Fredagen var en riktig toppendag! Vi började med vår vanliga
rutin, nämligen att Åsa gick till Starbucks och handlade frukost medan jag låg
kvar i sängen och bloggade. Sedan flyttade vi upp till takpoolen, där jag
fortsatte att blogga medan Åsa låg och läste. Ett dopp i poolen och sedan ner
till rummet för att byta om.
Åsas resväska har ju varit försvunnen sedan vi landade, men vi
hade goda förhoppningar om att den skulle levereras till hotellet idag. En man
från SAS hade nämligen ringt och pratat in ett knaggligt meddelande på vår telefon på
rummet igår, och sagt att den skulle komma fredag morgon. Men när Åsa gick ner
till concierge-disken vid halv elva möttes hon bara av leende huvudskakningar:
”I’m afraid it hasn’t arrived yet.” De hade ingen information om när den förväntades
komma.
Det var tur att hon hade packat sitt handbagage så klokt. Det
innehöll nämligen badkläder, en tunn klänning, tandborste, underkläder och ett
par böcker. Det är otroligt vad lite man kan klara sig på om det kniper.
Vi tog tunnelbanan till Central och promenerade därifrån till Pier
5, där färjan till ön Cheung Chau skulle gå. Färjorna gick varje halvtimme – varannan
var en ”ordinary ferry” som tog en timme, och varannan var en ”fast ferry” som
tog 30 minuter. Vi tog en ”ordinary ferry”, men valde en så kallad
”deluxe-biljett”, vilket innebar att vi fick sitta på en våning som hade AC.
Sedan upptäckte vi att det fanns en liten balkong där man kunde sitta ute, så
då satte vi oss där. Totalt kostade biljetten ungefär 30 kronor, och vi
betalade smidigt med våra Octopus-kort.
Cheung Chau visade sig vara en jättemysig ö med smala gator och
gränder, små butiker, restauranger, vandringsleder och stränder. Längs med
hamnen såldes street food och vi testade någon form av fiskbullar på spett där
man fick välja sås själv. Jag valde plommon, och det var faktiskt riktigt gott.
Åsa valde curry, och den var så stark att svetten bröt ut i pannan på henne.
När jag smakade en liten, liten munsbit så brände det i munnen i flera minuter
efteråt. Note to self: undvik curry.
Över huvud taget verkade det populärt att äta mat på pinne. Vi såg
folk som åt allt från vattenmelonskivor till potatischips på pinne, och lite
senare testade vi även friterad glass på pinne, vilket var magiskt gott.
Vi promenerade längs med vattnet och hittade en strand med hajnät
där vi tog ett dopp. Även om det var ganska molnigt ute så var det 30 grader
och hög luftfuktighet, vilket gör att svetten rinner konstant. Efter badet gick
vi en kort bit längs en vandringsled med djungelliknande växtlighet. Jag har
fortfarande ganska ont i foten, så vi ville inte gå för långt. (Faktum är att
jag är ganska säker på att min lilltå är bruten, men jag har googlat och det
finns inget att göra annat än att vänta.)
Tillbaka i hamnkvarteren gjorde vi våra första inköp på den här
resan. Jag köpte en klänning och Åsa en sarong. Sedan hittade vi en bar där vi
beställde en varsin Mojito och smidde planer för kvällen.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg har vi gjort gedigen research
inför den här resan. När jag var hos Åsa i midsomras nagelfor vi ett antal
bloggar och researtiklar på nätet där vi omsorgsfullt valde ut restauranger,
barer, lönnkrogar, tempel, stränder och diverse andra utflyktsmål och kopierade
in dessa tips i ett worddokument. Sedan kollade vi på Google maps var vart och
ett av dessa låg och ”klustrade” dem så att vi skulle slippa åka fram och
tillbaka på ett ostrukturerat sätt. Utöver detta träffade jag av en
tillfällighet Joey Chung, en lokal Hong Kong-bo, för en och en halv månad
sedan på en bar i Göteborg. Det var en kollega till min kompis Margarita, och
hon har sedan skickat sina bästa tips till mig på mail. Slutligen har jag fått
en del tips på sms från min chef Sara, som har varit i Hong Kong två gånger.
När vi nu satt i baren med våra Mojitos och vidöppna porer och
bläddrade bland tipsen började vi nästan känna oss stressade. Efter fredagen
har vi visserligen sex heldagar kvar, men det kommer ändå att bli omöjligt att
bocka av allt. Vi får helt enkelt prioritera.
