The damn Brits

På nyårsdagen vaknade vi av att telefonen på rummet ringde. Jag svarade sömndrucket. Det var Gloriel, den där värdinnan, som ville kolla om allt var bra och om vi hade några frågor. (Översättning: Hon ville sälja på oss någon utflykt.) Klockan var inte ens nio på morgonen! På nyårsdagen! Jag surnade till och fick en flashback av den där irriterande A.J. som jagade mig konstant när jag bodde på hotellet i New Orleans. Från och med nu kommer jag inte att svara i telefonen om den ringer.

Vi såsade iväg till frukostmatsalen och beställde ägg och bacon från tilläggsmenyn, vilket vi naturligtvis fick vänta minst en halvtimme på. Men det var det värt. Sedan parkerade vi oss vid poolen, där vi planerade att ligga och halvslumra hela dagen. Så istället för att ligga i soffan och titta på Ivanhoe låg jag denna nyårsdag i en solstol i skuggan och betraktade en palm som vajade i vinden. Det var lugnt och fridfullt. Tills tre eller fyra brittiska barnfamiljer som var i sällskap invaderade hela poolområdet och en kakafoni av skrik och skrän utbröt. Ungarna kastade sig skrikande upp och ner i poolen och gjorde kanonkulan. Av någon anledning utgick deras hopp hela tiden från den sida av poolkanten där vi satt, och det skvätte vatten på oss där vi låg i godan ro med våra böcker och min dator. Föräldrarna gjorde givetvis ingenting för att lugna ner dem.

”Can you please move to the other side?” sa jag irriterat, och detta fick en tillfällig effekt. Men snart var de tillbaka igen.

Det var vedervärdigt.

Vid halv två-tiden samlade de äntligen ihop sig för att gå till stranden och lugnet återfann sig vid poolområdet. Jag och Helena bestämde oss för att side-steppa Gloriel och boka en utflykt på egen hand till torsdagen, alltså idag, från min dator. Vi ska åka till Harrison’s cave, en underjordisk grotta, och besöka en tropisk trädgård. Det är en tur på fem timmar och vi blir upphämtade på vårt hotell kl 08.10 på morgonen. Ska bli kul!

Sedan låg vi och läste och halvslumrade i ytterligare ett par timmar innan vi gick till hotellrestaurangen för att äta en sen lunch. Vi åt en var sin ”cutter”, som är en slags sandwich. Helena med fisk, jag med kyckling. När vi bad servitören om lite majonnäs nickade han, gick upp i rök och var spårlöst försvunnen i en evighet. Till slut gick jag bort till baren och frågade vad som hände med majonnäsen. Hans svar? Han hade inte hämtat den än, men han skulle göra det nu.

Det är bara att vänja sig.

Vi låg en stund till vid poolen efter lunchen, men sedan återvände britterna med allt vad det innebar. En plötslig regnskur fick dock alla att fly därifrån, och vi gick tillbaka till vårt rum.

Vi satt en stund på vår terrass och drack lite vin, men redan vid sju-tiden gick vi in och la oss på sängen med en bok respektive podd och somnade strax. Därefter har vi sovit till och från hela natten. Tror vi låg efter med sömnen. Det blev inte särskilt mycket fotograferande, men bifogar i alla fall en bild på den palm jag låg och betraktade från solstolen.