Repulse Bay och Chom Chom

Anledningen till att jag bestämde mig för att åka till Hong Kong var, ironiskt nog, för att jag gärna ville åka till Tokyo. Jag har nästan bara rest i Europa och USA, så jag var sugen på att åka åt ett nytt håll. Men så fick jag höra av en kollega som rest runt i Japan att det inte var någon som kunde engelska där – inte ens i Tokyo. Jag tyckte detta var oerhört konstigt. En världsmetropol som Tokyo? Som känns internationell och high-tech och har typ 35 miljoner invånare? Jo, så var det tydligen. Även min systerdotter Paula bekräftade att detta var fallet. Det är omöjligt att göra sig förstådd.

Eftersom jag planerade att resa ensam blev jag tveksam och kom osökt att tänka på Bill Murray i den gamla kultrullen ”Lost in translation”. Där han sitter ensam och deppig med ett klirrande whiskyglas i Tokyos hotellbarer… Hmm. Jag kanske ska åka någon annanstans. Och det var då Hong Kong flöt upp som ett alternativ. En storstad där alla kan engelska. Men som också har fina naturområden och stränder. Min chef Sara har varit där två gånger och rekommenderade det verkligen. 

När jag väl hade bestämt mig för Hong Kong bestämde sig Åsa för att haka på. Så då, när vi blev två, hade vi ju egentligen kunnat åka till Tokyo i alla fall. Men nu var vi inställda på Hong Kong.

Lite fakta: Hong Kong är sedan 1997 en speciell administrativ region (SAR) i Kina. Det betyder att de fick behålla sin marknadsekonomi och höga grad av autonomi när Storbritannien återlämnade området till Kina. Innan Storbritannien tog över Hong Kong var det en fiskeby och ett tillhåll för pirater.

Hong Kong betyder ”Fragrant harbour” (”den väldoftande hamnen”), och har fått sitt namn av de rökelser som producerades här under Songdynastin.

Antal invånare är strax under sju miljoner – varav ca 95 % är kineser – som alla samsas på en yta som är 1.104 km², vilket är ca en tredjedel av Gotlands areal. Detta gör Hong Kong till en av världens mest tätbefolkade regioner.

Hong Kong består huvudsakligen av tre områden: Hongkong-ön, halvön Kowloon och fastlandet de Nya territorierna. Samt över 200 öar.

Det finns 1 223 skyskrapor i Hong Kong. Det finns ingen stad i världen som har så många skyskrapor som är över 150 meter höga som just Hong Kong har. Även cirka 8 000 byggnader är över 14 våningar höga, vilket är dubbelt så många som i New York City.

På onsdagen var det vår första ”riktiga” dag i Hong Kong. Och vi bestämde oss för att tillbringa större delen av den på en strand. Men först behövde vi få i oss frukost, vilket inte ingår i vår hotellbokning. (Och med tanke på nivån på den Croque Monsieur vi hade ätit dagen innan, kanske det var lika bra.)

Efter att jag hade ägnat ett par timmar åt att blogga om hitresan så gick vi ut på stan i jakt på en Starbucks. Vi hade sett två stycken dagen innan, så efter en stunds promenad gick vi in på en av dem och beställde varsin god cafe latte. Till detta blev det muffins, och så var frukosten klar.

Efter en stunds letande lyckades vi också hitta en ”taxi stand” och sedan bar det iväg till Repulse Bay. Det är billigt att åka taxi i Hong Kong. Vi åkte i ca 20 minuter, och det kostade inte ens 100 HKD. (1 HKD = 1,20 SEK).