Vi bestämde oss i alla fall för att testa en riktigt lokal
restaurang på kvällen, en som Joey hade tipsat om: Tung Po. Enligt Joey låg den
”inside a wet market” och var en MUST GO.
Ett glas vin respektive en öl senare tog vi snabbfärjan tillbaka
till Hong Kong-ön, och tunnelbanan till vårt hotell. Vi var helt säkra på att
Åsas resväska nu skulle ha kommit, men vi möttes återigen av ”I’m afraid it
hasn’t arrived yet.” Åsa gick upp på rummet och hämtade papperskopian som hon
fick med sig från flygplatsen, då när vi anmälde hennes väska försvunnen, där
det även fanns ett telefonnummer som man kunde ringa om man hade frågor. Hon
bad concierge-killen ringa dit och förhöra sig om statusen på väskan, vilket
han gjorde, och Åsa bevittnade därefter en obegriplig konversation på kinesiska
innan han la på luren och sa: ”It will arrive here at 22.50.”
22.50? Det kändes oerhört märkligt med en så specifik tid och vi
kände båda att "vi tror det när vi ser det..." För att lindra besvikelsen gick vi
upp till takpoolen och tog ett kvällsdopp. Tyvärr hade jag inte med mig mobilen
dit, så det blev inga bilder, men det kommer troligtvis att bli fler tillfällen
till detta. Det var nämligen väldigt mäktigt att ligga i den ljumma,
kvällsupplysta poolen och se rakt ut över de blinkande skyskraporna.
Vi duschade och bytte om inför middagen. Jag tog på mig min nya
klänning och Åsa fick låna en top av mig. När vi kom ut ur hissen på ground
floor gick vi bort till concierge-disken för att be om en ny karta, eftersom
den förra hade gått sönder.
Då stod Åsas resväska där.
Lycka.
Efter att hon räddat den upp till vårt rum tog vi tunnelbanan till
North Point, i jakt på restaurangen. Den låg mycket riktigt inne på en så
kallad ”wet market”, det vill säga en marknad för fisk och skaldjur. Man tog två
rulltrappor upp i vad som kändes som en industribyggnad och kom sedan in i ett
sammelsurium av olika restauranger. Det var ungefär som att vara inne på en
saluhall, men med knivskarp lysrörsbelysning, plastbord och plaststolar. Det
var fuktigt och sorligt och kändes lite som att vara inne i ett restaurangkök;
man såg folk som spolade av disken och personalen gick omkring med
gummistövlar. Här fanns akvarier med fiskar och Åsa såg till och med ett
tupphuvud på ett bord som vi passerade. Överallt satt stora sällskap med
kineser och delade på mat som plockades från snurrande ”jättetallrikar” i
mitten av borden. Det kändes väldigt local.
Vi beställde en friterad fiskrätt, en räkrätt med ägg och lite ris
att dela på. Det såg inte mycket ut för världen när det kom in, särskilt inte
den sega, beiga majssåsen som hörde till fisken, men det var helt fantastiskt gott!
Till detta drack vi öl ur små porslinsskålar och betraktade storögt allt som
försiggick runt omkring oss. (Vi har reagerat på att många kineser kan stirra
ohämmat och länge, och vi har nu anammat den vanan själva.)
Åsa lyckades, mycket imponerande, äta hela middagen med pinnar, men jag fick ge upp
efter en stund och be om en kniv och gaffel. Däremot gjorde Åsa misstaget att
stoppa in den sked som var avsedd för riset i munnen (en sån där sked som man
äter soppa med på Sushi-restauranger), något som inte undgick den barske chefen
i gummistövlar. Han gick genast bort och hämtade en riktig sked och lämnade
över under talande tystnad. Mycket förnedrande.
Efter middagen strosade vi proppmätta bort till tunnelbanan och tänkte
runda av kvällen i en karaokebar, i äkta asiatisk stil. Även här hade vi fått
ett tips av Joey, men när vi väl hittade CEO som låg i Causeway Bay visade det
sig att karaokebaren bara var öppen för de gäster som bodde på hotellet. Mannen
i receptionen som försökte förklara detta för oss pratade oerhört knagglig
engelska, men till slut lyckades han förmedla att det fanns en annan CEO i
Central som var öppen för allmänheten. Han skrev ner adressen på en papperslapp
(tre kinesiska tecken) och rådde oss att ta en taxi dit. Men då slog tröttheten
till, och vi tog istället en spårvagn hem i den ljumma natten.
Vi behöll dock adressen till ett senare tillfälle…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar