Hemresan och slutreflektioner

På fredagen ägnade jag en stund av morgonen till att blogga om onsdagen. Sedan gick vi till hotellrestaurangen för att inta vår sista frukost. Vi tröttnade ju ganska snabbt på det ordinarie utbudet och har nästan varje dag beställt något från tilläggsmenyn, vilket vi gjorde även denna dag. Detta har kostat mellan 55 och 75 kr per person och dag, men det har det varit värt.

Efter frukosten gick vi tillbaka till rummet och packade ihop våra saker. Vi skulle checka ut klockan tolv, och sedan skulle transfern komma halv två. Dock fick jag ett sms på morgonen om att våran flight var drygt två timmar försenad, vilket jag skrev om i mitt förrförra blogginlägg. Vi hade ju bokat en paketresa genom Ving som gick från Stockholm till Barbados tur och retur (med mellanlandning i Frankfurt), men eftersom vi ville tillbaka till Göteborg hade vi bokat en egen flight från Frankfurt till Göteborg med SAS. Tanken var alltså att vi skulle kolla om de kunde checka in oss hela vägen till Göteborg. Om det inte gick skulle vi enbart checka in till Frankfurt, och sedan hämta ut våra väskor där och checka in på SAS-flighten. Alla våra planer grusades dock i och med denna försening och vi insåg att vi skulle bli tvungna att ta den ursprungliga flighten till Arlanda, medan våra SAS-biljetter skulle brinna inne. Nu var vi dessutom tvungna att hitta ett annat alternativ till att ta oss hem, och det slutade med att vi bokade tågbiljetter med MTR Express från Stockholm C till Göteborg. Och att vi skulle komma hem kl 22.00 istället för kl 15.00.

Oh, the joy…

När vi hade checkat ut parkerade vi oss vid hotellpoolen i väntan på vår transfer. Vi fick dock meddelande om att transfern skulle komma först halv fem eftersom våran flight var försenad. Jag påpekade att det var konstigt att transfern hade skjutits upp med tre timmar, när flyget bara var försenat med två timmar. Kvinnan i receptionen skulle dubbelkolla detta, och strax kom en man och hämtade mig vid poolen och sa att det var någon i receptionen som ville tala med mig. När jag kom dit räcktes en telefonlur över, och det var givetvis Gloriel; den där värdinnan som hade jagat oss vid ett flertal tillfällen utan framgång. Hon bekräftade att transfern skulle komma halv fem, men jag insisterade på att vi ville åka halv fyra. Och så blev det.

Innan dess gick vi bort till Pronto, restaurangen intill hotellet (och som inte levde upp till sitt namn), där vi åt samma goda frish wraps som jag hade ätit efter turen till Harrison’s Cave. På vägen dit mötte vi Rasheed, ”våran” taxichaufför, som genast klev ur bilen och önskade oss en trevlig hemresa och gav oss en varsin kram. ”Come back soon!”

Halv fyra kom transfern och det bar iväg till flygplatsen. Efter att ha köat en bra stund vid incheckningsdisken kom vi fram och fick beskedet att planet var ”very full”, och att vi kanske inte skulle komma med. Detta gjorde oss vansinniga, eftersom a) vi bokade och betalade våra biljetter redan i juni, och b) biljetterna var ”confirmed”. Tjejen i disken beklagade detta och fortsatte att hävda att ”the flight is so full”. Okej. Så planet var inte bara ”fullt”, det var ”väldigt fullt”. Jag vet att alla flygbolag överbokar eftersom de inte vill flyga med tomma stolar och att det alltid är några passagerare som inte dyker upp. (Vilket vi till exempel inte skulle göra på SAS-flighten från Frankfurt till Göteborg.) Men ändå. Hur avgör de vilka som får följa med? Jag frågade när nästa flight skulle gå, och det var först på måndagen. Givetvis skulle Lufthansa få betala för vårt boende etc om vi inte kom med – och det var ju inte så att jag direkt längtade efter mörker och snöblandat regn – men när man väl har packat ihop och ställt in sig på att åka hem, så vill man åka hem.

Vi fick ett par standby-biljetter i handen och en instruktion om att kolla vid gaten när det började närma sig avgång. Om vi fick plats skulle våra boardingkort delas ut där. Och det fanns inget annat vi kunde göra än att hålla tummarna.