Repulse Bay är en av de mest kända stränderna i Hong Kong, men kanske inte (vad jag har förstått) den finaste. Vi var dock väldigt nöjda med att ligga och sola och bada hela eftermiddagen, och det var drygt 30 grader på land och ungefär lika varmt i vattnet. Något som vi reagerade på var dock att det var så få kineser som badade. Istället stod de uppradade längs med strandkanten, fullt påklädda; med hattar och paraplyer som skydd mot solen, och tog selfies. Ja, ni läste rätt. De turades om att posera i grupp och de som inte tillhörde en grupp använde selfie-pinnar. Och de höll på med detta HUR LÄNGE SOM HELST.

När vi först kom ner på stranden såg vi inte en enda människa som solade eller badade, och vi började fundera på om vi skulle väcka uppmärksamhet ifall vi började klä av oss. Men lite längre bort såg vi några tjejer i bikini (vilka visade sig vara tyska), och vi la oss i närheten av dem för att ”smälta in”. Lite senare såg vi fler som badade, men många kineser gjorde det fullt påklädda och vi såg både en som badade i klänning och en som hade både hatt och paraply med sig ut i vattnet.

Mycket märkligt.

Vid fyra-snåret gick vi upp till strandpromenaden och hittade ”Limewood”, en supermysig taverna där vi delade på guacamole och någon slags ceviche och drack ett glas vitt. Sedan tog vi även en drink och livet lekte. Därefter tog vi en taxi tillbaka till hotellet och gick direkt upp till takpoolen och badade lite till, samtidigt som solen började gå ner över skyskraporna.

Inför den här resan har vi gjort väldigt mycket research, och det är vi glada för. Framför allt när det gäller att hitta restauranger och barer. Man kan nämligen inte räkna med att ”hitta något på vägen”, vilket kanske låter konstigt i en sån här pulserande storstad. Men faktum är att vi har gått och gått i cirklar längs stora, hårt trafikerade vägar, och det enda man ser är skyskrapor och blinkande skyltar och butiker. Givetvis finns det mängder med mysiga och trendiga takbarer och restauranger – men man måste veta var de finns, annars är det som att leta efter en nål i en höstack.

På onsdagen bestämde vi oss för att besöka ett av dessa insider tips, nämligen Chom Chom, som skulle ligga på Peel Street i stadsdelen Soho. Vi har köpt ett varsitt Octopus card och laddat med 200 HDK (+ 50 HDK i deposit), vilket innebär att vi smidigt kan ta oss runt med tunnelbana, buss, spårvagn och båt. En enkelresa kostar ca 5 HDK.

Så vi tog alltså tunnelbanan till Central och gav oss ut i myllret med kartan i högsta hugg. Vi gick åt fel håll några gånger innan vi slutligen lyckades lokalisera oss, och sedan vek vi av på Peel Street, som var en smal gata som lutade kraftigt uppåt och kantades av den ena mysiga restaurangen efter den andra. Vi strävade vidare uppåt, uppåt och Chom Chom låg givetvis allra högst upp, efter att man tagit sig upp för en brant trappa som kom som en sista käftsmäll. Den var dock värd ansträngningen. Vilket mysigt ställe! Det var en klassisk hål-i-väggen-restaurang med skön atmosfär. Inne var det smockfullt, men vi satt utanför på upp-och-nedvända ölbackar och drack en varsin iskall öl och åt grillad majs och kycklingspett. Det var jättegott, men väldigt spicy. Sedan promenerade vi vidare för att hitta någon bar där vi kunde avrunda kvällen, men vi gjorde misstaget att gå åt fel håll istället för tillbaka nedför Peel Street, och som jag just konstaterade… man hittar inget längs vägen. Man måste veta vad man letar efter.

Vi gick och gick, men det var stendött överallt. Så då tog vi tunnelbanan hem till våra hoods istället, där vi hittade en nattöppen marknad och försåg oss med vatten, en iskall cola, lite frukostyoghurt, chips och en flaska vin. Allt man behöver ha på rummet, helt enkelt.

Idag är det torsdag, och jag sitter i en solstol vid takpoolen och bloggar. Åsa ligger och läser.

Nu är det dags för dagens första dopp.