Linbana och tygjakt

På torsdag morgon ringde vårt alarm klockan åtta. Eftersom jag hade legat och bloggat till fyra på morgonen var jag aptrött – men det var inget som inte en caffe latte från Starbucks kunde råda bot på.

När vi hade kollat väderprognoserna kvällen innan hade såväl YR som SMHI och mobilens inbyggda väder-app varit samstämmiga i sin dom: det skulle spöregna hela torsdagen. Det kändes lite bittert att vår sista dag skulle regna bort, även om vi var medvetna om att det var regnperiod och att vi, trots allt, faktiskt hade velat uppleva ett tropiskt skyfall någon gång under vår vistelse.

Men det kom inget regn och solen sken hela dagen.

Vid halv tio-tiden tog vi tunnelbanan till Tung Chung, där vi skulle ta oss vidare till ön Lantau. Lantau är den största ön i Hong Kong (större än själva Hong Kong-ön), och det är här flygplatsen ligger. Ön är mycket bergig och här finns även klostret Po Lin med Tian Tan Buddha, en 34 meter hög bronsstaty av en sittande Buddha, som är ett givet turistmål. Från början hade vi strukit detta utflyktsmål från vår lista eftersom det kändes för turistigt, men genom Joeys tips-mail fick vi reda på en mycket värdefull detalj:

Man behövde inte ta båt dit. Man kunde åka linbana.

När vi kom fram till Tung Chung ställde vi oss alltså i kö till linbanan Ngong Ping 360. Det kryllade av turister, och det tog säkert en timme innan vi kom fram till biljettkassan där vi kunde köpa en tur och retur-biljett för 210 dollar per person. Sedan hamnade vi i ytterligare en kö där vi stod i minst en halvtimme. Ganska segt, men till slut kom vi i alla fall in i vår cabin där vi motvilligt blev fotograferade av någon proffs-fotograf med jätteobjektiv (som antagligen skulle försöka sälja på oss denna bild vid ett senare tillfälle) innan vi gled iväg uppför de gröna kullarna.

Linbanan var en fantastiskt fin och ganska lång tur där vi åkte högt över hav och berg. Vi såg även flygplatsen från ovan där flygplan efter flygplan lyfte och landade. Och trots att det var jättevarmt ute genomfors vi av rysningar. (Imorgon bitti sitter vi där… Fy fan…).

Vi ville inte att semestern skulle ta slut. Vi var inte klara med Hong Kong.

När vi kommit upp till Po Lin möttes vi mycket riktigt av en tjej som ville sälja på oss fotot på oss. Det erbjöds i två gräsliga varianter: en där bilden var inramad i något bjärt och plastigt, och en som hade bilden placerad i en liten glaskula som man kunde skaka fram glitter i. De kostade 200 respektive 300 dollar styck.

Som man brukar säga: I’d rather set myself on fire.

Något som vi har reagerat på är att Hong Kong inte har några turistbutiker. De flesta städer brukar vara nerlusade med butiker där man kan köpa plastiga souvenirer, nyckelringar och T-shirts med texten ”I love New York” (eller Mexico eller Jönköping) till överpris, men här har de konsekvent lyst med sin frånvaro. Och då har vi ändå hållit lite utkik, eftersom Åsa både ville köpa vykort och en Hong Kong-mugg (hon samlar på muggar från de städer hon besökt). På Lantau drällde det dock av turistbutiker. Hela området verkade för övrigt vara uppbyggt för turister – restaurangerna hade foton på maten och det erbjöds VR-upplevelser och andra aktiviteter till höger och vänster. Vi viftade bort alla försäljare.

Vi slog oss ner på uteserveringen vid Noodle Café och tog en öl i solen och delade på en tallrik friterade nudlar med räkor och grönsaker som var helt okej. Sedan gick vi och tittade en stund i turistbutikerna och gjorde faktiskt ett par inköp båda två innan vi påbörjade vandringen upp mot Buddha-statyn.

Det var 272 trappsteg. Vi räknade dem.

Statyn var i alla fall rätt mäktig och kul att ha sett på nära håll. 272 trappsteg ner igen, och sedan började vi dra oss mot linbanan för att ta oss tillbaka till Tung Chung. (På vägen dit såg vi en hund med skor. Den har vi givetvis dokumenterat.)

Nästa punkt på agendan var att besöka en tygmarknad. Åsa var på jakt efter tyger och vi hade hittills inte sett en enda marknad – eller butik heller för den delen – som sålde tyger. På onsdagen hade vi därför googlat ”where to buy fabrics in Hong Kong” och hittat en blogg som tog upp just detta. Tjejen i bloggen tipsade om tre ställen, och vi valde en marknad på Kowloon som hette Sham Shui Po, vilken skulle vara ”filled with fabric sellers” och som vi ganska enkelt skulle kunna ta oss till med tunnelbanan från Tung Chung.

