Klockan fem på fredag morgon ringde
vårt alarm. Enligt booking.com erbjöd vårt hotell en fri shuttle till
flygplatsen, men när vi hade varit och frågat i receptionen kvällen innan
visade det sig att man var tvungen att boka den minst 24 timmar innan. Vi
orkade inte hålla på och strula med tunnelbanor och air train med våra
resväskor så tidigt på morgonen (dessutom var pengarna på våra Octopus cards
slut), så vi bestämde oss för att ta taxi hela vägen.
Flyget gick 09.20, så vi ville vara
på flygplatsen senast klockan 07.00 för att ha goda marginaler. Vi visste inte
riktigt hur lång tid det skulle ta till flygplatsen, men enligt Google Maps
skulle det ta 35 minuter med bil. Med tanke på kinesernas arbetsvanor var det
mycket möjligt att det skulle vara rusningstid, så vi ville lämna hotellet
redan vid 06.00.
Vi lämnade vårt hotellrum vid halv
sex, checkade ut och bad concierge-killen att fixa en taxi till Hong Kong
International, terminal 1. Resan gick sedan mycket smidigt och vi stod på
flygplatsen redan kvart över sex. Det kostade totalt 400 dollar.
Vi lokaliserade SAS-disken och fick
sedan köa en bra stund innan vi kom fram. Sedan fick vi våra boardingkort och väskorna
taggades och åkte iväg på rullbandet. Vi tittade på varandra och konstaterade
torrt: ”Undrar om vi någonsin ser dem igen.” Eftersom vi var så tidiga stod det
inga platser på våra boardingkort. Tydligen skulle vi få dem vid gaten. Vi blev
dock ”erbjudna” att uppgradera från ekonomiklass till PLUS för den nätta summan
2500 dollar. Även om det var frestande (vi hade ju blivit gratis uppgraderade
till PLUS på hitresan), så tyckte vi att det var lite för dyrt, så vi tackade
nej. Vi tänkte dock att, om vi bara hade is i magen vid gaten och inte gav oss
tillkänna för tidigt, så kanske ekonomiplatserna skulle ta slut och vi skulle
bli uppgraderade ändå…
Vi passerade säkerhetskontrollen
och letade reda på något ställe där vi kunde äta frukost. Vi var extremt
trötta, eftersom vi bara hade sovit i tre timmar. (Själv hade jag dessutom bara
sovit fyra timmar natten innan.) En kaffe och croissant senare piggnade jag
till lite grann i alla fall. När jag öppnade plånboken upptäckte jag våra
Ocopus-kort, som vi skulle ha återlämnat för att få tillbaka vår deposit på 50
dollar var. Det skulle vi ha gjort på någon tunnelbanestation, men jag hade
läst att man även kunde göra det på flygplatsen. Så vi letade reda på en
”customer information”-disk, men fick beskedet att det kunde man bara göra vid
air train. Den låg ju utanför säkerhetskontrollen och vi hade verkligen inte
lust att ta oss ut igen för att leta reda på den. Typiskt.
Vi funderade på om vi skulle köpa
en varsin vinflaska från Hong Kong, något vin som inte fanns hemma och som hade
kinesiska tecken på etiketten, men vi orkade inte gå och leta. Mina dollar var
för övrigt helt slut, och Åsa gjorde slut på sina sista 40 dollar på lite godis
innan det var dags att gå till gaten. Som låg rätt långt bort (vi fick ta tåg
dit).
Enligt plan så höll vi en låg
profil vid gaten, men när vi slutligen lämnade fram våra boardingkort vid
disken så låg våra nya boardingkort (med våra platser på) redan
färdigutprintade, så vi hade inget för att vi hade avvaktat. Inte hade vi
blivit uppgraderade heller. Vi satt i ekonomiklass på rad 55.
När vi boardade planet passerade vi
de breda, sköna sätena på PLUS innan vi kom bort till de trånga sätena i ekonomiklass
där vi satt nästan längst bak. Som boskap. Vi funderade på om vi hade gjort
bort oss som inte tagit chansen att uppgradera (det var ju ändå 11 timmars
flygning), men samtidigt var vi så trötta att vi borde kunna sova bort en del
av resan. För säkerhets skull tog vi även en varsin sömntablett.
Trots detta sov vi inget vidare. Vi
halvslumrade lite till och från, men det var svårt att hitta en bekväm
sovposition när väl träsmaken hade satt in.
Klockan 14.25 landade vi på Arlanda, vilket
var en kvart före utsatt tid. Bra. Vi hade nämligen bara haft 40 minuter mellan
landning och nästa plans take-off, så varje extra minut var värdefull. Otroligt
värdefull visade det sig, eftersom vi först var tvungna att passera en seg
passkontroll där mitt temporära pass konfiskerades och makulerades, eftersom
det bara hade varit giltigt för en resa till Hong Kong och tillbaka till
Sverige.
Jag var återigen en passlös
medborgare.
Till Danmark kan man dock ta sig
med enbart körkort som ID-handling.
