På
söndag morgon var det business as usual: vi låg vid takpoolen, solade, badade
och bloggade. Det var ljuvligt. Därefter gjorde vi oss i ordning och tog
spårvagnen till Wan Chai, där vi planerade att äta lunch på ett ställe som Joey
rekommenderat. På vägen dit upptäckte vi att Åsas lår var chockrosa, trots att
hon hade smort in sig med faktor 30. (Eller hade hon verkligen det…?)
Några
ord om vädret här: Hong Kong har subtropiskt klimat, vilket innebär att det är
varmt större delen av året, även om det kan bli lite kyligt i januari-februari.
De bästa månaderna att resa hit anses vara på hösten, oktober-november, när det
är behaglig värme. Under sommarmånaderna är det hett och fuktigt med mycket
nederbörd. Vi har dock klarat oss från regn hittills, men vi vet att det har
regnat på morgnarna när vi fortfarande har legat och trynat. Även om det har
varit över trettio grader i Sverige denna sommar så är det en annan typ av
värme här. Jag antar att det beror på luftfuktigheten. Det spelar nämligen
ingen roll om det är molnigt, disigt eller om solen har gått ner – svetten
rinner konstant i hårbottnen, ansiktet, längs ryggen – ja, på hela kroppen.
Vår
lunchrestaurang skulle ligga inne på ett hotell – Luk Kwok Hotel – på
Gloucester Road, och efter en stunds letande på kartan hittade vi dit.
Restaurangen hade dessvärre stängt för lunch klockan tre, och nu var klockan
närmare fyra. Någon slags hotell manager tipsade oss om ett annat ställe i
närheten där vi skulle kunna få goda dim sums; han gjorde sig till och med
besväret att hämta en karta och rita ut hur vi skulle gå. När vi kom dit hade
de också stängt för lunch. Men vafan… Det slutade med att vi gick in i ett
”hål-i-väggen” och beställde en varsin pizza slice och iskall öl. Det funkade
som bukfylla.
Dagens
utflyktsmål var Victoria Peak, en utkiksplats som man kan åka en speciell
spårvagn till. Vi hade läst på nätet att det ofta var lång kö till The Peak
Tram, uppemot två timmar, så flera hade rekommenderat att man istället skulle
ta taxi hela vägen. (Tydligen kom man lite längre upp med spårvagnen, men det
var ändå försumbart.) Vi tänkte dock att, eftersom det är lågsäsong för
turister, så kanske det inte skulle vara så lång kö... Följaktligen hejdade vi
en taxi och bad honom köra oss till Victoria Peak. Taxichauffören frågade om vi
ville till spårvagnen eller hela vägen upp, och vi sa med en mun ”To the tram
station”. När vi kom fram såg vi en ENORM kö och sa, med en mun, ”No, keep
going. All the way up!”
Vi åkte
uppåt, uppåt, längs slingriga vägar, lite som Highway 1, och kom till slut upp
till toppen. Här fanns både ett taxi stand och en massa bussar, så det skulle
inte bli några problem att ta sig tillbaka. Den första utkikspunkten var
mäktig, men vi såg mest kullar och berg – inte själva staden och skyskraporna. Dock
fanns det flera vandringsleder och vi valde ”The morning trail” som var några
kilometer lång. Här gick vi en härlig promenad längs med djungelliknande
växtlighet och fick flera fantastiska vyer över Hong Kong samtidigt som
syrsorna spelade på högsta volym. Vi såg även JÄTTESTORA spindlar… Och vi såg
den utkikspunkt som man kom till med spårvagnen – ett högt torn där turisterna
trängdes med sina kameror. Det var säkert mäktigt att stå där uppe, men vi var
helt nöjda med att ha tagit taxi för 80 dollar, vilket är ungefär vad
spårvagnen kostade (tror jag).
När vi
kommit tillbaka till startpunkten gick vi in på en restaurang – The Peak
Outlook – och satte oss på deras lummiga bakgård och beställde in drinkar. Här
satt vi medan mörkret föll och det var så mysigt med alla lampor i träden och
längs muren.
Därefter
gick vi för att ta en buss till Star Ferry, men kön var sjukt lång där också,
så då tog vi en taxi igen. Taxichauffören pratade oerhört dålig engelska och
verkade inte förstå vad Star Ferry var. På något sätt tog vi oss dit i alla
fall.
Några
ord om Hong Kong-bornas English skills: De är rätt skrala. För att inte säga
undermåliga. Även om allt är skyltat på både kinesiska och engelska så är det
väldigt få som pratar bra engelska. Till och med när man har att göra med folk
i serviceyrken, som på hotell och restauranger, får man verkligen spetsa öronen
för att förstå vad de säger. Men det går.
Star
Ferry är (citat Vagabond-artikel) ”några små lustiga båtar som åker omkring i
bukten”. De kostade bara 2,60 dollar att åka, och därifrån skulle man få en schysst
vy över Hong Kongs skyline från vattnet. Det fick man, absolut, men oj vilken
kort tur! Båten åkte bara fram och tillbaka mellan Hong Kong-ön och Kowloon,
och var över på max tio minuter. Men vi hann i alla fall ta några bilder på de
upplysta skyskraporna som speglade sig i vattnet.
Sedan
var det dags att äta middag. Vi hade siktat in oss på Tim Ho Wan, som är
världens billigaste Michellin-krog, och skulle ligga i närheten av pirerna. Den
var dessvärre stängd på söndagar och det var märkbart mindre folk ute på stan.
Hmm. Bäst att ta ett säkert kort, så vi tog rulltrapporna upp till vårt
favoritområde Soho och slog oss ner på en restaurang som såg mysig ut och åt en
varsin pork chop som var jättegod. Sedan gick vi återigen bort och knackade på
Club Feather Boa (de blåa dörrarna med gardiner som skulle se stängt ut, men
man inte skulle låta sig luras etc), men det var fortfarande ingen som öppnade.
Mystiken tätnade.
Vi
fortsatte i mystikens tecken och letade efter 001 – en lönnkrog som vi hade
läst om på nätet: ”På 97 Wellington Street är en av stadens äldsta och
trevligaste lönnbarer. En upplyst dörrklocka längst ner på Graham Street öppnar
en underjordisk oas av cocktails.” Vi gick längs med smala gränder och spanade,
och vi tror att vi till slut hittade ringklockan… Men den lyste inte. Och det
hände inget när vi tryckte på den.
Det var
helt enkelt söndag och stängt. Klockan började närma sig midnatt. Så vi tog
spårvagnen hem till oss och spelade lite kort på rummet innan vi gick och la
oss.
Men Club Feather Boa och 001: Vi kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar