Mount Gay Rum Distillery

Vid onsdagens frukost fick vi reda på något märkligt angående frukostmenyn. Vi har ju i stort sett beställt ägg, bacon eller grönsaker från tilläggsmenyn varje dag (vilket vi har betalat för), men nu visade det sig att det fanns en massa saker som ingick i den ordinarie frukosten – men de stod inte framme. Man var tvungen att be om dem. Det var ju toppen att vi fick denna information så här två dagar innan hemresan – och först när vi redan hade beställt våra ägg och bacon.

Vid tio-tiden lämnade vi hotellet och gav oss iväg i riktning mot busshållplatsen för att ta oss in till Bridgetown. Vi hade bokat en tur på Mount Gay Distillery kl 11.30, och vi visste att det låg lite utanför Bridgetown, men inte riktigt var, så vi ville ha tid på oss. Vi var fortfarande ganska långt ifrån vägen när en minibuss stannade och en kille hoppade ut och ropade ”Bridgetown?!” till oss, och vi fick småspringa dit eftersom den blockerade vägen för annan trafik. Strax hade vi i alla fall trängt oss ner bland de andra passagerarna och vi forslades till Bridgetown till ljudet av någon slags gangsta rap som spelades på så hög volym att rutorna skallrade.

När vi klev av frågade vi efter vägen till destilleriet, och en kvinna sa att det var smidigast att ta taxi. Det gjorde vi, och redan 10.30 blev vi avsläppta utanför Mount Gay Visitor Centre. Alltså en timme före utsatt tid. Men turerna gick varje timme, och det var inga problem för oss att ansluta med denna grupp istället. Som bestod av oss, två norska kvinnor och en tysk-rumänsk familj med två barn. Våran guide, som jag har glömt vad han hette, började med att ge oss ett glas rompunsch och sedan gick han igenom rommens och destilleriets historia.

Mount Gay-destilleriet är uppkallat efter affärsmannen Sir John Gay och är världens äldsta (grundat 1703). Tydligen var det portugiserna som hade tagit med sig sockerrörsplantor från Kanarieöarna till Västindien redan i slutet av 1400-talet. Den karibiska övärlden visade sig vara idealisk för odling av plantorna och sockerproduktion blev snart en stor näring. Produktionen genererade även en stor mängd melass – en tjock, sirapsartad substans – och snart upptäckte man att om man blandade melassen med vatten och lät den stå framme i solen började den fermenteras. Detta ledde till att man i slutet av 1600-talet började destillera restprodukten till en dryck av högre alkoholhalt. Drycken kom i de engelska kolonierna att kallas för ”Kill devil” eller ”Black gold”.

Ur ett geologiskt perspektiv skiljer sig Barbados från övriga karibiska öar, eftersom den inte har bildats genom vulkanutbrott, vilket vi lärde oss redan när vi besökte Harrison’s Cave. Barbados är uppbyggd av ackumulerade koraller och kalksten, vilket betyder att ön har mycket underjordiskt vatten – ett viktigt element i det som gör Mount Gay-rommen unik. Vattnet som används för destillering och utspädning är filtrerat genom naturlig korall och dras fortfarande ur samma brunn.

Våran guide var asgrym och berättade så mycket intressanta fakta, blandat med en hel del roliga personliga anekdoter. Som till exempel att han själv gärna hade rom på sina corn flakes och scrambled eggs. Han berättade också att destilleriet hade Barbados (kanske världens?) första kvinnliga rum master. Och sedan rabblade han upp svaren på alla frågor han brukade få om detta: Ja; hon sväljer drycken vid avsmakningen, nej; hon blir aldrig berusad på arbetet, nej; hon har inga problem med sin lever, ja; hon har barn, ja; hon är gift, nej; hon har ingen assistent, ja; hon är svart; ja; hon har en examen i kemi. Och så vidare och så vidare.

Han berättade även att destilleriet ofta släppte rom i begränsade upplagor, och den som släpptes vid 300-årsjubilet 2003 kostade numera 500 USD – för en shot.

Vi fick även se en kort film om hur romtillverkning går till, och sedan fick vi smaka på tre olika sorter. Som guiden givetvis beskrev i detalj. Jag är inte mycket för sprit, såvida det inte är uppblandat med något annat i en cocktail. Men jag lyckades i alla fall dricka upp de tre smakproverna och en av dem var faktiskt helt okej.

Turen slutades med att vi blev visade till en bar där vi fick möjlighet att beställa en varsin romdrink för endast 10 BBD. Helena valde en som hette ”Black and stormy” och som bland annat innehöll ginger beer och lime. Jag valde en som hette ”Basil lemonade” och som bland annat innehöll basilika, limejuice och vatten. Den var mycket god. I baren började vi prata med de två norska kvinnorna som hette Anette och Anita. Vi berättade att vi planerade att besöka Bar 557 på kvällen, vilket inte låg så långt från Oistins, där de bodde. Bar 557 är ett ställe som jag har letat upp efter att ha dammsugit nätet. Jag har ju snöat in på att alltid försöka hitta en lönnkrog, och det verkade inte finnas några på Barbados, men denna var så nära jag kunde komma. En av de som recenserat stället hade skrivit att det ”nästan kändes som att befinna sig på en lönnkrog”, vilket fick duga. Bar 557 skulle vara långt från turiststråken och maten och drycken fantastisk. Hyllningarna på Tripadvisor var enastående. Norskorna nappade på detta och vi bestämde oss för att göra sällskap med dem dit på kvällen.

Vi gjorde även sällskap med dem från destilleriet eftersom vi skulle åt samma håll. De hade blivit avsläppta av en minibuss en bit bort, och nu gick de till samma plats med bestämda steg.

”Vi prøver å stå her og ser om noen kommer og plukker oss opp.” Och strax kom en minibuss och plockade upp oss och körde oss till busstationen i Bridgetown. Men det var inte samma busstation som vi skulle åka hem ifrån, så vi fick ta en promenad igenom staden och hoppa på en annan buss där. Jag och Helena hoppade sedan av vid Worthing Beach, medan Anette och Anita fortsatte till sina trakter. De hade ritat ut på kartan var de bodde och även bett oss kontakta dem via Facebook eller Messenger senare.

Anledningen till att vi hoppade av vid Worthing Beach var att jag fortfarande inte hade släppt tanken på att se vilda havssköldpaddor. Enligt svenskarna vi träffade på katamaranen skulle det finnas gott om dem vid Worthing, men jag såg inte en enda. Trots att vi frågade mannen som hyrde ut solstolar var de brukade hålla till. Och trots att jag vadade och simmade omkring i rätt område och spanade i vattnet. Men det var ganska höga vågor och jag hade förmodligen behövt ett cyklop.

Jag fick ge upp, men det var underbart att sola och bada en stund i alla fall. Sedan promenerade vi till ”The Gap” och flydde in i en bar när det kom en störtskur. Där vi passade på att äta en lättare måltid från förrättsmenyn. (Vi ville inte bli alltför mätta eftersom vi planerade att smörja kråset på Bar 557 om några timmar.) Sedan promenerade vi hem, duschade och gjorde oss i ordning för kvällen.

Helena kontaktade Anette via Messenger och blev informerad om att vi skulle ta en minibuss till Surfer´s Café i Oistin och sedan promenera längs med stranden. Då skulle vi strax se dem på deras terrass. Det gjorde vi också, och vilken underbar utsikt de hade från det lilla huset som de hyrde via Airbnb och som låg direkt på stranden! Vi promenerade iväg för att ta en gemensam taxi till Bar 557, men taxichauffören hade aldrig hört talas om detta ställe. Jag visade honom adressen och en screen shot från Google maps i min mobil, men han såg fortfarande konfunderad ut. Vi åkte i alla fall inåt landet och cirkulerade på mörka gator som såg rätt övergivna ut. Taxichauffören vevade ner rutan och frågade några locals om de visste var Bar 557 låg, men de bara skakade på huvudet. Till slut var det en kille som kände till stället och gav oss en vägbeskrivning. Taxin smög vidare längs med övergivna gator, och till slut såg vi en mycket liten, diskret skylt med texten ”Bar 557” och en pil. Min puls ökade. Men när vi kom fram såg det ut som om det var stängt. För säkerhets skull gick Anette ut och knackade på dörren. Men det var verkligen stängt. Tokstängt.

Disappointed!

Vi frågade taxichauffören om han kunde tipsa oss om något annat ställe där det var mest locals, och där det fanns god mat. Han körde oss till ett riktigt mystiskt ställe där det satt ett fåtal personer på utsidan och vi klev av. Så fort vi kom in började vi ana oråd – kunde man verkligen äta här? Det såg ut som en renodlad bar med någon skum, grönaktig belysning och ett par rastafaris som hängde i bardisken. I ett intilliggande rum hängde en ensam discokula. Bartendern såg ut som om han hade rökt gräs varje dag de senaste tjugo åren och, för att citera Eriks beskrivning av mannen som ägde en cannabisbutik i Oregon – han hade påsar stora som ica-kassar under ögonen. ”Do you have food here?” frågade Anette. Han stirrade oförstående på oss. ”Food? No…” I samma ögonblick såg vi taxin försvinna runt hörnet i mörkret.

Noooooo!

Anita påpekade att det var lite rart att han hade släppt av oss här, när vi så tydligt hade sagt att vi ville äta mat. Rart? Det var inte vad jag skulle kalla det. Men sen kom jag på att ”rart” på norska betyder typ ”underligt”.

Som tur var dök det strax upp en annan taxi som släppte av folk vid baren och vi högg den direkt och bad chauffören köra oss till Surfer´s Café i Oistin. Tillbaka på ruta ett, alltså. Men Helena hade läst om Surfer’s Café på nätet och Anette och Anita hade redan varit där två gånger, och enligt dem var maten där jättebra. Så vi gick in och slog oss ner.

Vi beställde alla BBQ ribs som enligt Anette skulle vara jättegott, vilket det var. Och sedan satt vi och pratade och drack vin och drinkar hela kvällen, alltmedan en riktigt bra trubadur spelade typiska trubadurlåtar som vi alla kunde sjunga med i. Hans version av ”Lean on me” skapade en närapå sakral gospel-stämning som lyfte taket. Anette och Anita var dessutom två riktiga karaktärer och vi hade väldigt roligt med dem hela kvällen.

Vid midnatt tog jag och Helena taxi hem till oss, och sedan gick vi till hotellbaren och beställde två öl som vi tog med oss till vår terrass. Inte för att vi behövde mer att dricka. Men just då kändes det som en bra idé. Helena lyckades till och med med konststycket att införskaffa ytterligare två öl till oss efter att baren hade stängt. På vägen tillbaka till vårt rum hade hon stött på en av brittiskorna som tillhörde det där sällskapet som invaderade poolen på nyårsdagen. Enligt Helena var hon (citat) ”full som en kastrull” och gick och letade efter sin borttappade mobil.

Vi satt på terrassen till klockan var en bra bit över ett innan vi gick och la oss. Onsdagen hade varit en riktigt bra dag!

Nu är det fredag förmiddag och vi håller på att packa inför hemresan. Om ungefär en och en halv timme ska vi checka ut från vårt rum, och om ytterligare en och en halv timme kommer transfern som kör oss till flygplatsen. Dock har vi precis fått meddelande om att våran flight är två timmar försenad, och kommer att lyfta från Barbados kl 19.10 ikväll istället för kl 16.55. Detta innebär att vi kommer att missa våran flight från Frankfurt till Göteborg, som vi bokade separat och på eget bevåg. Istället får vi flyga vidare till Arlanda som det var tänkt från början, där vi kommer att landa kl 15.30 på lördagen. För att ta oss hem har vi nu bokat tågbiljetter från Stockholm till Göteborg kl 18.47, vilket innebär att vi är framme i Göteborg kl 22.05 på lördag. Känns lite segt, men what are you gonna do?

Blogginlägg om torsdagen och hemresan kommer med andra ord att skrivas ifrån Sverige.