Katamaranen

På söndagen hoppade jag över frukosten och låg istället kvar och drog mig i sängen. När Helena kom tillbaka gjorde vi oss i ordning för den utflykt som vi misstänkte skulle bli resans absoluta höjdpunkt – en fem timmar lång segling med en katamaran, där vi även skulle få möjlighet att snorkla. Vi var sjukt peppade och stod framför hotellet och väntade på vår pick-up säkert 20 minuter innan utsatt tid. Bussen var dessutom ca tio minuter sen, så vi hade stått där och trampat i en halvtimme innan vi äntligen blev upphämtade. Sedan åkte vi runt och hämtade upp fler passagerare innan vi slutligen kom fram till Bridgetown och den väntande katamaranen.

Efter lite pappersexercis fick vi våra boardingkort och kunde kliva ombord, och snart satt vi på däcket i solen med en varsin rompunsch i handen. (”Frukost” för min del.) En kvinna som hette Maureen gick igenom lite praktikaliteter och introducerade resten av sitt crew, och de var allihop ett grymt skönt gäng som verkade skratta och dansa hela tiden. Även om de givetvis jobbade och hade stenkoll på oss passagerare (”Are you alright there, honey?” ”Can I get you anything, love?”) och såg till att våra glas var ständigt påfyllda.

Jag menar verkligen ständigt. Drinkarna fylldes på konstant, och vid två tillfällen spände Maureen ögonen i mig och Helena och sa: ”Ladies! I don’t see a drink in your hands!” Det kändes nästan som att ha blivit påkommen med handen i syltburken.

Rompunsch, någon slags kokosdrink, rosévin, vitt vin… Det bara flödade in. Ändå kände vi oss aldrig särskilt berusade. Vi satt med solen i ansiktet och lyssnade på skön musik och kände vinden fläkta medan katamaranen arbetade sig norrut längs med västkusten.

Och vi förundrades över att det här glidarlivet kunde vara någons jobb.

Låt oss omformulera detta.

Det här. Är. Deras. Jobb.

Det första snorklingstillfället skedde efter bara fem minuters segling; det var ett ställe som tydligen skulle ha många havssköldpaddor. Det märktes, eftersom det låg fullt med båtar i området och en massa folk som låg och guppade i vattnet med sina snorklar. Genom en lucka i golvet klättrade vi ner i det overkligt turkosa vattnet och simmade ut med våra snorklar. Dessvärre var det något fel på min snorkel – den läckte vatten hela tiden – och jag drog i mig några rejäla (och salta!) kallsupar. Men jag såg i alla fall en del färgglada fiskar och en stor havssköldpadda. Den simmade alldeles framför mig, och såg ut precis som Flyt i Hitta Nemo. Sjukt mäktigt.

Vid det andra snorklingstillfället, som var över ett skeppsvrak, fick jag en fungerande snorkel och jag var i mycket längre den här gången. Det var underbart, och jag önskade att jag hade haft en vattentät kamera för att föreviga detta akvarium.

Vi träffade ett svenskt par på båten också, och de tipsade oss om att det skulle finnas havssköldpaddor vid våran strand, Dover Beach. Det finns ett litet stenrös som går ut i vattnet en bit bort, och det var tydligen där de höll till. Så detta ska vi givetvis undersöka närmare.

Annars pratade vi mycket med en tysk kvinna, som var på Barbados för tolfte gången med sin man. Hon hade varit på andra öar i Västindien också – Bahamas, Dominikanska och Kuba – men hon tyckte inte att någon ö gick upp mot Barbados. Den här gången skulle de vara här i fyra veckor.

Vi såg också Rihannas hus – ett stort vitt komplex, som såg ut som ett helt hotell (finns på bild nedan). Hennes barndomshem ligger någonstans utanför Bridgetown, och den gatan har man numera döpt om till ”Rihanna Drive”. Fast där har vi inte varit.

Vid halv två-tiden var det dags för lunch, och besättningen dukade upp en grym buffé med grillad fisk och kyckling med diverse tillbehör. Efter maten hoppade vi i vattnet från båten och badade flera gånger. Vi såg även ett par som tog glidarlivet till en helt ny nivå – de låg i vattnet med solbrillorna på, och med varsin drink i handen. (Vi kallade dem ”fullblodsproffsen”). Ett annat par följde strax deras exempel.

Det var överlag en grymt skön stämning på båten, och inte ens när det började regna på vägen tillbaka så mattades partystämningen av. Istället trängde vi alla ihop oss inne i baren och besättningen (som var helt nyktra) röjde mest av alla. En i besättningen – en kille med dreads – hade fångat mitt intresse under hela turen, men den tyska kvinnan upplyste mig om att han var född 1999. Äsch.

När vi kom tillbaka till Bridgetown kröp vi in i den väntande bussen, och nu kände vi att vi faktiskt var lite halvdragna. Men vi konstaterade att det kommer att bli mycket svårt att toppa den här upplevelsen. Av alla juveler som Barbados har att erbjuda måste detta vara kronjuvelen. Och det kostade bara 980 kronor för hela utflykten – inklusive lunch, lån av snorkelutrustning och ett sjukligt flöde av drinkar. El Tigre Cruises ska få en killer review av mig på TripAdvisor.

Tillbaka på hotellet satte jag mig vid poolkanten och bloggade om lördagen, sedan tillbringade vi resten av kvällen på vår terrass. Det regnade hela kvällen, men vi har ju tak. Och nu skulle vi ha ö-råd: Hur ska vi lägga upp de fyra heldagar vi har kvar? Plötsligt kändes tiden som var kvar försvinnande liten. Vi bestämde oss i alla fall för att boka in ett besök på ett romdestilleri på onsdagen och försöka få till den där turen till det otillgängliga Bottom Bay på tisdagen. För övrigt ville vi hålla det lite öppet.

Jag mailade till den där taxi-killen som hade lämnat sitt visitkort dagen innan för att försöka göra upp en deal. Jag skrev att vi ville åka från hotellet till Bottom Bay, att han där skulle vänta på oss i 10-15 minuter medan vi såg oss omkring och tog våra sceniska bilder, och sedan köra oss till Crane Beach. Vad var hans bästa erbjudande för denna rutt? Han svarade blixtsnabbt att istället för 80 USD tur och retur kunde han ta 70 USD. Jag svarade att vi inte ville åka tillbaka till hotellet efteråt (vi tänkte ta bussen tillbaka från Crane Beach), och att jag antog att det då skulle kosta 35 USD. Svaret kom lika blixtsnabbt denna gång: ”Yes.”

Men när jag sedan svarade: ”Perfect! Can you pick us up on Tuesday at 09.30 am?” fick jag inget svar. Och det har jag fortfarande inte fått. Så vi får se hur det blir med det där.

Idag blir det i alla fall ännu en dag på stranden. Och förhoppningsvis ser vi vilda havssköldpaddor.