Dragon's back

På tisdagen var det äntligen dags för Dragon’s back – en hikingtur som vi båda hade sett fram emot på ett närapå sjukligt sätt, men skjutit upp in i det längsta på grund av min skadade fot. Nu kände jag mig nästan helt återställd och snörade helt enkelt på mig mina converse på hotellrummet. Vi skippade morgonrutinen med Starbucks/takpool/bloggande och köpte istället en cafe latte på Starbucks som vi delade på, sittandes på en parkbänk utanför tunnelbanan. Sedan åkte vi till Crystai Jade, som Sara hade tipsat om, för att fylla på energidepåerna.

Enligt Sara skulle deras dim-sum vara magiskt goda. Och det var de. Själva restaurangen låg inne i ett varuhus i Wan Chai; ganska anspråkslös (och frekventerades av en hel del sörplande kineser), men maten var verkligen supergod! Stärkta av detta tog vi tunnelbanan till Shau Kei Wan, och därefter buss nummer 9, en dubbeldäckare, till To Tai Wan där hiken skulle starta. Det var en ganska kurvig väg som slingrade sig uppåt, och vi var lite osäkra på när vi skulle gå av, och om vi i så fall behövde plinga innan. Samtidigt var vi övertygade om att vi inte var de enda i den smockfulla bussen som skulle till Dragon’s back…

När den digitala skylten visade att nästa hållplats var To Tai Wan plingade vi och blev så småningom avsläppta mitt i ingenstans. Det var bara vi som gick av. Alla andra skulle förmodligen till beachen.

Precis vid hållplatsen fanns en skylt som visade vägen mot Dragon’s back. Det finns en bild på mig längre ner där jag självsäkert poserar vid den – intet ont anande om vad som väntade. Nämligen ett ordentligt träningspass i stekande sol. Missförstå mig rätt – det var en HELT fantastisk vandring där vi gick genom djungelliknande växtlighet och fick en hel del makalösa vyer – men det var också sjukt jobbigt! Jag hade läst på nätet att detta skulle vara en ”easy trail”, och det kanske det var, på sätt och vis, eftersom man inte behövde ta sig fram med machete eller klättra uppför bergsväggar. Alla friska människor klarar av den, utan problem. MEN, det var över trettio grader varmt, hög luftfuktighet och hur många trappor som helst som gick uppåt, uppåt, uppåt. Och precis när vi trodde att vi hade nått toppen vek vi runt ett krön och såg ännu en stentrappa försvinna upp mot horisonten. Och så vidare.

Anledningen till att hiken kallas ”Dragon’s back” är att bergen ser ut som en drakrygg. De går upp och ner i pucklar, så vi gick inte enbart uppåt. Även om det kändes så i början. Men det fanns även nedförsbackar, stigar som gick ganska plant och kuperad terräng med stockar och stenar. Vi såg stora spindlar, små vattenfall, myrstigar och fjärilar. Och hörde syrsor som spelade så högt att det kändes overkligt.

Och vi blev sjöblöta av svett. Sjöblöta. Som tur var hade vi med oss rikligt med vatten, melonbitar, en liten påse chips och en påse nötter, vilket vi avnjöt när vi (på riktigt) hade nått toppen.

Efter 8 kilometer nådde vi fram till Big Wave Beach. Jag tror aldrig jag har njutit av ett bad så mycket som jag gjorde där och då. Det var himmelskt.

Efter badet gick vi upp till strandcaféet och beställde hamburgare och iskall Corona. Vi satt i våra badkläder och handdukar, samtidigt som vi förgäves försökte torka våra svettiga kläder genom att hänga upp dem på räcket intill. Det var lönlöst. En timme senare var de fortfarande lika blöta som om vi hade doppat dem i havet. Vi grämde oss över att vi inte hade tagit med oss torra ombyten, men det var bara att ta på sig de sunkiga kläderna ovanpå badkläderna och släntra bort till busshållplatsen med all värdighet vi kunde uppbåda.

Där blev vi stående i en kö i väntan på en minibuss som skulle ta oss tillbaka till tunnelbanan. Det finns en hel del minibussar i Hong Kong – som bara tar 16 eller 19 personer – och även om de är sjukt söta så hade vi där och då önskat oss en rejäl dubbeldäckare. Redan innan den första minibussen kom hade vi nämligen räknat ut att vi inte skulle få plats (eftersom vi såg vår plats i kön och använde enkel huvudräkning). Det var oklart när nästa buss skulle komma, men oavsett så trodde vi verkligen att vi skulle komma med den. Det gjorde vi inte. Den stängde igen dörrarna i ansiktet på den killen som stod framför oss.

Svetten rann i hårbottnen och ansiktet; på halsen, på armarna, på ryggen, längs benen. Kanske blev det värre för att vi hade tagit på oss de redan genomsvettiga kläderna, men jag kan ärligt säga att jag aldrig har svettats så kopiöst som jag gjorde när vi stod och väntade på minibussen. Det kändes, på riktigt, som om jag stod i en långsamt strilande dusch.

Vi kom med den tredje minibussen, och kunde tacksamt kravla in i den svalkande AC:n. Sedan tog vi tunnelbanan tillbaka till hotellet och slängde oss rakt ner i poolen, där vi stannade tills den stängde, vilket (tyvärr) är redan klockan 21.

Eftersom vi hade sett andra gäster dricka medhavd öl vid takpoolen hade vi tagit med en vinflaska och två glas från vårt rum. När vi sedan låg i poolen såg vi plötsligt poolvakten ta ett varv och – på ett illavarslande sätt – tvärstanna vid våra platser med blicken fastnaglad på våra vinglas. Han spanade misstänksamt åt alla håll samtidigt som vi låg blickstilla som två alligatorer i poolen, med endast ögon och näsa över vattenytan. Till slut var vi tvungna att gå upp och bekänna färg.

Poolvakten meddelade med stenansikte att det inte var tillåtet att ha glas på takterrassen. ”You need to have plastic mugs.” Vi frågade var vi kunde få tag på plastmuggar, och då gick han iväg och hämtade två stycken, vilka överräcktes utan ett ord. Han kanske inte har gått någon charmkurs, men han är i alla fall effektiv.

När poolen hade stängt gick vi ner och gjorde oss i ordning för middag, men vi kom iväg rätt sent och innan vi hade tagit oss bort till Central var klockan över elva. Det var ingen som serverade middag längre och till och med Burger King hade dragit igen gallret och bommat igen för natten. Vi passerade en vietnamesisk restaurang som fortfarande var öppen, men de enda gästerna var två ensamma män som satt och rökte vattenpipa i varsitt hörn. Kyparen sken dock upp betänkligt när vi tittade in, och även om köket var stängt och kocken hade gått hem kunde han minsann ordna någon form av snacks till oss. Han pekade ut fyra rätter på menyn som vi fick välja mellan. Åsa valde en getostsallad och jag någon rätt med aubergine, och det var faktiskt riktigt gott. Till detta fick vi även en skål med oliver och ett jättegott bröd. Så där satt vi, de enda gästerna (efter att de piprökande männen försvunnit) i en vietnamesisk restaurang med klarröda väggar och arabisk musik i högtalarna. Lite otippat.

Givetvis gjorde vi även ett försök att hitta lönnkrogen innan vi gick hem. Men ringklockan lyste inte den här gången heller, och vi tog (i vanlig ordning) spårvagnen hem.