Maybe we can work something out

På lördagen tog vi det väldigt lugnt på morgonen, eftersom vi hade bestämt att vi skulle tillbringa hela dagen på stranden – ända tills solen gick ner – och bada i solnedgången. Vi gick ner till restaurangen vid tio-tiden och beställde frukost från tilläggsmenyn; Helena tog stekt ägg och ost; jag tog stekt ägg, grillade tomater och grillad svamp. Sedan kunde vi komponera våra egna Dagobert-mackor på de rostade bröden som ingår i den vanliga frukostmenyn. Det satt som ett smäck.

Vid halv tolv gick vi ner till stranden och parkerade vid två solstolar. Eftersom vi var så sena fick vi inte front row denna gång, men det funkade fint att ligga lite högre upp också. Solen stekte ordentligt och när den gick i moln var det nästan som en befrielse. (Men bara nästan.)

Vattnet var som vanligt ljuvligt, och en mango daiquiri slank visst också ner.

På eftermiddagen blev det dock ganska molnigt, och sedan kom en riktig regnskur. Vi kurade ihop oss under vårt parasoll, och en brittisk familj som satt snett framför oss plockade till och med fram sina paraplyer. Det kändes nästan lite komiskt. Regnet var alldeles ljummet och det var fortfarande varmt i luften. Ändå satt vi alla och tryckte förfärat under våra parasoller.

Note to self: Det är januari. Hemma är det kallt och mörkt.

Vid fyra-tiden hade det slutat regna och vi gick upp till en grillbar för att äta en sen lunch. Det var ett ställe som vi inte hade besökt tidigare, och även om det var mycket enkelt (plastbord och plaststolar) så var servicen ovanligt snabb och maten utsökt. Jag åt en fantastisk grillad mahi-mahi (guldmakrill) som serverades med sötpotatis-pommes och coleslaw. Helena hade tänkt beställa pulled pork, men detta var tyvärr slut, och ägaren kom personligen förbi och bad om ursäkt för det. Han tipsade oss också om att komma tillbaka på kvällen, när de skulle ha live-musik. Vi svarade att vi skulle försöka komma förbi.

Det var återigen mängder med höns, tuppar och kycklingar som kretsade målmedvetet runt restaurangen, och jag kastade åt dem lite av mina pommes. Vilket inte uppskattades av restaurang-personalen. ”If you keep feeding them, they´re gonna end up in your lap.” De var trötta på fjäderfäna. Själv hade jag lust att adoptera dem. Kycklingarna var så söta att jag hade lust att kasta mig över dem. Som små dunbollar.

Efter lunchen gick vi tillbaka till våra solstolar och väntade in solnedgången. Som inte alls blev lika fantastiskt som häromdagen, när det var helt klart och himlen färgades rosa och orange. Nu var det molnigt.” Vi ska bada i solnedgången, om det så är det sista vi gör”, sa jag.

Och det gjorde vi.

Och det var rätt magiskt ändå.

Efter detta gick vi tillbaka till vårt rum och chillade på terrassen, duschade och tvättade håret. Sedan bestämde vi oss för att besöka grillbaren igen, och kolla in den där live-musiken. Som visade sig vara rätt beige (en ensam man som sjöng gamla godingar till förinspelad musik). Men drinkarna var goda och ägaren, som hette Peter, slog sig ner vid vårt bord och vi pratade hela kvällen. Jag frågade honom om alla tuppar och höns som strövade omkring här omkring bodde någonstans – det vill säga om det var någon som ägde dem – men Peter svarade att de var helt vilda. Och så sa han – till min förskräckelse – att när de blev tillräckligt många fanns det en man som brukade samla ihop dem och ta bort dem. ”I don’t know what he does with them”.

Men just här, just nu, verkade de i alla fall leva ett ljuvligt liv.

