Maybe we can work something out

På lördagen tog vi det väldigt lugnt på morgonen, eftersom vi hade bestämt att vi skulle tillbringa hela dagen på stranden – ända tills solen gick ner – och bada i solnedgången. Vi gick ner till restaurangen vid tio-tiden och beställde frukost från tilläggsmenyn; Helena tog stekt ägg och ost; jag tog stekt ägg, grillade tomater och grillad svamp. Sedan kunde vi komponera våra egna Dagobert-mackor på de rostade bröden som ingår i den vanliga frukostmenyn. Det satt som ett smäck.

Vid halv tolv gick vi ner till stranden och parkerade vid två solstolar. Eftersom vi var så sena fick vi inte front row denna gång, men det funkade fint att ligga lite högre upp också. Solen stekte ordentligt och när den gick i moln var det nästan som en befrielse. (Men bara nästan.)

Vattnet var som vanligt ljuvligt, och en mango daiquiri slank visst också ner.

På eftermiddagen blev det dock ganska molnigt, och sedan kom en riktig regnskur. Vi kurade ihop oss under vårt parasoll, och en brittisk familj som satt snett framför oss plockade till och med fram sina paraplyer. Det kändes nästan lite komiskt. Regnet var alldeles ljummet och det var fortfarande varmt i luften. Ändå satt vi alla och tryckte förfärat under våra parasoller.

Note to self: Det är januari. Hemma är det kallt och mörkt.

Vid fyra-tiden hade det slutat regna och vi gick upp till en grillbar för att äta en sen lunch. Det var ett ställe som vi inte hade besökt tidigare, och även om det var mycket enkelt (plastbord och plaststolar) så var servicen ovanligt snabb och maten utsökt. Jag åt en fantastisk grillad mahi-mahi (guldmakrill) som serverades med sötpotatis-pommes och coleslaw. Helena hade tänkt beställa pulled pork, men detta var tyvärr slut, och ägaren kom personligen förbi och bad om ursäkt för det. Han tipsade oss också om att komma tillbaka på kvällen, när de skulle ha live-musik. Vi svarade att vi skulle försöka komma förbi.

Det var återigen mängder med höns, tuppar och kycklingar som kretsade målmedvetet runt restaurangen, och jag kastade åt dem lite av mina pommes. Vilket inte uppskattades av restaurang-personalen. ”If you keep feeding them, they´re gonna end up in your lap.” De var trötta på fjäderfäna. Själv hade jag lust att adoptera dem. Kycklingarna var så söta att jag hade lust att kasta mig över dem. Som små dunbollar.

Efter lunchen gick vi tillbaka till våra solstolar och väntade in solnedgången. Som inte alls blev lika fantastiskt som häromdagen, när det var helt klart och himlen färgades rosa och orange. Nu var det molnigt.” Vi ska bada i solnedgången, om det så är det sista vi gör”, sa jag.

Och det gjorde vi.

Och det var rätt magiskt ändå.

Efter detta gick vi tillbaka till vårt rum och chillade på terrassen, duschade och tvättade håret. Sedan bestämde vi oss för att besöka grillbaren igen, och kolla in den där live-musiken. Som visade sig vara rätt beige (en ensam man som sjöng gamla godingar till förinspelad musik). Men drinkarna var goda och ägaren, som hette Peter, slog sig ner vid vårt bord och vi pratade hela kvällen. Jag frågade honom om alla tuppar och höns som strövade omkring här omkring bodde någonstans – det vill säga om det var någon som ägde dem – men Peter svarade att de var helt vilda. Och så sa han – till min förskräckelse – att när de blev tillräckligt många fanns det en man som brukade samla ihop dem och ta bort dem. ”I don’t know what he does with them”.

Men just här, just nu, verkade de i alla fall leva ett ljuvligt liv.

Vi pratade om Barbados, om Sverige, om den lokala dialekten ”Bajan”, som Peter beskrev som ”broken English” och om vad man bör se och göra medan man är här. Vi hade otroligt roligt. Vi berättade också att vi var väldigt sugna på att åka till en strand som heter Bottom Bay som ligger på östkusten och som ser helt makalös ut, men som verkade väldigt otillgänglig (vilket givetvis ökade mitt intresse för att åka dit). När vi hade googlat på resvägar verkade det nästan omöjligt att ta sig dit, och att ta taxi hela vägen skulle kosta runt 50 USD, dvs ca 500 kronor. En väg. Det kändes lite väl saftigt. Peter tyckte att detta pris verkade orimligt och viftade åt sig en ung kille som han kände, och som körde taxi. Killen bekräftade att det skulle kosta åtminstone 40 USD att åka till Bottom Bay. Sedan tittade han på oss och tillade; ”but maybe we can work something out.” Han lämnade sitt visitkort, och jag sa att jag skulle maila honom dagen därpå och se om vi kunde göra en deal.

Maybe we can work something out.

Efter en massa skratt, rom punsch och pina colada rumlade vi tillbaka till vårt hotellrum och stupade i säng.

Idag, söndag, har vi varit på en FANTASTISK utflykt med en katamaran, där vi har snorklat bland havssköldpaddor och skeppsvrak. Men om detta berättar jag mer imorgon.