Den sista heldagen

Nej, det näst sista blogginlägget blev varken från Barbados eller från Sverige, utan från Tyskland. Närmare bestämt från Frankfurts flygplats, där jag och Helena sitter och försmäktar just nu efter en sömnlös resa över Atlanten…

Men nu är det inte hemresan jag ska skriva om, utan torsdagen, som var vår sista heldag på Barbados. Och nu hade vi bestämt oss för att vi skulle utnyttja den ”hemliga” frukostmeny som vi hade gått miste om under våra övriga dagar. Så vi beställde båda en tonfisksmörgås, men blev gruvligt besvikna över det som kom in: vanligt formbröd (ej rostat) som var skuret i trekanter och med lite burk-tonfisk mellan skivorna. Sådan där tonfisk som både ser ut och luktar som kattmat.

Det kändes även lite snopet att himlen var mulen och att det regnade till och från under hela förmiddagen. Men vi bestämde oss för att gå ner till stranden ändå, och från tolv-tiden var det faktiskt soligt hela eftermiddagen, bortsett från ett och annat bulligt moln som snabbt svepte förbi.

Och vi gjorde faktiskt inte så mycket annat än att sola och bada den där sista dagen. Anita, en av norskorna som vi var ute med på onsdagen, dök lite otippat upp på vår strand och slog sig ner vid våra solstolar och pratade en stund. (Den andra norskan, Anette, var tydligen på väg till Holetown där hon skulle inhandla ett smycke som hon hade spanat in tidigare och inte kunnat släppa tanken på. Efter vad vi hade lärt oss om hennes shoppingbeteende från onsdagens samkväm skulle hon sannolikt komma tillbaka med bra mycket mera än så.)

När Anita gick vidare gick jag och Helena och åt lunch på Peters grillbar. Jag beställde en grillad ”red snapper”, vilket enligt servitrisen skulle ta minst 25 minuter, men hon försäkrade att den var ”worth the wait” så jag slog till. (Om vi ska vara ärliga – 25 minuter är väl den minsta tid vi har väntat på maten här?) Och den var värd att vänta på. Det var tydligen Helenas pulled pork också.

Peter slog sig ner och pratade med oss och när han undrade vad vi skulle göra på vår sista kväll svarade vi att vi tänkte tillbringa den på hans bar med en drink i handen. Det gladde honom. Efter lunchen gick vi tillbaka till våra solstolar och tog ett sista dopp. Sedan gick vi upp till Infinity och tog en rompunsch i solnedgången.

För sista gången.

På vägen till hotellet gjorde vi även ett sista inköp av proviant i supermarketen, sedan satt vi och chillade en stund på terrassen innan vi duschade och gjorde oss i ordning. Men plötsligt började Helena må dåligt, och var tvungen att gå och lägga sig på sängen. Så jag gick ner en sväng till grillbaren på egen hand, där jag drack en Pina Colada och pratade med Peter i någon timme. Jag lyckades även lura av honom hans ”artistnamn” som han hade haft som DJ en gång i tiden, och som han hade varit ovillig att avslöja för oss tidigare eftersom det tydligen fanns en video på YouTube…

När jag kom tillbaka till rummet plockade jag fram datorn, samtidigt som Helena låg nedbäddad med lakanet upp till näsan.

”Ska du blogga nu?” frågade hon.

”Jajamen”, svarade jag självsäkert (och lite dragen) och satte mig skräddare på sängen och slog upp datorn.

Men efter bara ett par minuter kroknade jag helt och var tvungen att bädda ner mig jag också.

Och jag somnade omedelbart.