Vi pratade om Barbados, om Sverige, om den lokala dialekten ”Bajan”, som Peter beskrev som ”broken English” och om vad man bör se och göra medan man är här. Vi hade otroligt roligt. Vi berättade också att vi var väldigt sugna på att åka till en strand som heter Bottom Bay som ligger på östkusten och som ser helt makalös ut, men som verkade väldigt otillgänglig (vilket givetvis ökade mitt intresse för att åka dit). När vi hade googlat på resvägar verkade det nästan omöjligt att ta sig dit, och att ta taxi hela vägen skulle kosta runt 50 USD, dvs ca 500 kronor. En väg. Det kändes lite väl saftigt. Peter tyckte att detta pris verkade orimligt och viftade åt sig en ung kille som han kände, och som körde taxi. Killen bekräftade att det skulle kosta åtminstone 40 USD att åka till Bottom Bay. Sedan tittade han på oss och tillade; ”but maybe we can work something out.” Han lämnade sitt visitkort, och jag sa att jag skulle maila honom dagen därpå och se om vi kunde göra en deal.

Maybe we can work something out.

Efter en massa skratt, rom punsch och pina colada rumlade vi tillbaka till vårt hotellrum och stupade i säng.

Idag, söndag, har vi varit på en FANTASTISK utflykt med en katamaran, där vi har snorklat bland havssköldpaddor och skeppsvrak. Men om detta berättar jag mer imorgon.

Oistins fiskmarknad

Efter att jag hade gjort mitt blogginlägg gjorde vi oss i ordning för ännu en dag på stranden. Men idag skulle vi testa en ny strand, Miami Beach, som låg alldeles intill Oistin där den berömda fiskmarknaden skulle äga rum på kvällen. Vi promenerade i riktning mot busshållplatsen, men hann inte ens fram förrän en minibuss stannade (mitt i trafiken), vevade ner rutan och frågade vart vi skulle. När vi svarade ”Oistin”, vinkade killen fram oss, och vi sicksackade oss igenom trafiken och hoppade in. Vi har alltså radikalt ändrat vårt beteende sedan vi i måndags stod och väntade på bussen till Bridgetown, och sturskt viftade bort alla minibussar som ville att vi skulle åka med. Det är så här man gör på Barbados – man hoppar ut och in ur minibussar lite varstans; det krävs inte ens en hållplats för att gå av och på. En kort biltur senare var vi i alla fall framme och betalade de erforderliga 3,50 BBD per person.

Vi promenerade ner till Miami Beach, som var en mycket liten strand, men som satt ihop med den lite större Enterprise Beach. Vi valde den senare, eftersom det fanns solstolar där, och sedan låg vi i horisontalläge hela dagen. Vattnet var lika ljuvligt som alltid – och när jag väl hade gått i ville jag typ aldrig gå upp.

Vid tre-tiden gick jag och köpte en varsin öl och en liten påse med cheeze doodles till oss som vi mumsade på under skuggan av vårt parasoll. Det var dagens lunch. Det är så konstigt – på torsdagen var jag vrålhungrig redan klockan ett, men på fredagen var jag knappt hungrig på hela dagen.

När klockan började närma sig fem packade vi ihop våra prylar och gick i sakta mak mot fiskmarknaden, som precis började vakna till liv. Det var som en liten by uppbyggd av matstånd och överallt satt folk och åt, drack, spelade kort och backgammon. En tjej med en meny under armen fiskade upp oss när vi gick längs med huvudgatan och frågade om vi ville ha något att dricka. Det ville vi, och strax satt vi med en varsin öl (Helena) och rompunsch (jag), medan solen gick ner över havet. När tjejen senare kom tillbaka och frågade om vi ville titta på menyn så svarade vi tacksamt ja. Det doftade kolgrillat i hela området nu och vi kände att vi faktiskt var hungriga. Jag valde flying fish och Helena en seafood kebab, vilket visade sig vara ett grillspett med både fisk och skaldjur. (Det fanns även delfin på menyn, men det kändes makabert på något sätt.) Maten var som vanligt supergod, och efteråt strosade vi runt i området och tittade på folk, tog ännu en drink och lyssnade på reggae; alltmedan de lokala fiskarna stod och grillade sin fångst över öppen eld lite varstans. Det var hur mysigt som helst.

