Bottom Bay och Crane Beach

Efter frukosten gjorde vi oss i ordning för dagens utflykt. Taxi-killen som jag hade mailat med, Rasheed, kom och hämtade oss på utsatt tid, och sedan bar det iväg mot sydostkusten. Från början hade vi tänkt tillbringa en heldag på Bottom Bay, men Peter (ägaren till grillbaren som vi pratade med i lördags), sa att man inte kunde bada där, eftersom det är alldeles för höga vågor. Det är dessutom svårt att ta sig dit, och det finns varken en busshållplats, solstolar, caféer eller barer. Man är helt solo. Vilket i och för sig är rätt lockande. Men problemet var ju hur vi skulle ta oss fram och tillbaka, så därför gick vi på Peters förslag att åka till denna sceniska plats, stanna i 15-20 minuter och ta bilder, och sedan åka vidare.

Och det var verkligen en scenisk plats – det såg ut som ett vykort. Efter att vi hade begapat utsikten från klipporna gick vi ner för en liten stentrappa och sedan var vi helt ensamma på stranden medan Rasheed satt kvar i taxin och väntade. När vi till slut var klara med våra Kodak moments körde han oss vidare till Crane Beach, där vi ämnade ägna resten av tisdagen.

Crane Beach hade jag läst om på nätet, och den hade beskrivits som en av Barbados bästa stränder. Precis som Bottom Bay ligger den vid Atlanten, vilket innebär att vågorna är högre där än vid stränderna på västkusten, som vetter mot det lugnare Karibiska havet. Och det var en fantastiskt fin strand; lite mindre än Dover Beach, och med lite färre människor. Havet var om möjligt ännu mera turkost än någonsin, och uppe på klipporna som omgav stranden tronade Crane Resort, som såg ganska lyxigt ut. Där bor nog inga fattiglappar.

Jag tyckte att vågorna såg ut att vara lika höga som vid Bottom Bay, vilket bekräftades när jag senare tumlade runt som i en tvättmaskin och svalde några liter havsvatten på vägen. Jag tycker det är enormt roligt att bada i höga vågor, så jag var i flera gånger och stannade i länge. Däremellan låg jag växelvis och solade och växelvis under ett parasoll, eftersom det var stekande sol (inte ett moln på himlen), men det fläktade så mycket att det inte gick att känna om man skulle bränna sig (ett misstag jag har gjort tidigare och inte tänker göra om).

Vi köpte en varsin kokosnöt från ”the local bar”, och Helena drack det naturliga kokosvattnet medan jag fyllde upp min nöt med en drink som hette ”Miami Vice” (klockan var ju ändå över tolv). Vid två-tiden gick vi upp till resorten för att äta lunch, och vi fick ett fint bord utomhus med det turkosa havet som scenisk backdrop. Vi åt båda en rätt som hette ”blackened fish wrap”, som (givetvis) var magiskt god. Jag gissade på att fisken var flying fish och när vi senare frågade servitrisen visade det sig att jag hade rätt. Jag börjar kunna mina fiskar nu.

Vi solade och badade en stund till, sedan gick vi bort till busshållplatsen som Rasheed hade pekat ut för att ta bussen hem. Hållplatserna här inger inte något direkt förtroende – de består av en enkel stolpe med skylten ”bus stop to city” eller ”bus stop out of city”, givetvis utan några tidtabeller. Men Rasheed hade sagt att bussen gick en gång i timmen, ungefär tio över, så vi var där redan kvart i fem för säkerhets skull. Fem över fem kom det i alla fall en gul buss som stannade med skrikande däck och plockade upp oss. Förutom ett par som såg ut att vara turister var det enbart locals på bussen, och precis som i minibussarna spelades det hög musik hela vägen. Killen som satt bredvid mig kunde texten till varenda en och sjöng med högt i alla låtar.

När vi kom hem duschade vi och gjorde oss i ordning för att äta middag på St Lawrence Gap – eller ”the Gap”, som man säger här. Det ligger inte alls långt ifrån där vi bor, och är en typisk turistgata där barer och restauranger ligger vägg i vägg. Vi satte oss på takterrassen på ett ställe som hette ”The Dive” som var rätt mysigt. Jag beställde svärdfisk med grillade tomater och färsk basilika. När servitören frågade om jag ville ha fisken ”flame-grilled” eller ”pan-fried” tänkte jag ”Doh?” Naturligtvis vill jag ha den flame-grilled! Maten serverades sedan i små söta stekpannor och var, som vanligt, utsökt. Och jag tänkte att om jag bodde här skulle jag lätt kunna sluta äta kött. Fisken här är helt magisk.

Efter middagen promenerade vi hem till vårt hotell och konstaterade att tisdagen hade varit en fantastiskt bra dag.

Nu är det torsdag morgon – vår sista heldag här! Vi planerar att tillbringa den på vår egen strand, Dover Beach, även om vädret är mulet och väderleksrapporterna har hotat med regn. Ikväll ska jag skriva ett inlägg om gårdagen, när vi bland annat besökte ett romdestilleri.