Vi gick igenom säkerhetskontrollen och köpte en varsin smoothie för de vouchers vi fick som ”plåster på såren” för att flighten var försenad med två timmar. Sedan satt vi och begrundade det faktum att vi kanske inte skulle komma med flighten.

Så fort personalen vid gaten dök upp gick jag bort med båda våra standby-biljetter och kollade läget. Och några knapptryck senare ramlade våra boardingkort ut. Vi fick förvisso inte platser bredvid varandra. Men det gjorde inget, bara vi kom med. Och när vi väl hade kommit ombord bytte vi plats med två andra tjejer som också ville sitta tillsammans, så allting löste sig till det bästa.

I vanlig ordning sov jag inte på hela vägen. Jag hade min ögonmask, jag försökte hitta en bekväm sovställning, jag lyssnade på nedladdade avsnitt av Freakshow, min favorit-podd, men det var som vanligt helt omöjligt. Det som däremot var lite otippat var att Helena inte heller kunde sova. Hon brukar aldrig ha problem med det, men det var som om min förbannelse hade smittat av sig. Vi var följaktligen båda uppe och vandrade flera gånger i det nedsläckta planet bland alla sovande människor. ”Det här är ju tortyr”, sade Helena. ”Ja, jag vet”, sade jag. ”Så här har jag det alltid.”

Vid halv nio på morgonen landade vi i alla fall i Frankfurt efter en flygresa på drygt åtta timmar. Nu skulle vi tillbringa nästan fem timmar här, innan vi skulle flyga vidare till Arlanda. Jag passade på att skriva ett blogginlägg om torsdagen, men för övrigt gjorde vi inte många knop. Vi förundrades över hur många människor som var uppklädda och trippade omkring på höga klackar medan vi kände oss oerhört sunkiga och ofräscha. ”Som lumphandlare”, som Helena så träffsäkert uttryckte det.

Flygresan från Frankfurt till Stockholm gick i alla fall snabbt, och vi landade på utsatt tid, 15.30. Sedan var det bara att hämta väskorna och köpa en biljett med Arlanda Express in till Stockholm Central. Där vi hade ytterligare några timmar att slå ihjäl innan det var dags att ta tåget till Göteborg. Vi käkade på Urban Dehli inne på centralen och sedan halvslumrade vi båda en stund på tåget, som kom fram till Göteborg kl 22.00. Om man räknar tiden från när vi tog transfern från hotellet tills vi var framme i Göteborg hade vi varit på resande fot i över 24 timmar. Och vakna i 36 timmar.

Då är man rätt mör.

Så ja, hemresan var jobbig. Men för övrigt har resan var fantastiskt bra. Vi är båda supernöjda med vårt hotell och allt vi har sett och gjort. Maten har varit makalöst bra. Människorna på Barbados, i alla fall de flesta, har varit idel hjälpsamhet och stora leenden. Och vi har sugit i oss så mycket sol och D-vitamin att vi hoppas klara oss hela vägen fram till april, när ljuset återvänder till våra breddgrader.

Det har även funkat oerhört bra att resa tillsammans. Vi har ju jobbat ihop i tre och ett halvt år och även umgåtts en del utanför jobbet innan vi åkte. Men man vet ju aldrig hur det blir när man ska vara tillsammans 24 timmar om dygnet. Lyckligtvis var det inga problem alls – tvärtom. Och vi kommer med all säkerhet att resa tillsammans igen.

Jag har inga direkta missöden eller motgångar att dela med mig av, förutom att jag hade velat se fler havssköldpaddor. Men jag såg i alla fall en, när vi snorklade på katamaranturen, och den bilden kommer för alltid att finnas på min näthinna.

Jag är också lite besviken över att Bar 557 var stängt. Men vi hittade det i alla fall.

Barbados var dyrare än jag hade trott – mat och dryck kostade ungefär lika mycket som i Sverige. Vilket innebär att det har gått rätt mycket pengar. Jag har precis kollat mitt saldo och här kommer slutnotan för detta kalas (samtliga belopp per person).

Paketresa med Ving (flyg Stockholm-Barbados t/r inklusive transfer och boende med frukost i två veckor): 25 000 kr

Skatt på hotellrummet, 14 dagar: 300 kr

Utflykt till Harrison’s Cave och Huntes Garden: 860 kr

Segling med katamaran inkl mat och dryck: 980 kr

Mount Gay Signature Rum Tasting Tour: 200 kr

Nyårsmiddag på Champers: 2 600 kr

Arlanda Express till Sthlm Central: 185 kr

Tåg Sthlm C-Gbg C: 204 kr

Taxi från Gbg C till Tegnérsgatan: 149 kr

Övrigt (mat, dryck, taxi, buss, hyra av solstolar etc): Ca 11 000 kr

TOTALT: Ca 41 500 kr

Vilket är ungefär samma som jag betalade för de två veckorna vi var i Orlando och på kryssning i Västindien 2017.

Utöver detta köpte vi ju även en flygbiljett från Frankfurt-Göteborg som vi aldrig utnyttjade. Den kostade ca 1 400 kr. Och så har jag ju blivit ”rånad” på nästan 2 000 kr som jag aldrig fick ut ur bankomaten. Jag har nu gjort en kortreklamation hos Swedbank och hoppas att jag får tillbaka detta belopp.

Nästa resa går till New York med min systerdotter Daniella i början av april. Jag planerar också att åka en weekend till Aix-en-Provence under våren, och hälsa på Åsa som pluggar franska där i fyra månader. Vi får se om det blir före eller efter New York.

Avslutar nu bloggen för denna gång med lite bilder från hotellet som har varit mitt och Helenas hem de senaste två veckorna.

Och känner mig redan nostalgisk. 

Den sista heldagen

Nej, det näst sista blogginlägget blev varken från Barbados eller från Sverige, utan från Tyskland. Närmare bestämt från Frankfurts flygplats, där jag och Helena sitter och försmäktar just nu efter en sömnlös resa över Atlanten…

Men nu är det inte hemresan jag ska skriva om, utan torsdagen, som var vår sista heldag på Barbados. Och nu hade vi bestämt oss för att vi skulle utnyttja den ”hemliga” frukostmeny som vi hade gått miste om under våra övriga dagar. Så vi beställde båda en tonfisksmörgås, men blev gruvligt besvikna över det som kom in: vanligt formbröd (ej rostat) som var skuret i trekanter och med lite burk-tonfisk mellan skivorna. Sådan där tonfisk som både ser ut och luktar som kattmat.

Det kändes även lite snopet att himlen var mulen och att det regnade till och från under hela förmiddagen. Men vi bestämde oss för att gå ner till stranden ändå, och från tolv-tiden var det faktiskt soligt hela eftermiddagen, bortsett från ett och annat bulligt moln som snabbt svepte förbi.

Och vi gjorde faktiskt inte så mycket annat än att sola och bada den där sista dagen. Anita, en av norskorna som vi var ute med på onsdagen, dök lite otippat upp på vår strand och slog sig ner vid våra solstolar och pratade en stund. (Den andra norskan, Anette, var tydligen på väg till Holetown där hon skulle inhandla ett smycke som hon hade spanat in tidigare och inte kunnat släppa tanken på. Efter vad vi hade lärt oss om hennes shoppingbeteende från onsdagens samkväm skulle hon sannolikt komma tillbaka med bra mycket mera än så.)

När Anita gick vidare gick jag och Helena och åt lunch på Peters grillbar. Jag beställde en grillad ”red snapper”, vilket enligt servitrisen skulle ta minst 25 minuter, men hon försäkrade att den var ”worth the wait” så jag slog till. (Om vi ska vara ärliga – 25 minuter är väl den minsta tid vi har väntat på maten här?) Och den var värd att vänta på. Det var tydligen Helenas pulled pork också.

Peter slog sig ner och pratade med oss och när han undrade vad vi skulle göra på vår sista kväll svarade vi att vi tänkte tillbringa den på hans bar med en drink i handen. Det gladde honom. Efter lunchen gick vi tillbaka till våra solstolar och tog ett sista dopp. Sedan gick vi upp till Infinity och tog en rompunsch i solnedgången.

För sista gången.

På vägen till hotellet gjorde vi även ett sista inköp av proviant i supermarketen, sedan satt vi och chillade en stund på terrassen innan vi duschade och gjorde oss i ordning. Men plötsligt började Helena må dåligt, och var tvungen att gå och lägga sig på sängen. Så jag gick ner en sväng till grillbaren på egen hand, där jag drack en Pina Colada och pratade med Peter i någon timme. Jag lyckades även lura av honom hans ”artistnamn” som han hade haft som DJ en gång i tiden, och som han hade varit ovillig att avslöja för oss tidigare eftersom det tydligen fanns en video på YouTube…

När jag kom tillbaka till rummet plockade jag fram datorn, samtidigt som Helena låg nedbäddad med lakanet upp till näsan.

