Harrison's Cave och Hunte's Garden

På torsdagen blev vi upphämtade av Williams Tours på utsatt tid, 08.10. Det var en liten buss med två passagerare, sedan hämtade vi upp ytterligare tre personer på andra ställen, så vi var totalt sju passagerare. Och så föraren, som kallades ”The Rooster” (”tuppen”), och som såg ut precis som Morgan Freeman. (Jag kom osökt att tänka på det där Vänner-avsnittet när Joey föreslår att Phoebe ska döpa ett av barnen till ”The Hulk”, varpå Phoebe svarar ”I´m not sure about Hulk, but I do like the idea of a name starting with ”The”.)

The Rooster hade jobbat som tour guide i 42 år, nu var han 62. Han hade sex döttrar och tre söner (”I’ve been busy”), och han verkade känna var och varannan människa på Barbados. Han tutade och vinkade åt folk vi passerade, och förklarade ”that’s my buddy” och gav sedan en kort historik om denna person. En pensionerad sjökapten. En sjuksköterska. En annan tour guide. Och så vidare. Han var mycket underhållande att lyssna på, och han pekade ut saker längs vägen och berättade allt han visste om Barbados historia, inklusive fakta om djur och natur.

Och det var roligt att åka genom de centrala delarna av ön. Vi passerade små byar med färgglada hus, sockerrörsfält, sötpotatisodlingar och träd med papaya-frukter. En av våra medpassagerare, en färgstark kvinna från Nigeria som numera bodde i New York ställde massor med frågor, vilka the Rooster outtröttligt svarade på. När hon berättade att hon bodde i Harlem svarade the Rooster att detta brukade de kalla ”The bad apple”.

Strax efter nio kom vi fram till vårt första stopp; Harrison’s cave, vilket är ett av Barbados mest besökta turistmål. I denna grotta, som egentligen är en grupp sammanhängande grottor, kan man se otroliga stalaktiter och stalagmiter i naturliga formationer. De har bildats genom att det kalciumrika vattnet har droppat från taket under årtusenden. De istappsliknande droppstenarna som hänger ned från taket kallas stalaktiter, medan de som står lodrätt upp från golvet kallas stalagmiter. 

Det första vi fick göra när vi kom fram var att gå in i en liten biosalong och se en kort film som visade hur Barbados hade bildats, för sådär 200 000 år sedan, genom att lager på lager av kalksten och korall har byggts på. Detta skiljer sig alltså från övriga öar i Västindien som har bildats av vulkanutbrott.

När filmen var slut fick vi ta på oss skyddshjälmar och gå ut och sätta oss i en ”tram”, som givetvis inte var en spårvagn, utan snarare såg ut som ett berg-och-dalbane-tåg. Längst fram satt en man i en liten bil som drog tåget efter sig. Och så bar det av neråt i de mörka tunnlarna. Det var otroligt fascinerande att se. Små vattenfall, kristallklara sjöar och så alla dessa märkliga stenar som ibland såg ut som istappar, ibland som rinnande stearin, ibland som chokladglass. Även om det, som vanligt, hade varit häftigare att utforska allt detta på egen hand. Men vi fick i alla fall kliva ur tåget vid två tillfällen och röra oss fritt.

En gång sade guiden att vi skulle få ”experience the natural lights of the cave”. Och så släcktes all belysning ner, inklusive bilens strålkastare. ”Which is none”, tillade guiden i kolmörkret. Det var otäckt svart, inte så mycket som en ynklig ljusstrimma någonstans. Och vi var 40 meter under ytan. Huuuuhhh.

Hela turen tog ungefär 45 minuter, och sedan var vi uppe i dagsljuset igen. Vi packade in oss i bussen igen, och the Rooster körde oss till det andra stoppet på turen, vilket var en botanisk trädgård som hette Hunte’s Garden. Innan vi gick in öppnade the Rooster bakluckan och bjöd oss på lite lättare förfriskningar, vilket bestod av en mjuk banankaka och ett glas rompunsch. Sedan strosade vi omkring på egen hand i vad som kändes som en liten regnskog, eftersom det var så fuktigt i luften och det kryllade av färgstarka blommor, träd och fåglar, bland annat kolibrier som vi såg flera stycken. Efter detta var det dags att åka tillbaka, och vi blev avsläppta utanför vårt hotell klockan ett.

Vi gick genast till en restaurang på vår gata för att äta lunch, och jag åt en mycket god fiskwrap och Helena en ceasarsallad. Helena beställde en öl och servitrisen tipsade henne om att hon kunde få fyra stycken för tio dollar, så hon slog till och fick in en hel hink. Själv drack jag vin.

Efter detta låg vi och slappade vid poolen i några timmar, innan vi bestämde oss för att gå ner till stranden och kolla in solnedgången. Vi satte oss på Infinitys uteservering med en varsin rompunsch, sedan tog vi en promenad längs med stranden och såg den gyllene apelsinen sjunka ner i havet. Därefter gick vi tillbaka till Infinity och tog ännu en rompunsch innan vi gick tillbaka till vår egen terrass, där vi tillbringade resten av kvällen.

En helt annan sak. Jag har ju en liten dispyt med banken just nu, eftersom det har dragits 400 BBD (nästan 2000 kronor) som jag aldrig fick ut ur bankomaten. Nu hade en människa på Swedbanks kundtjänst ”svarat” på mitt meddelande, men hon bara förklarade för mig vad det innebar att ett belopp var reserverat. Det var ju inte det jag frågade om. Jag skickade ett nytt meddelande och förklarade att beloppet inte längre var reserverat – det har dragits. Och i morse när jag loggade in på banken hade en annan människa svarat att ”om du har utsatts för bedrägeri behöver du spärra kortet och göra en polisanmälan”. Jag har nu skickat ännu ett meddelande som inleds med orden ”Vad är det ni inte förstår?” Tror knappast det ökar mina chanser att få hjälp, men jag blev vansinnig. Men det är nog bara att inse att jag kan se mig i stjärnorna efter de där pengarna.

Just det. Några har frågat mig varför det inte går att skriva kommentarer på bloggen. Det funkar bara om man skriver från en dator eller en surfplatta – inte från mobilen. Vet inte varför det är så.

Nu är klockan halv elva på fredag förmiddag, och jag sitter vid poolkanten och bloggar. Vi ska strax åka till en ny strand, som lustigt nog heter Miami Beach, och därefter ska vi besöka Oistins fiskmarknad som ska ha rena karnevalstämningen på fredagar. Om man bortser från bankstrulet så är livet inte direkt kämpigt just nu.