där att två turer på eftermiddagen hade ställts in på grund av regnet. (Vi visste inte ens om att det KUNDE regna i Grand Canyon. Snacka om maximal otur!) Tjejen sa att vi fick göra som vi ville - antingen kunde vi boka om turen till en annan dag eller så kunde vi åka ut ändå. (Vi kunde också avboka turen helt, och då få tillbaka en del av pengarna.)

Det finns mängder med helikopterturer till Grand Canyon att välja mellan, och vi hade bokat en "Sunset tour" som också innehöll en landning på "the canyon floor", där vi skulle få en picknicklunch med champagne. Att boka om till en annan dag var inget alternativ, eftersom vi skulle lämna Las Vegas dagen därpå. Skulle vi avboka? De sa att om vi valde att åka idag var det inte säkert att vi skulle kunna landa. Jag och Jessica tittade på varandra. Vafan - vi åker ändå. 

Piloten som skulle flyga vår helikopter var sjukt lik Tom Cruise. Han eskorterade oss och en familj med två vuxna och två barn som skulle åka med samma tur till den väntande helikoptern och gick igenom lite säkerhetsinstruktioner. Det fanns fyra platser i bak och två i fram - bredvid piloten - och det löste sig så bra att familjen gärna ville sitta tillsammans i bak så att jag och Jessica fick platserna i fram. Här satt vi som kungar! 

Alla i helikoptern fick bära hörselkåpor där musik varvades med en inspelad guide som berättade om vad vi såg. När vi lyfte från helikopterplattan spelades, till min stora glädje, "Top Gun Anthem" i våra lurar och jag sneglade på piloten. Han var verkligen jättelik Tom Cruise! Undrar om han var medveten om det själv och därför hade valt just den musiken? 

Ibland bröt Mr Cruise av musiken, pekade ut något nedanför oss och sa något i mikrofonen och jag kom på mig själv med att bara stirra på honom, le stort och nicka, samtidigt som jag lät som den där asiatiska servitrisen på Denny's Diner: "Yes." "Yes." "Yes." (Jag ställde dock inte frågan "Will you Marry me?" trots att vi var i Vegas.)

Det är något visst med piloter. 

Vi flög över Lake Mead och Hoover Dam på vår väg mot Grand Canyon. Snart såg vi ovädret, till vänster om oss. Regnet vräkte ner och det blixtrade. Inte så att himlen blinkade till - det var riktiga sick-sack-blixtar. Och det åskade. Och helikoptern skakade. Jag och Jessica höll varandra i handen. 

Mr Cruise sa i våra hörselkåpor att turen normalt sett gick rakt igenom ovädret, men att vi skulle ta en annan väg för att undvika att hamna mitt i det. Det var vi tacksamma för. 

Vi flög vidare över fantastiska scenerier. När vi slutligen flög över kanten till själva Grand Canyon sa Mr Cruise i våra hörselkåpor: "Ladies and gentlemen - welcome to the Grand Canyon." Och så spelades filmmusiken från Indiana Jones. (Jag hade föredragit Top Gun här med, men okej då.) Jag hade för mig att Coloradofloden som flyter genom kanjonen var grön, men den var helt brun. Bortsett från det var Grand Canyon lika spektakulär som jag mindes den. Kanske ännu mer spektakulär så här i kvällssolen.

Vi landade faktiskt en kort stund på det enda ställe i Grand Canyon som man kan landa - ett indianreservat. När propellerbladen från helikoptern hade slutat snurra tog vi av oss hörselkåporna och Mr Cruise sa: "Did you guys see the lightning? Wasn't it cool?" Jag svarade: "I was just gonna ask you about that... But if you're cool, we're cool." Mamman i familjen som satt bakom oss avslöjade att hon hade svettats så mycket att hon trodde att hon gått ner tre kilo: "I don't have faith in God, but I guess I have to have faith in our pilot."

Vi fick lite bubbel men hann inte ens dricka upp halva glaset förrän vi var tvungna att gå tillbaka till helikoptern för att undvika "det värsta ovädret". Ingen lunch alltså, men vi var tacksamma att vi ändå fått landa och att Mr Cruise hade ett visst säkerhetstänk. 

Turen tillbaka var lika spännande som ditfärden och vi såg både regnbågen och blixtrar mot mörka himlar och en helt magisk solnedgång. Och vi var jätteglada att vi hade valt att åka idag, trots allt. Det blev ju faktiskt lite äventyr! Eller som Mr Cruise sa: "We've got everything for you guys tonight - thunder, lightning and an amazing sunset." 

Turen avslutades med att vi flög över Las Vegas Boulevard ("the Strip"), som precis hade börjat vakna till liv i skymningen. Efteråt åkte vi limousine tillbaka till city. Vi valde att kliva av vid Ceasars Palace istället för att åka hela vägen tillbaka till Trump. 

Vi stannade till utanför Bellagio och såg den berömda fontänshowen. Sedan gick vi längs med the Strip och förundrades över alla blinkande och glittrande neonskyltar. Las Vegas är som en helt egen värld - här finns Paris med Eiffeltornet, New York med frihetsgudinnan, Chrysler Building, Empire State Building och Brooklyn Bridge. Här finns Egypten med Sfinxen och en pyramid. Här finns Venedig med gondoler. Här finns berg-och-dalbanor. Och hur många hotell som helst - det ena större än det andra. 

Vi åt middag inne på Tropicana - jag åt grillad mahi-mahi som var någon slags vit fisk och Jessica åt lax. Till detta fick man en liten skål med majs och bönor plus en liten skål med chillisås. Sedan fick man komplettera med ytterligare tillbehör, så vi tog in både saffranspotatis och spenat med äpple och pinjenötter och delade på detta. 

Det var supergott och kändes som en värdig sista middag i Las Vegas. 

På lördagen skulle vi packa ihop och skiljas åt.