Efter att vi krånglat oss igenom en
(om möjligt) ännu segare säkerhetskontroll, där jag dessutom blev slumpmässigt
utvald för en extra kontroll, fick vi återigen springa genom Arlanda för att
hinna till gaten i tid. Vad hände med alla de där härligt, softa timmarna när
man planlöst strosar genom tax free-butikerna och tar en flygplatsöl i lugn och
ro?
Resan till Köpenhamn tog i alla
fall bara drygt en timme och sedan var vi tillbaka på Kastrup. Den tjyvaktiga
flygplatsen. Jag höll ett fast grepp om väskan när vi gick genom avgångshallen
och passerade den incheckningsautomat där brottet hade begåtts en dryg vecka
tidigare.
Nu var det bara en sak kvar.
Väskorna. Skulle de komma, eller skulle vi behöva ställa oss i kö för att
anmäla dem försvunna?
De kom. Båda två. Och sedan tog vi
tåget till Malmö och vidare till Åsas lägenhet där vi välkomnades med både
middag och vin.
Resan till Hong Kong var officiellt
över.
Några slutreflektioner:
Vi är otroligt nöjda med resan och
tycker båda att Hong Kong är en helt fantastisk stad. Men den började
KATASTROFALT. Min skadade fot, passet som stals, all stress och panik innan det
löste sig och sedan Åsas försvunna väska på det. Trots detta har vi konstaterat
att vi har haft en otrolig tur i oturen:
1)
Det
var tur att det var mitt pass som stals, istället för Åsas. Jag hade nämligen
med mig både körkort och en papperskopia på mitt pass. Åsa hade lagt ur sitt
körkort hemma, och hade alltså inte kunnat identifiera sig för polisen på
Arlanda.
2)
Det
var tur att vi åkte via Arlanda. Trots att jag innan resan hade känt att det
var lite bakvänt att först åka från Göteborg till Köpenhamn, för att sedan ta
sig upp till Arlanda. Men om mellanlandningen istället hade skett i Helsingfors
eller Paris eller någon annanstans utanför Sverige så hade jag inte kunnat
ordna ett temporärt pass.
3)
Det
var tur att det var Åsas väska som försvann, istället för min. Jag hade
nämligen ingen bag tag kvar, eftersom den satt fastklistrad på baksidan av mitt
boardingkort (som stals tillsammans med passet). Hur skulle jag ha förklarat
för kineserna på Hong Kongs flygplats att jag hade en incheckad väska, men
ingen bag tag?
4)
Det
var tur att vi blev gratis uppgraderade till PLUS på utresan – när vi verkligen
behövde det.
5)
Det
var tur att vi inte köpte några vinflaskor på Hong Kongs flygplats. Dessa hade
vi fått lämna ifrån oss vid den otippade säkerhetskontrollen på Arlanda,
eftersom man inte får ha med sig några vätskor över 100 ml genom en
säkerhetskontroll.
6)
Det
var tur att jag, när jag kom fram till Åsa i fredags kväll, lyckades boka en
tid för att skaffa ett nytt pass redan nu på måndag, den 13 augusti. Jag ska
nämligen resa igen om bara en månad och man har ju hört på nyheterna att folk
har fått vänta i MÅNADER för att få tid för att skaffa pass.
Däremot känns det fortfarande
olustigt att mitt pass är på drift.
Även om det är spärrat.
För övrigt är vi som sagt jättenöjda
med resan. Vårt hotell, Metropark Causeway Bay, var ett fyrstjärnigt hotell med
bra läge, men vi tyckte båda att det snarare höll trestjärnig status. När man
kom in i lobbyn kändes det rätt flådigt med blänkande interiör och uniformerad
personal som bar väskor och höll upp dörrar. Men rummet var helt ordinärt och
hade typ inga förvaringsutrymmen (vilket i och för sig inte utgjorde något
problem de första tre dagarna när Åsa inte hade något att packa upp).
Hotellrestaurangen var svindyr och totalt ocharmig. Det som höjde betyget var
takpoolen. Den var helt fantastisk. Dock hade vi önskat att den var öppen
dygnet runt, eller åtminstone till midnatt, istället för att stänga redan kl
21.
Med tanke på att Hong Kong har
varit en brittisk koloni trodde vi att de skulle prata bättre engelska, men det
var bara på de riktigt lyxiga hotellen (t ex Peninsula, där vi intog vårt
afternoon tea, och Ritz Carlton, där vi besökte takbaren Ozone) som personalen
pratade perfekt engelska. För övrigt var det en glidande skala mellan helt
oförståeligt och förståeligt.
Något annat vi reagerade på var att
kulturen skilde sig så mycket från vad vi är vana vid i Europa i allmänhet och USA
i synnerhet. I USA, servicens förlovade hemland, möts man alltid av gnistrande
leenden vart man än vänder sig.
Kineserna fjäskar inte.