”Ska du blogga nu?” frågade hon.

”Jajamen”, svarade jag självsäkert (och lite dragen) och satte mig skräddare på sängen och slog upp datorn.

Men efter bara ett par minuter kroknade jag helt och var tvungen att bädda ner mig jag också.

Och jag somnade omedelbart.

Mount Gay Rum Distillery

Vid onsdagens frukost fick vi reda på något märkligt angående frukostmenyn. Vi har ju i stort sett beställt ägg, bacon eller grönsaker från tilläggsmenyn varje dag (vilket vi har betalat för), men nu visade det sig att det fanns en massa saker som ingick i den ordinarie frukosten – men de stod inte framme. Man var tvungen att be om dem. Det var ju toppen att vi fick denna information så här två dagar innan hemresan – och först när vi redan hade beställt våra ägg och bacon.

Vid tio-tiden lämnade vi hotellet och gav oss iväg i riktning mot busshållplatsen för att ta oss in till Bridgetown. Vi hade bokat en tur på Mount Gay Distillery kl 11.30, och vi visste att det låg lite utanför Bridgetown, men inte riktigt var, så vi ville ha tid på oss. Vi var fortfarande ganska långt ifrån vägen när en minibuss stannade och en kille hoppade ut och ropade ”Bridgetown?!” till oss, och vi fick småspringa dit eftersom den blockerade vägen för annan trafik. Strax hade vi i alla fall trängt oss ner bland de andra passagerarna och vi forslades till Bridgetown till ljudet av någon slags gangsta rap som spelades på så hög volym att rutorna skallrade.

När vi klev av frågade vi efter vägen till destilleriet, och en kvinna sa att det var smidigast att ta taxi. Det gjorde vi, och redan 10.30 blev vi avsläppta utanför Mount Gay Visitor Centre. Alltså en timme före utsatt tid. Men turerna gick varje timme, och det var inga problem för oss att ansluta med denna grupp istället. Som bestod av oss, två norska kvinnor och en tysk-rumänsk familj med två barn. Våran guide, som jag har glömt vad han hette, började med att ge oss ett glas rompunsch och sedan gick han igenom rommens och destilleriets historia.

Mount Gay-destilleriet är uppkallat efter affärsmannen Sir John Gay och är världens äldsta (grundat 1703). Tydligen var det portugiserna som hade tagit med sig sockerrörsplantor från Kanarieöarna till Västindien redan i slutet av 1400-talet. Den karibiska övärlden visade sig vara idealisk för odling av plantorna och sockerproduktion blev snart en stor näring. Produktionen genererade även en stor mängd melass – en tjock, sirapsartad substans – och snart upptäckte man att om man blandade melassen med vatten och lät den stå framme i solen började den fermenteras. Detta ledde till att man i slutet av 1600-talet började destillera restprodukten till en dryck av högre alkoholhalt. Drycken kom i de engelska kolonierna att kallas för ”Kill devil” eller ”Black gold”.

Ur ett geologiskt perspektiv skiljer sig Barbados från övriga karibiska öar, eftersom den inte har bildats genom vulkanutbrott, vilket vi lärde oss redan när vi besökte Harrison’s Cave. Barbados är uppbyggd av ackumulerade koraller och kalksten, vilket betyder att ön har mycket underjordiskt vatten – ett viktigt element i det som gör Mount Gay-rommen unik. Vattnet som används för destillering och utspädning är filtrerat genom naturlig korall och dras fortfarande ur samma brunn.

Våran guide var asgrym och berättade så mycket intressanta fakta, blandat med en hel del roliga personliga anekdoter. Som till exempel att han själv gärna hade rom på sina corn flakes och scrambled eggs. Han berättade också att destilleriet hade Barbados (kanske världens?) första kvinnliga rum master. Och sedan rabblade han upp svaren på alla frågor han brukade få om detta: Ja; hon sväljer drycken vid avsmakningen, nej; hon blir aldrig berusad på arbetet, nej; hon har inga problem med sin lever, ja; hon har barn, ja; hon är gift, nej; hon har ingen assistent, ja; hon är svart; ja; hon har en examen i kemi. Och så vidare och så vidare.

Han berättade även att destilleriet ofta släppte rom i begränsade upplagor, och den som släpptes vid 300-årsjubilet 2003 kostade numera 500 USD – för en shot.

