Afternoon tea och världens högst belägna bar

Måndagen var en riktig lyxdag, där vi verkligen lät pengarna rulla. Efter ett osedvanligt långt morgonpass vid takpoolen gick vi ner och duschade och klädde upp oss. Sedan lämnade vi hotellet i jakt på en taxi, eftersom vi ville anlända till vårt första mål ”stunning and unbelievably fresh”. (Det var egentligen att sikta lite för högt, eftersom det räcker att gå 100 meter i den här fuktiga värmen för att bli rejält svettig. Men ändå.) Min fot hade blivit mycket bättre, så jag kunde för första gången kliva i mina platåskor och gå obehindrat i dem. Underbart.

Enligt concierge-killen skulle det finnas ett taxi stand precis bakom våran tunnelbanehållplats, Tin Hau. Vi hittade en hel rad med taxibilar där, men dessa körde tydligen bara på Hong Kong-ön – inte till Kowloon, som vi skulle till. Vi blev hänvisade till en annan taxikö, där en brysk chaufför nådigt vinkade in oss och körde oss genom ”Cross bay tunnel” och över till Kowloon och Peninsula Hotel, som är ett guldblänkande lyxhotell med svinhögt i tak.

Eftersom Hong Kong har tillhört Storbritannien har de anammat vissa brittiska traditioner – de har vänstertrafik, samma skumma eluttag och, tydligen, en tradition av att dricka afternoon tea. Enligt en artikel jag hade läst var Peninsulas afternoon tea ett måste: ”Miljön är underbar och du avnjuter ditt te med tillbehör till härlig pianomusik. Servicen är förstås i toppklass. Afternoon tea serveras mellan 14-18.”

Vi klev ur taxin utanför hotellet kl 13.59.

Inne i lobbyn fanns redan en kö, men den var inte särskilt lång, och vi blev strax visade till ett litet bord där vi fick välja te (vi valde ett som hette ”Peninsula afternoon”) och tillbehör (vi valde en sharing-meny för två). Sedan kom tekannor och ett serveringsfat i flera våningar med varma scones, cream cheese, jam, snittar med gurka, lax, bacon och kalkon samt ett antal minibakelser. Det var ljuvligt gott, och trots att vi bemödade oss med att äta långsamt så orkade vi inte med allt.

Efter ett par timmar släntrade vi proppmätta ut från Peninsula och drog oss ner mot vattnet. Här nere fanns ”Avenue of Stars” – Hong Kongs motsvarighet till Hollywoods Walk of Fame. Här skulle det finnas stjärnor i marken och handavtryck av kinesiska filmstjärnor. Dessvärre var hela avenyn avstängd på grund av en omfattande renovering, men vi hittade ändå ett ställe där vi kunde få en fin vy över vattnet. Vi hittade också en del filmiska monument i ”Garden of stars” och ”Starry Gallery” – bland annat en Bruce Lee-staty som var mycket populär att posera vid.

En stor grupp turister turades inför våra ögon om att försöka härma hans pose framför kameran (det gick sådär). Själv körde jag på den klassiska Karate Kid-posen (”tranan”).

Därefter var det dags för vårt andra utflyktsmål för dagen: Ozone.

Ozone ligger högst upp i hotellet Ritz Carlton och är världens högst belägna bar. Det är alltså inte världens högsta byggnad – men det är världens högsta bar. Självklart skulle vi hit. De öppnade klockan 17 och när vår taxi gled upp framför porten var klockan 17.15. Vi blev eskorterade till hissen av en super-service-minded tjej som pratade perfekt engelska (och konstant kallade oss ”miss Hedberg and miss Olsson”). Medan vi väntade på hissen frågade hon lite om vår resa; om det var första gången vi var här, vad vi tyckte om Hong Kong, vad vi hade gjort hittills etc. När vi sa att vi hade varit i Victoria Peak dagen innan svarade hon ”Oh, that’s wonderful! But this is better.”

Härligt.

Vi åkte upp till 118:e våningen och blev visade till en fönsterplats där vi satt som kungar. Vi hade bokstavligen hela världen – eller åtminstone hela Hong Kong – för våra fötter. Och när den mumlande servitören frågade om vi ville ”open up a tab” hörde jag mig själv säga ”yes, please”, varpå jag lämnade in mitt kort i baren.

Här skulle det inte snålas.

Vi började med att beställa in en drink (jag) respektive en Corona (Åsa). Sedan delade vi på en flaska vin. Och sedan rundade vi av med en varsin Corona. Samtidigt som solen gick ner över skyskraporna och alla neonljus tändes. Vi satt verkligen på första parkett och vi njöt av varje sekund! Med jämna mellanrum levererades en liten skål med popcorn till vårt bord (som jag tror inte att de tog betalt för dem). För övrigt var det snordyrt – en flaska vin kostade 800 dollar. Men det fick det vara värt. Vi kommer antagligen aldrig att komma tillbaka hit igen. (Men man ska aldrig säga aldrig…)

Vi satt där i nästan fyra timmar, sedan tog vi en taxi till Soho. Vi hade lite unfinished business i form av ett par blåa dörrar och en lönnkrog. Från Queens Road kunde vi ta rulltrapporna upp för branten, och där gick vi, lite otippat (och inte alls i stil med resten av dagen) in på Burger King och köpte en whopper som vi delade på, sittandes i en trappa i den mörka, varma natten. Sedan traskade vi bort till Club Feather Boa, de där blåa dörrarna som vi vid två tillfällen har försökt öppna, men som båda gångerna har varit obönhörligt låsta.

Det såg fortfarande stängt ut. Gardinerna var fördragna och inte en människa stod utanför. Längst ner vid golvet fanns en liten glipa, men vi tyckte att det såg helt svart ut innanför. Utan några förhoppningar tryckte jag ned handtaget… och dörren till Narnia öppnades.

Vi var inne.

Vi kom in i ett litet, litet rum med en liten, liten bar och några få locals som satt i en soffa. Här hängde massor med tavlor, speglar och levande ljus på väggarna och inredningsmässigt påminde det lite om Puta Madre i Göteborg. Det var supermysigt och dekadent och vi slog oss genast ner i baren och beställde en varsin drink med choklad och banan (Åsa) och en Espresso Martini (jag).

Efter detta lyckokast var vi övertygade om att vi var ”in the zone” och även skulle ta oss in på lönnbaren. Vi rumlade ner för de branta backarna tills vi kom till slutet av Graham Street och hittade ringklockan (som ligger mycket diskret), men den var inte upplyst nu heller och det hände inget när vi tryckte på den. Disappointed!

Därefter tog vi en spårvagn hem. Vi satt givetvis på övervåningen, längst fram. Och fönstren var öppna och vinden svalkade hela vägen hem till hotellet.

Det hade varit en bra dag.