Jag råkade köpa en tunika i ett stånd, och när jag hade betalat den insåg jag att jag hade slut på cash. Vi frågade efter en bankomat, och det visade sig att det fanns en inne på en bensinmack på andra sidan vägen. Det kom dock bilar från alla håll (och det fanns naturligtvis inga övergångsställen) så vi funderade lite över hur vi skulle ta oss över vägen. Men sedan kom en cool tjej (en local) och bara höll upp handen mot bilarna (”talk to the hand”) och gick resolut över gatan. Alla bilar stannade snällt och vi smög efter i hennes kölvatten.

Jag kände en viss tveksamhet när jag satte in kortet i bankomaten, men det funkade och snart hade jag ett gäng nya fräscha, prasslande sedlar i handen. Helena tog också ut pengar utan problem.

Vi sicksackade oss tillbaka till marknaden och tog ytterligare ett varv, sedan tog vi en taxi hem till hotellet. Taxichauffören körde som en biltjuv och vid ett tillfälle gjorde han en omkörning som fick både mig och Helena att dra efter andan. Men vi kom hem i alla fall, och sedan gick vi bort till supermarketen och köpte en flaska vin och mera vatten, innan vi avrundade kvällen på vår terrass.

Harrison's Cave och Hunte's Garden

På torsdagen blev vi upphämtade av Williams Tours på utsatt tid, 08.10. Det var en liten buss med två passagerare, sedan hämtade vi upp ytterligare tre personer på andra ställen, så vi var totalt sju passagerare. Och så föraren, som kallades ”The Rooster” (”tuppen”), och som såg ut precis som Morgan Freeman. (Jag kom osökt att tänka på det där Vänner-avsnittet när Joey föreslår att Phoebe ska döpa ett av barnen till ”The Hulk”, varpå Phoebe svarar ”I´m not sure about Hulk, but I do like the idea of a name starting with ”The”.)

The Rooster hade jobbat som tour guide i 42 år, nu var han 62. Han hade sex döttrar och tre söner (”I’ve been busy”), och han verkade känna var och varannan människa på Barbados. Han tutade och vinkade åt folk vi passerade, och förklarade ”that’s my buddy” och gav sedan en kort historik om denna person. En pensionerad sjökapten. En sjuksköterska. En annan tour guide. Och så vidare. Han var mycket underhållande att lyssna på, och han pekade ut saker längs vägen och berättade allt han visste om Barbados historia, inklusive fakta om djur och natur.

Och det var roligt att åka genom de centrala delarna av ön. Vi passerade små byar med färgglada hus, sockerrörsfält, sötpotatisodlingar och träd med papaya-frukter. En av våra medpassagerare, en färgstark kvinna från Nigeria som numera bodde i New York ställde massor med frågor, vilka the Rooster outtröttligt svarade på. När hon berättade att hon bodde i Harlem svarade the Rooster att detta brukade de kalla ”The bad apple”.

Strax efter nio kom vi fram till vårt första stopp; Harrison’s cave, vilket är ett av Barbados mest besökta turistmål. I denna grotta, som egentligen är en grupp sammanhängande grottor, kan man se otroliga stalaktiter och stalagmiter i naturliga formationer. De har bildats genom att det kalciumrika vattnet har droppat från taket under årtusenden. De istappsliknande droppstenarna som hänger ned från taket kallas stalaktiter, medan de som står lodrätt upp från golvet kallas stalagmiter. 

Det första vi fick göra när vi kom fram var att gå in i en liten biosalong och se en kort film som visade hur Barbados hade bildats, för sådär 200 000 år sedan, genom att lager på lager av kalksten och korall har byggts på. Detta skiljer sig alltså från övriga öar i Västindien som har bildats av vulkanutbrott.

När filmen var slut fick vi ta på oss skyddshjälmar och gå ut och sätta oss i en ”tram”, som givetvis inte var en spårvagn, utan snarare såg ut som ett berg-och-dalbane-tåg. Längst fram satt en man i en liten bil som drog tåget efter sig. Och så bar det av neråt i de mörka tunnlarna. Det var otroligt fascinerande att se. Små vattenfall, kristallklara sjöar och så alla dessa märkliga stenar som ibland såg ut som istappar, ibland som rinnande stearin, ibland som chokladglass. Även om det, som vanligt, hade varit häftigare att utforska allt detta på egen hand. Men vi fick i alla fall kliva ur tåget vid två tillfällen och röra oss fritt.

En gång sade guiden att vi skulle få ”experience the natural lights of the cave”. Och så släcktes all belysning ner, inklusive bilens strålkastare. ”Which is none”, tillade guiden i kolmörkret. Det var otäckt svart, inte så mycket som en ynklig ljusstrimma någonstans. Och vi var 40 meter under ytan. Huuuuhhh.

Hela turen tog ungefär 45 minuter, och sedan var vi uppe i dagsljuset igen. Vi packade in oss i bussen igen, och the Rooster körde oss till det andra stoppet på turen, vilket var en botanisk trädgård som hette Hunte’s Garden. Innan vi gick in öppnade the Rooster bakluckan och bjöd oss på lite lättare förfriskningar, vilket bestod av en mjuk banankaka och ett glas rompunsch. Sedan strosade vi omkring på egen hand i vad som kändes som en liten regnskog, eftersom det var så fuktigt i luften och det kryllade av färgstarka blommor, träd och fåglar, bland annat kolibrier som vi såg flera stycken. Efter detta var det dags att åka tillbaka, och vi blev avsläppta utanför vårt hotell klockan ett.

Vi gick genast till en restaurang på vår gata för att äta lunch, och jag åt en mycket god fiskwrap och Helena en ceasarsallad. Helena beställde en öl och servitrisen tipsade henne om att hon kunde få fyra stycken för tio dollar, så hon slog till och fick in en hel hink. Själv drack jag vin.

Efter detta låg vi och slappade vid poolen i några timmar, innan vi bestämde oss för att gå ner till stranden och kolla in solnedgången. Vi satte oss på Infinitys uteservering med en varsin rompunsch, sedan tog vi en promenad längs med stranden och såg den gyllene apelsinen sjunka ner i havet. Därefter gick vi tillbaka till Infinity och tog ännu en rompunsch innan vi gick tillbaka till vår egen terrass, där vi tillbringade resten av kvällen.

En helt annan sak. Jag har ju en liten dispyt med banken just nu, eftersom det har dragits 400 BBD (nästan 2000 kronor) som jag aldrig fick ut ur bankomaten. Nu hade en människa på Swedbanks kundtjänst ”svarat” på mitt meddelande, men hon bara förklarade för mig vad det innebar att ett belopp var reserverat. Det var ju inte det jag frågade om. Jag skickade ett nytt meddelande och förklarade att beloppet inte längre var reserverat – det har dragits. Och i morse när jag loggade in på banken hade en annan människa svarat att ”om du har utsatts för bedrägeri behöver du spärra kortet och göra en polisanmälan”. Jag har nu skickat ännu ett meddelande som inleds med orden ”Vad är det ni inte förstår?” Tror knappast det ökar mina chanser att få hjälp, men jag blev vansinnig. Men det är nog bara att inse att jag kan se mig i stjärnorna efter de där pengarna.

Just det. Några har frågat mig varför det inte går att skriva kommentarer på bloggen. Det funkar bara om man skriver från en dator eller en surfplatta – inte från mobilen. Vet inte varför det är så.

Nu är klockan halv elva på fredag förmiddag, och jag sitter vid poolkanten och bloggar. Vi ska strax åka till en ny strand, som lustigt nog heter Miami Beach, och därefter ska vi besöka Oistins fiskmarknad som ska ha rena karnevalstämningen på fredagar. Om man bortser från bankstrulet så är livet inte direkt kämpigt just nu.

The damn Brits

På nyårsdagen vaknade vi av att telefonen på rummet ringde. Jag svarade sömndrucket. Det var Gloriel, den där värdinnan, som ville kolla om allt var bra och om vi hade några frågor. (Översättning: Hon ville sälja på oss någon utflykt.) Klockan var inte ens nio på morgonen! På nyårsdagen! Jag surnade till och fick en flashback av den där irriterande A.J. som jagade mig konstant när jag bodde på hotellet i New Orleans. Från och med nu kommer jag inte att svara i telefonen om den ringer.