Vi fick även se en kort film om hur romtillverkning går till, och sedan fick vi smaka på tre olika sorter. Som guiden givetvis beskrev i detalj. Jag är inte mycket för sprit, såvida det inte är uppblandat med något annat i en cocktail. Men jag lyckades i alla fall dricka upp de tre smakproverna och en av dem var faktiskt helt okej.

Turen slutades med att vi blev visade till en bar där vi fick möjlighet att beställa en varsin romdrink för endast 10 BBD. Helena valde en som hette ”Black and stormy” och som bland annat innehöll ginger beer och lime. Jag valde en som hette ”Basil lemonade” och som bland annat innehöll basilika, limejuice och vatten. Den var mycket god. I baren började vi prata med de två norska kvinnorna som hette Anette och Anita. Vi berättade att vi planerade att besöka Bar 557 på kvällen, vilket inte låg så långt från Oistins, där de bodde. Bar 557 är ett ställe som jag har letat upp efter att ha dammsugit nätet. Jag har ju snöat in på att alltid försöka hitta en lönnkrog, och det verkade inte finnas några på Barbados, men denna var så nära jag kunde komma. En av de som recenserat stället hade skrivit att det ”nästan kändes som att befinna sig på en lönnkrog”, vilket fick duga. Bar 557 skulle vara långt från turiststråken och maten och drycken fantastisk. Hyllningarna på Tripadvisor var enastående. Norskorna nappade på detta och vi bestämde oss för att göra sällskap med dem dit på kvällen.

Vi gjorde även sällskap med dem från destilleriet eftersom vi skulle åt samma håll. De hade blivit avsläppta av en minibuss en bit bort, och nu gick de till samma plats med bestämda steg.

”Vi prøver å stå her og ser om noen kommer og plukker oss opp.” Och strax kom en minibuss och plockade upp oss och körde oss till busstationen i Bridgetown. Men det var inte samma busstation som vi skulle åka hem ifrån, så vi fick ta en promenad igenom staden och hoppa på en annan buss där. Jag och Helena hoppade sedan av vid Worthing Beach, medan Anette och Anita fortsatte till sina trakter. De hade ritat ut på kartan var de bodde och även bett oss kontakta dem via Facebook eller Messenger senare.

Anledningen till att vi hoppade av vid Worthing Beach var att jag fortfarande inte hade släppt tanken på att se vilda havssköldpaddor. Enligt svenskarna vi träffade på katamaranen skulle det finnas gott om dem vid Worthing, men jag såg inte en enda. Trots att vi frågade mannen som hyrde ut solstolar var de brukade hålla till. Och trots att jag vadade och simmade omkring i rätt område och spanade i vattnet. Men det var ganska höga vågor och jag hade förmodligen behövt ett cyklop.

Jag fick ge upp, men det var underbart att sola och bada en stund i alla fall. Sedan promenerade vi till ”The Gap” och flydde in i en bar när det kom en störtskur. Där vi passade på att äta en lättare måltid från förrättsmenyn. (Vi ville inte bli alltför mätta eftersom vi planerade att smörja kråset på Bar 557 om några timmar.) Sedan promenerade vi hem, duschade och gjorde oss i ordning för kvällen.

Helena kontaktade Anette via Messenger och blev informerad om att vi skulle ta en minibuss till Surfer´s Café i Oistin och sedan promenera längs med stranden. Då skulle vi strax se dem på deras terrass. Det gjorde vi också, och vilken underbar utsikt de hade från det lilla huset som de hyrde via Airbnb och som låg direkt på stranden! Vi promenerade iväg för att ta en gemensam taxi till Bar 557, men taxichauffören hade aldrig hört talas om detta ställe. Jag visade honom adressen och en screen shot från Google maps i min mobil, men han såg fortfarande konfunderad ut. Vi åkte i alla fall inåt landet och cirkulerade på mörka gator som såg rätt övergivna ut. Taxichauffören vevade ner rutan och frågade några locals om de visste var Bar 557 låg, men de bara skakade på huvudet. Till slut var det en kille som kände till stället och gav oss en vägbeskrivning. Taxin smög vidare längs med övergivna gator, och till slut såg vi en mycket liten, diskret skylt med texten ”Bar 557” och en pil. Min puls ökade. Men när vi kom fram såg det ut som om det var stängt. För säkerhets skull gick Anette ut och knackade på dörren. Men det var verkligen stängt. Tokstängt.

Disappointed!

Vi frågade taxichauffören om han kunde tipsa oss om något annat ställe där det var mest locals, och där det fanns god mat. Han körde oss till ett riktigt mystiskt ställe där det satt ett fåtal personer på utsidan och vi klev av. Så fort vi kom in började vi ana oråd – kunde man verkligen äta här? Det såg ut som en renodlad bar med någon skum, grönaktig belysning och ett par rastafaris som hängde i bardisken. I ett intilliggande rum hängde en ensam discokula. Bartendern såg ut som om han hade rökt gräs varje dag de senaste tjugo åren och, för att citera Eriks beskrivning av mannen som ägde en cannabisbutik i Oregon – han hade påsar stora som ica-kassar under ögonen. ”Do you have food here?” frågade Anette. Han stirrade oförstående på oss. ”Food? No…” I samma ögonblick såg vi taxin försvinna runt hörnet i mörkret.

Noooooo!

Anita påpekade att det var lite rart att han hade släppt av oss här, när vi så tydligt hade sagt att vi ville äta mat. Rart? Det var inte vad jag skulle kalla det. Men sen kom jag på att ”rart” på norska betyder typ ”underligt”.

Som tur var dök det strax upp en annan taxi som släppte av folk vid baren och vi högg den direkt och bad chauffören köra oss till Surfer´s Café i Oistin. Tillbaka på ruta ett, alltså. Men Helena hade läst om Surfer’s Café på nätet och Anette och Anita hade redan varit där två gånger, och enligt dem var maten där jättebra. Så vi gick in och slog oss ner.

Vi beställde alla BBQ ribs som enligt Anette skulle vara jättegott, vilket det var. Och sedan satt vi och pratade och drack vin och drinkar hela kvällen, alltmedan en riktigt bra trubadur spelade typiska trubadurlåtar som vi alla kunde sjunga med i. Hans version av ”Lean on me” skapade en närapå sakral gospel-stämning som lyfte taket. Anette och Anita var dessutom två riktiga karaktärer och vi hade väldigt roligt med dem hela kvällen.

Vid midnatt tog jag och Helena taxi hem till oss, och sedan gick vi till hotellbaren och beställde två öl som vi tog med oss till vår terrass. Inte för att vi behövde mer att dricka. Men just då kändes det som en bra idé. Helena lyckades till och med med konststycket att införskaffa ytterligare två öl till oss efter att baren hade stängt. På vägen tillbaka till vårt rum hade hon stött på en av brittiskorna som tillhörde det där sällskapet som invaderade poolen på nyårsdagen. Enligt Helena var hon (citat) ”full som en kastrull” och gick och letade efter sin borttappade mobil.

Vi satt på terrassen till klockan var en bra bit över ett innan vi gick och la oss. Onsdagen hade varit en riktigt bra dag!

Nu är det fredag förmiddag och vi håller på att packa inför hemresan. Om ungefär en och en halv timme ska vi checka ut från vårt rum, och om ytterligare en och en halv timme kommer transfern som kör oss till flygplatsen. Dock har vi precis fått meddelande om att våran flight är två timmar försenad, och kommer att lyfta från Barbados kl 19.10 ikväll istället för kl 16.55. Detta innebär att vi kommer att missa våran flight från Frankfurt till Göteborg, som vi bokade separat och på eget bevåg. Istället får vi flyga vidare till Arlanda som det var tänkt från början, där vi kommer att landa kl 15.30 på lördagen. För att ta oss hem har vi nu bokat tågbiljetter från Stockholm till Göteborg kl 18.47, vilket innebär att vi är framme i Göteborg kl 22.05 på lördag. Känns lite segt, men what are you gonna do?

Blogginlägg om torsdagen och hemresan kommer med andra ord att skrivas ifrån Sverige.

  

Bottom Bay och Crane Beach

Efter frukosten gjorde vi oss i ordning för dagens utflykt. Taxi-killen som jag hade mailat med, Rasheed, kom och hämtade oss på utsatt tid, och sedan bar det iväg mot sydostkusten. Från början hade vi tänkt tillbringa en heldag på Bottom Bay, men Peter (ägaren till grillbaren som vi pratade med i lördags), sa att man inte kunde bada där, eftersom det är alldeles för höga vågor. Det är dessutom svårt att ta sig dit, och det finns varken en busshållplats, solstolar, caféer eller barer. Man är helt solo. Vilket i och för sig är rätt lockande. Men problemet var ju hur vi skulle ta oss fram och tillbaka, så därför gick vi på Peters förslag att åka till denna sceniska plats, stanna i 15-20 minuter och ta bilder, och sedan åka vidare.