När vi klev upp från tunnelbanan möttes vi av samma ostrukturerade gytter som på Ladies Market och nattmarknaden. Det verkade inte finnas något logiskt sätt att ta sig igenom den, eftersom marknaden var som en gigantisk, levande organism som bredde ut sig åt alla håll. Man skulle lätt kunna gå runt här i timmar och ändå bara ha rört sig i samma cirkel (utan att veta om det). Vi uppfylldes av en enorm matthet och letade efter ett ställe där vi skulle kunna ta oss en stärkande drink, men det fanns givetvis inget sånt ställe, så vi fick nöja oss med en varsin Smirnoff Ice som vi köpte på en 7-Eleven och intog sittandes intill en soptunna... Sedan gav vi oss in i striden.

Det var lika vidrigt som på de andra marknaderna. Krims-krams så långt ögat nådde. Inte såg vi till några tygrullar heller.

Let’s get the hell out of here.

Vi tog tunnelbanan tillbaka till Hong Kong-ön samtidigt som vi begrundade vårt nästa drag. Vi visste att det fanns ett ställe som hette ”Western Market” i närheten av Central – och som inte var någon gatumarknad, utan en saluhall. Hela övervåningen skulle vara fylld med tyger, och även om det var lite dyrare här så skulle det åtminstone vara en värdig upplevelse, komplett med AC och allt.

Vid Central tog vi alltså en spårvagn till Western Market och gick in i den svala stenbyggnaden, vars övervåning mycket riktigt var överfylld med tygrullar. Det fanns hur mycket fina tyger som helst och jag önskade plötsligt att jag ägde en symaskin. (Eller att jag åtminstone kunde sy…). Dock var försäljarna fruktansvärt påflugna, och det räckte att man sneglade på ett tyg så var de framme och rullade ut det och började prata priser. När man gick vidare FÖRFÖLJDE de en. Tyger stacks kontinuerligt in under näsan, samtidigt som försäljarna berättade vilken designer som gjort dem och vad de kostade per meter. Jag fick verkligen behärska mig för att inte skrika rakt ut.

Åsa köpte i alla fall två jättefina tyger, varav det ena var en Paul Smith, och lyckades dessutom pruta på priset – från 800 dollar till 500 dollar för två meter. Jag var mycket imponerad.

Vi lämnade Western Market och tog spårvagnen tillbaka till Central för att inta vår sista måltid. Och vi bestämde oss för att återvända till Chom Chom, där vi hade ätit vår första middag (om man räknar bort det steakhouse som vi åt middag på samma dag som vi anlände).

För sista gången tog vi rulltrapporna upp till Soho – och även om jag skrev i ett tidigare blogginlägg att rulltrapporna inte var särskilt märkvärdiga ur ett sevärdhetsperspektiv, så måste jag erkänna att vi verkligen älskade dem ur ett bekvämlighetsperspektiv.

Vi slog oss ner på samma ölbackar utanför Chom Chom som vi hade suttit på en dryg vecka tidigare och cirkeln var sluten. Vi beställde en flaska vin att dela på, varpå den (sjukt snygga) australiensiske servitören nästan satte i halsen. ”A bottle?! Sure!” Rösten gick upp i falsett.

Till vinet delade vi på tre olika rätter, som alla var gudomliga.

Vi har verkligen ätit god mat i Hong Kong.

Efter middagen tog vi spårvagnen tillbaka till hotellet. Klockan var över 21, så vi hann inte med ett sista dopp i poolen, vilket var lite synd. Däremot hämtade vi de kuponger vi fått när vi checkade in, som skulle kunna bytas mot en drink i hotellbaren, och som vi inte hade utnyttjat.

Det skulle ju vara synd att låta dem brinna inne…

Hotellbaren var dock en sorglig upplevelse. Faktum var att den fick Finlandsfärjorna att framstå som höjden av förfining. Det erbjöds någon form av underhållning (en krampaktigt leende tjej sjöng någon form av asiatisk dansbandsmusik ackompanjerad av en gubbe på el-orgel). Några kinesiska par dansade (någon slags fusion av styrdans och linedance), men för övrigt var det rätt dött. På menyn fanns inga cocktails, så jag bytte min kupong mot en Heineken, medan Åsa gjorde misstaget att välja en cappuccino. För sent insåg hon att det var den där pulver-varianten som hon hade fått när vi åt ”lunch” här samma dag som vi kom…

Efter detta gick vi upp till vårt rum och packade, spelade lite kort på sängen och släckte lampan vid två-snåret. Tre timmar senare skulle klockan ringa. Det var dags att åka hem.