Vi såsade iväg till frukostmatsalen och beställde ägg och bacon från tilläggsmenyn, vilket vi naturligtvis fick vänta minst en halvtimme på. Men det var det värt. Sedan parkerade vi oss vid poolen, där vi planerade att ligga och halvslumra hela dagen. Så istället för att ligga i soffan och titta på Ivanhoe låg jag denna nyårsdag i en solstol i skuggan och betraktade en palm som vajade i vinden. Det var lugnt och fridfullt. Tills tre eller fyra brittiska barnfamiljer som var i sällskap invaderade hela poolområdet och en kakafoni av skrik och skrän utbröt. Ungarna kastade sig skrikande upp och ner i poolen och gjorde kanonkulan. Av någon anledning utgick deras hopp hela tiden från den sida av poolkanten där vi satt, och det skvätte vatten på oss där vi låg i godan ro med våra böcker och min dator. Föräldrarna gjorde givetvis ingenting för att lugna ner dem.

”Can you please move to the other side?” sa jag irriterat, och detta fick en tillfällig effekt. Men snart var de tillbaka igen.

Det var vedervärdigt.

Vid halv två-tiden samlade de äntligen ihop sig för att gå till stranden och lugnet återfann sig vid poolområdet. Jag och Helena bestämde oss för att side-steppa Gloriel och boka en utflykt på egen hand till torsdagen, alltså idag, från min dator. Vi ska åka till Harrison’s cave, en underjordisk grotta, och besöka en tropisk trädgård. Det är en tur på fem timmar och vi blir upphämtade på vårt hotell kl 08.10 på morgonen. Ska bli kul!

Sedan låg vi och läste och halvslumrade i ytterligare ett par timmar innan vi gick till hotellrestaurangen för att äta en sen lunch. Vi åt en var sin ”cutter”, som är en slags sandwich. Helena med fisk, jag med kyckling. När vi bad servitören om lite majonnäs nickade han, gick upp i rök och var spårlöst försvunnen i en evighet. Till slut gick jag bort till baren och frågade vad som hände med majonnäsen. Hans svar? Han hade inte hämtat den än, men han skulle göra det nu.

Det är bara att vänja sig.

Vi låg en stund till vid poolen efter lunchen, men sedan återvände britterna med allt vad det innebar. En plötslig regnskur fick dock alla att fly därifrån, och vi gick tillbaka till vårt rum.

Vi satt en stund på vår terrass och drack lite vin, men redan vid sju-tiden gick vi in och la oss på sängen med en bok respektive podd och somnade strax. Därefter har vi sovit till och från hela natten. Tror vi låg efter med sömnen. Det blev inte särskilt mycket fotograferande, men bifogar i alla fall en bild på den palm jag låg och betraktade från solstolen.

Nyår på Champers

Ända sedan i juni har vi vetat att vi skulle äta nyårsmiddag på Champers. Jag hittade restaurangen på TripAdvisor, där den hade fått toppbetyg. Så jag gick in på deras hemsida och möttes av fantastiska vyer. Runda bord med vita linnedukar på en fin terrass som vette ut mot havet. Och redan i juni fanns det möjlighet att boka en fyrarätters nyårsmiddag. Så vi slog till, och blev garanterade ett waterfront table.

Det skulle visserligen bli snordyrt. Men det tyckte vi att det var värt. Hur ofta är vi på Barbados? En nyårsafton?

Efter frukosten låg vi en stund vid poolen medan jag skrev ett blogginlägg. Sedan gick vi till stranden och hittade återigen två solstolar längst fram. Där låg vi hela dagen och solade och badade. Och vattnet var lika salt, ljummet och turkost som alltid.

Mitt på dagen fick jag bilder och videoklipp via Whatsapp från min kompis Jessica. Hon befinner sig just nu på Filippinerna – och där var det redan tolvslag. Det kändes konstigt att se fyrverkerier och partybilder i den svarta natten samtidigt som jag låg i stekande sol och sippade på en strawberry daiquiri. Det är märkligt med tidsskillnader.

Vi åt lunch på Infinity, den strandrestaurang som vi hade varit på den första dagen. Idag blev det grillad kyckling med coleslaw och pommes, och det var supergott, även om vi återigen fascinerades över den ohyggligt långsamma servicen. Det var ju nästan fler servitriser än gäster, men ändå händer ingenting. Kanske är det ett trick för att man ska beställa mer att dricka? Man hinner nämligen alltid dricka upp sitt glas vin eller öl innan maten har kommit, och då får man beställa ett till. Som förhoppningsvis kommer innan maten är slut.

Vid halv fyra-tiden gick vi tillbaka till vårt rum, hämtade pengar och gick till en supermarket för att fylla upp kylen med mera dricka. Sedan chillade vi på terrassen innan vi duschade och sminkade oss för första gången sedan vi kom hit.

En kort taxiresa senare var vi framme vid Champers. Som var precis så fint och värdigt som jag hade föreställt mig. Så fort vi klev in fick vi ett glas bubbel i handen, därefter eskorterade en ödmjukt mumlande servitör oss till vårt bord. Där fanns alla tillbehör som man kan tänkas behöva en nyårsafton; partyhattar, ögonmasker, serpentiner, fjäderboa, smällare och tutor. Och en fantastisk meny, där vi själva fick välja vilka rätter vi ville ha. Vi hade fått menyn per mail tidigare, så vi var redan pålästa. Så när servitören kom för att ta vår beställning visste vi precis vad vi ville ha. En het musselsoppa som ”för-förrätt” och två sorters tonfisk till förrätt. Till detta drack vi ett glas vitt vin. Till varmrätt hade vi båda egentligen tänkt ta sea bass, havsabborre, men vi ändrade oss eftersom vi har ätit så mycket fisk och tänkte att det kanske skulle vara gott med en köttbit. Så vi tog båda file mignon istället. Och delade på en flaska rött till den. Till efterrätt tog Helena en ostbricka och jag två sorters sorbet. Men detta var ändå inte allt vi åt och drack. Så fort vi hade satt oss, alltså innan servitören tog vår beställning, placerades en liten skål med tunna, frasiga ”sötpotatisflarn” på bordet. Därefter kom en kvinna och erbjöd oss bröd och olivolja. Man fick välja smak på olivoljan själv, och jag tog ”garlic” medan Helena tog ”spicy”. Brödet var alldeles ljummet och det var himmelskt gott. Mellan förrätten och varmrätten fick vi även en ”cleanser”, ett litet glas med citronsorbet, och Helena fick ett litet glas dessertvin till sin ost. Plus att vi beställde in två Mojitos lagom till tolvslaget. En tequila kom visst in också.

Servicen var både rapp och oklanderlig, till skillnad från alla andra ställen vi har varit på. Och fram till och med förrätten var allt vi åt och drack superbt. Men vi ångrade faktiskt båda två att vi inte hade tagit havsabborren, för köttet och tillbehören var inte riktigt så goda som vi hade hoppats på. Helt ok, men inte fantastiskt. Men det är inte så att jag klagar. Vi blev kungligt behandlade hela kvällen och vi blev så proppmätta att magen stod i fyra hörn. Samtidigt som en DJ spelade musik, det fläktade från havet och vi hörde vågorna slå rakt nedanför oss när vi skålade in 2020 med våra mojitos.

Vi är mycket nöjda med kvällen.

Även om notan landade på 2600 kronor. 

Per person.

Vid halv två-tiden tog vi taxi tillbaka till hotellet, och det tog 40 minuter eftersom det var så mycket trafik och folk ute på gatorna överallt. Men det var fast pris, så det kostade fortfarande bara 25 BBD, dvs drygt 100 kronor. Jag somnade i taxin och när vi slutligen kom fram gick jag raka vägen och la mig och somnade förmodligen innan jag hade lagt huvudet på kudden.