Och det var verkligen en scenisk plats – det såg ut som ett vykort. Efter att vi hade begapat utsikten från klipporna gick vi ner för en liten stentrappa och sedan var vi helt ensamma på stranden medan Rasheed satt kvar i taxin och väntade. När vi till slut var klara med våra Kodak moments körde han oss vidare till Crane Beach, där vi ämnade ägna resten av tisdagen.

Crane Beach hade jag läst om på nätet, och den hade beskrivits som en av Barbados bästa stränder. Precis som Bottom Bay ligger den vid Atlanten, vilket innebär att vågorna är högre där än vid stränderna på västkusten, som vetter mot det lugnare Karibiska havet. Och det var en fantastiskt fin strand; lite mindre än Dover Beach, och med lite färre människor. Havet var om möjligt ännu mera turkost än någonsin, och uppe på klipporna som omgav stranden tronade Crane Resort, som såg ganska lyxigt ut. Där bor nog inga fattiglappar.

Jag tyckte att vågorna såg ut att vara lika höga som vid Bottom Bay, vilket bekräftades när jag senare tumlade runt som i en tvättmaskin och svalde några liter havsvatten på vägen. Jag tycker det är enormt roligt att bada i höga vågor, så jag var i flera gånger och stannade i länge. Däremellan låg jag växelvis och solade och växelvis under ett parasoll, eftersom det var stekande sol (inte ett moln på himlen), men det fläktade så mycket att det inte gick att känna om man skulle bränna sig (ett misstag jag har gjort tidigare och inte tänker göra om).

Vi köpte en varsin kokosnöt från ”the local bar”, och Helena drack det naturliga kokosvattnet medan jag fyllde upp min nöt med en drink som hette ”Miami Vice” (klockan var ju ändå över tolv). Vid två-tiden gick vi upp till resorten för att äta lunch, och vi fick ett fint bord utomhus med det turkosa havet som scenisk backdrop. Vi åt båda en rätt som hette ”blackened fish wrap”, som (givetvis) var magiskt god. Jag gissade på att fisken var flying fish och när vi senare frågade servitrisen visade det sig att jag hade rätt. Jag börjar kunna mina fiskar nu.

Vi solade och badade en stund till, sedan gick vi bort till busshållplatsen som Rasheed hade pekat ut för att ta bussen hem. Hållplatserna här inger inte något direkt förtroende – de består av en enkel stolpe med skylten ”bus stop to city” eller ”bus stop out of city”, givetvis utan några tidtabeller. Men Rasheed hade sagt att bussen gick en gång i timmen, ungefär tio över, så vi var där redan kvart i fem för säkerhets skull. Fem över fem kom det i alla fall en gul buss som stannade med skrikande däck och plockade upp oss. Förutom ett par som såg ut att vara turister var det enbart locals på bussen, och precis som i minibussarna spelades det hög musik hela vägen. Killen som satt bredvid mig kunde texten till varenda en och sjöng med högt i alla låtar.

När vi kom hem duschade vi och gjorde oss i ordning för att äta middag på St Lawrence Gap – eller ”the Gap”, som man säger här. Det ligger inte alls långt ifrån där vi bor, och är en typisk turistgata där barer och restauranger ligger vägg i vägg. Vi satte oss på takterrassen på ett ställe som hette ”The Dive” som var rätt mysigt. Jag beställde svärdfisk med grillade tomater och färsk basilika. När servitören frågade om jag ville ha fisken ”flame-grilled” eller ”pan-fried” tänkte jag ”Doh?” Naturligtvis vill jag ha den flame-grilled! Maten serverades sedan i små söta stekpannor och var, som vanligt, utsökt. Och jag tänkte att om jag bodde här skulle jag lätt kunna sluta äta kött. Fisken här är helt magisk.

Efter middagen promenerade vi hem till vårt hotell och konstaterade att tisdagen hade varit en fantastiskt bra dag.

Nu är det torsdag morgon – vår sista heldag här! Vi planerar att tillbringa den på vår egen strand, Dover Beach, även om vädret är mulet och väderleksrapporterna har hotat med regn. Ikväll ska jag skriva ett inlägg om gårdagen, när vi bland annat besökte ett romdestilleri.

Fraggelberget

På måndag morgon när jag loggade in på banken hade jag äntligen fått ett vettigt svar från en vettig människa. Han inledde med orden ”jag ber personligen om ursäkt för tidigare svar då det verkar som om min kollega inte alls verkar ha läst igenom det du skrev”.

Exakt.

Han fortsatte med att bekräfta att det verkade som om det hade varit ett tekniskt fel på bankomaten och inte att jag utsatts för bedrägeri, vilket innebar att jag naturligtvis inte behövde spärra mitt kort. Sedan förklarade han vilka steg jag behövde ta för att göra en kortreklamation på beloppet jag inte fick ut, och därmed ha en möjlighet att få tillbaka pengarna. En möjlighet. Jag ska ta tag i det där när jag kommer hem till Sverige, men det kändes i alla fall skönt att äntligen få ett rimligt svar.

Jag fick också svar från taxi-killen angående vår tur till Bottom Bay och Crane Beach, och han bekräftade att han skulle hämta oss på tisdag, det vill säga idag, kl 09.30, men nu ville han ha ytterligare 18 USD för resan, eftersom 35 USD plötsligt bara gällde till Bottom Bay. Efter en kort överläggning med Helena accepterade vi hans anbud.

Vid frukosten beställde vi båda stekt ägg och grönsaker från tilläggsmenyn (Helena färska tomater och gurka; jag grillade tomater). Denna servitör (som inte verkade vara den skarpaste kniven i lådan) kom så småningom ut med våra tallrikar där Helena hade fått ägg och gurka, medan jag fick ägg och färska tomater. När jag frågade efter de grillade tomaterna svarade han ”Grilled? I thought you said green.” De färska tomaterna på min tallrik var visserligen gul-gröna till färgen. Men varför skulle jag be om just gröna tomater? Och även om jag hade gjort det – varför fick inte Helena några tomater alls? Det tog en evighet att reda ut detta ”dilemma”; alltmedan servitören konfunderat kliade sig i huvudet. Sedan kom en kvinna förbi och frågade efter vårt rumsnummer. Vi svarade att servitören redan hade bockat av oss på listan. ”Oh, that’s the wrong list.” Som grädde på moset hade ett helt gäng amerikaner i likadana outfits dykt upp och tog enormt mycket plats. Kort sagt: frukostmatsalen hade förvandlats till fraggelberget.

Efter frukosten gick vi ner till vår strand, Dover Beach, och där låg vi och solade och badade hela dagen. Vid ett tillfälle försökte jag simma ut till stenröset där det enligt uppgift skulle finnas havssköldpaddor, men det var ett riktigt äventyr att ta sig ut dit. Det var väldigt långgrunt intill röset och fullt med vassa stenar på botten – dessutom var vågorna mycket högre här. Jag kämpade på och tog mig ganska nära, men inte ända fram, och fick till slut ge upp och simma tillbaka. Inga sköldpaddor såg jag heller.

Vi fortsatte vår nya vana att inta en sen lunch, vilket innebar att vi var helt ensamma på Infinity. Jag åt grillad kyckling, som var ganska rosa i köttet, men det går säkert bra. Den smakade väldigt gott i alla fall. Sedan gick vi tillbaka och solade och badade ett par timmar till, innan vi gick tillbaka till hotellet. ”Hur har vi det med proviant?” frågade jag på vägen tillbaka. ”Inget vidare”, svarade Helena. Så då fick vi ta en tur till ”gubben på hörnet”, som hade öppet (man vet aldrig när han har öppet), och förse oss med både öl och vin.

Efter en stunds chillande på terrassen tog vi en dusch och tvättade håret, sedan var tanken att vi skulle promenera till Lawrence Gap, som är ett restaurangtätt område i närheten som vi fortfarande inte har spanat in. Men det slutade med att vi satt kvar på vår terrass hela kvällen och spelade kort och ”0-100”. En jättestor gräshoppa som flög på Helena orsakade en viss uppståndelse, och vi försökte jaga bort den med våra handdukar, men den vägrade lämna vår terrass. Till slut gick vi in och la oss.

Jag tog nästan inga bilder alls igår, men bifogar i alla fall en bild på Helena på vår terrass. Nu är klockan kvart i åtta på morgonen och det är dags att göra sig i ordning för dagens äventyr.