Även om de aldrig var otrevliga, så
log de nästan aldrig. De svarade kort och koncist på frågor och räckte över en
kaffe eller biljett eller vad man nu hade bett om under tystnad och med
stenansikten. (Ett ansiktsuttryck som för övrigt hade förfinats till perfektion
av poolkillen på vårt hotell.) På något konstigt sätt var denna tjurighet ändå
charmig. Den kändes autentisk och inte påklistrad och falskt inställsam.
Vi hörde sällan någon som skrattade
eller flamsade – men de verkade inte direkt olyckliga för det. Kanske har de en
annan slags humor än vad vi har? Vi tyckte nämligen att det verkade som att de
gånger folk faktiskt skrattade var när det gick riktigt illa för någon…
Och de sov. På tunnelbanan, på
spårvagnen och alla andra ställen där man kunde sitta ner såg vi sovande
kineser. Kanske är de helt utarbetade? Vi fick aldrig riktigt kläm på vilka
arbetstider de hade, men när vi tog tunnelbanan till Tung Chung på torsdagen
var det rusningstrafik vid halv tio på förmiddagen. Kanske hade de redan jobbat
sedan fem på morgonen och nu var på väg på lunch?
Och de köade. Vid busshållplatserna
såg vi ibland köer på 20-30 meter där de stod prydligt uppradade och snällt väntade
på sin tur.
Och de sörplade. Och rapade. Men
det gör man tydligen på många ställen i Asien. Jag tror till och med att det
anses artigt; att man visar sin uppskattning.
Det kändes tryggt i Hong Kong. Till
skillnad från i USA var det till exempel aldrig några säkerhetskontroller
någonstans och vi såg eller hörde aldrig någon varning för ficktjuvar, inte ens
nere i tunnelbanan. Och aldrig någonsin, ens när vi gick i mörka gränder,
kändes stämningen det minsta hotfull. Det var dessutom väldigt rent på gatorna.
Varenda fimp, pappersmugg och bananskal slängdes ordentligt i de orangea
papperskorgar som stod utposterade lite varstans.
Staden som sådan var lika cool som
New York. Dock lärde vi oss att de mysigaste områdena alltid ligger på höjden.
Man måste lämna de stora, trafikerade gatorna där bussar och spårvagnar går och
istället ge sig upp för de branta backarna. Ska man till Soho kan man med
fördel ta rulltrapporna.
Research innan man åker är
ovärderligt. Vi var så otroligt nöjda med vår lista som innehöll en perfekt mix
av stränder, barer, restauranger och utflyktsmål. Och vi prickade av precis
allt, utom Hong Kong Museum of History och ett tempel som hette Chi Lin Nunnery,
som vi medvetet strök. Dessutom toppade vi upp listan med ytterligare tips från
Sara och Joey, men där hann vi inte beta av allt.
Octopus-kortet var grymt smidigt.
Vi laddade det med 200 dollar första dagen, plus toppade upp med ytterligare 50
dollar sista dagen, och för detta åkte vi hur mycket spårvagn och tunnelbana
som helst. Synd bara att vi glömde lämna tillbaka dem innan vi åkte hem, vilket
innebar att vår deposit på 50 dollar brann inne.
Saker vi missade:
Vi hade velat besöka en
karaoke-bar, eftersom det känns så typiskt asiatiskt. Och vi gjorde faktiskt
ett försök, men den baren var bara öppen för de som bodde på hotellet, och
sedan blev det aldrig av att vi kom iväg till någon annan. Trots att vi
faktiskt hade en adress.
Vi hade gärna haft några dagar till
för att utforska fler stränder. Totalt badade vi bara på tre: Repulse Bay, Big
Wave Beach och en strand på ön Cheung Chau. Framför allt Big Wave Beach var en
helt underbar strand. Men vår fantastiska takpool med utsikt över skyskraporna
var ändå ett schysst tröstpris.
Vi borde ha rekat var man hittar
roliga affärsområden. Varken Åsa eller jag är intresserade av att gå i stora
malls och gallerior (och gatumarknaderna var verkligen inte vår grej). Vi är
heller inte intresserade av (eller har råd med) lyxbutiker som Louis Vuitton
eller Prada. Eller att gå in på H&M, Zara och andra butiker som ändå finns
hemma. Så vad var vi då ute efter? Vi ville hitta de där udda småbutikerna, de som
säljer allt från punkiga accessoarer till roliga prylar. Och de var svåra att
hitta. Följaktligen har vi inte shoppat särskilt mycket. Men det var inte vårt
huvudmål med resan i alla fall.
Ok, då återstår bara en sak. Att redogöra
för vad detta har kostat:
Flyg Hong Kong t/r: 7000 kr
Hotell, tio nätter: 7000 kr
Övrigt (mat, dryck, transporter,
shopping, utflykter): Ca 13 000 kr
Totalt: 27 000 kr
Dessutom fick jag betala nästan
1000 kronor för ett temporärt pass.
Nästa resa blir en långweekend till
Split redan om en månad.
Då ska jag ha ett riktigt pass.
Until then.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar