Oistins fiskmarknad

Efter att jag hade gjort mitt blogginlägg gjorde vi oss i ordning för ännu en dag på stranden. Men idag skulle vi testa en ny strand, Miami Beach, som låg alldeles intill Oistin där den berömda fiskmarknaden skulle äga rum på kvällen. Vi promenerade i riktning mot busshållplatsen, men hann inte ens fram förrän en minibuss stannade (mitt i trafiken), vevade ner rutan och frågade vart vi skulle. När vi svarade ”Oistin”, vinkade killen fram oss, och vi sicksackade oss igenom trafiken och hoppade in. Vi har alltså radikalt ändrat vårt beteende sedan vi i måndags stod och väntade på bussen till Bridgetown, och sturskt viftade bort alla minibussar som ville att vi skulle åka med. Det är så här man gör på Barbados – man hoppar ut och in ur minibussar lite varstans; det krävs inte ens en hållplats för att gå av och på. En kort biltur senare var vi i alla fall framme och betalade de erforderliga 3,50 BBD per person.

Vi promenerade ner till Miami Beach, som var en mycket liten strand, men som satt ihop med den lite större Enterprise Beach. Vi valde den senare, eftersom det fanns solstolar där, och sedan låg vi i horisontalläge hela dagen. Vattnet var lika ljuvligt som alltid – och när jag väl hade gått i ville jag typ aldrig gå upp.

Vid tre-tiden gick jag och köpte en varsin öl och en liten påse med cheeze doodles till oss som vi mumsade på under skuggan av vårt parasoll. Det var dagens lunch. Det är så konstigt – på torsdagen var jag vrålhungrig redan klockan ett, men på fredagen var jag knappt hungrig på hela dagen.

När klockan började närma sig fem packade vi ihop våra prylar och gick i sakta mak mot fiskmarknaden, som precis började vakna till liv. Det var som en liten by uppbyggd av matstånd och överallt satt folk och åt, drack, spelade kort och backgammon. En tjej med en meny under armen fiskade upp oss när vi gick längs med huvudgatan och frågade om vi ville ha något att dricka. Det ville vi, och strax satt vi med en varsin öl (Helena) och rompunsch (jag), medan solen gick ner över havet. När tjejen senare kom tillbaka och frågade om vi ville titta på menyn så svarade vi tacksamt ja. Det doftade kolgrillat i hela området nu och vi kände att vi faktiskt var hungriga. Jag valde flying fish och Helena en seafood kebab, vilket visade sig vara ett grillspett med både fisk och skaldjur. (Det fanns även delfin på menyn, men det kändes makabert på något sätt.) Maten var som vanligt supergod, och efteråt strosade vi runt i området och tittade på folk, tog ännu en drink och lyssnade på reggae; alltmedan de lokala fiskarna stod och grillade sin fångst över öppen eld lite varstans. Det var hur mysigt som helst.

Jag råkade köpa en tunika i ett stånd, och när jag hade betalat den insåg jag att jag hade slut på cash. Vi frågade efter en bankomat, och det visade sig att det fanns en inne på en bensinmack på andra sidan vägen. Det kom dock bilar från alla håll (och det fanns naturligtvis inga övergångsställen) så vi funderade lite över hur vi skulle ta oss över vägen. Men sedan kom en cool tjej (en local) och bara höll upp handen mot bilarna (”talk to the hand”) och gick resolut över gatan. Alla bilar stannade snällt och vi smög efter i hennes kölvatten.

Jag kände en viss tveksamhet när jag satte in kortet i bankomaten, men det funkade och snart hade jag ett gäng nya fräscha, prasslande sedlar i handen. Helena tog också ut pengar utan problem.

Vi sicksackade oss tillbaka till marknaden och tog ytterligare ett varv, sedan tog vi en taxi hem till hotellet. Taxichauffören körde som en biltjuv och vid ett tillfälle gjorde han en omkörning som fick både mig och Helena att dra efter andan. Men vi kom hem i alla fall, och sedan gick vi bort till supermarketen och köpte en flaska vin och mera vatten, innan vi avrundade kvällen på vår terrass.