Drama!

Rent tekniskt startade min resa till Hong Kong redan på söndagen den 29 juli, när jag tog tåget ner till Åsa i Malmö. Innan jag gick hemifrån slog jag tån i ett stolsben. Normalt sett brukar sånt göra svinont i en liten stund, sedan går det över. Men detta var något annat. Jag kunde knappt stödja på foten, trots att jag la mig på soffan och vilade med foten högt i över en timme. Faktum var att det bara blev värre och värre. Kanske var lilltån bruten? Jag har ingen aning, men jag vet i alla fall att man inte gör något särskilt åt en bruten tå, så jag smorde helt enkelt in halva foten med Voltaren Gel och linkade till spårvagnen med min resväska. Bara jag kom på tåget så skulle jag få vila i tre timmar.

Trodde jag. När tåget närmade sig Ängelholm meddelade lokföraren att detta skulle bli tågets slutstation. Tydligen var det en solkurva på spåret och alla passagerare var därför tvungna att ta en ersättningsbuss till Helsingborg och sedan kliva på ett nytt tåg där. När jag reste mig upp undrade jag hur jag rent fysiskt skulle klara den här övningen, men på något sätt lyckades jag ta mig av tåget och halta några hundra meter till de två bussarna som snabbt fylldes på med de passagerare som hade varit kvicka och smidiga. Kvar stod sedan undertecknad och en skara på kanske trettio personer som inte fick plats. De halta och lytta. Det var trettio grader varmt ute, foten bultade och det dröjde en halvtimme innan ytterligare en buss kom och fiskade upp oss. 

En kort bussresa senare stod jag framför trapporna som leder ner till Helsingborgs central. Jag såg ingen hiss eller rulltrappa i närheten, så det var bara att stålsätta sig. På något sätt tog jag mig ner, klamrandes längs med ledstången och med resväskan bumpandes efter. Jag klev på ett nytt tåg mot Malmö men blev strax utjagad av en konduktör som sa att den här vagnen skulle kopplas bort. "Du måste gå längst fram." Jag haltade vidare. Till slut kom jag i alla fall fram till Malmö C, en timme försenad, och kunde ta mig hem till Åsa för att lägga mig ner och dö.

Eller det var i alla fall så det kändes. En god middag och ett glas vin senare kände jag hur livsandarna började återvända. Jag smorde in foten med mer Voltaren och låg sedan med kylklampar på foten hela kvällen och natten. Nu måste det väl ändå lägga sig.

Dagen därpå skulle vi ta oss till Köpenhamn och flyga till Hong Kong via Arlanda. När jag vaknade hade jag ett blåmärke på foten som var lika stort som ett Mariekex. Det kändes LITE bättre, men jag haltade fortfarande betänkligt. Hur ska det här gå? Vi bestämde oss för att åka i väldigt god tid, så vi lämnade lägenheten redan strax efter åtta på morgonen. Väl på Kastrup gick vi fram till en incheckningsautomat, scannade våra pass och fick strax ut våra boardingkort och bag tags. Jag har ett läderfodral som jag fått i födelsedagspresent av Åsa för många år sedan som jag alltid använder när jag flyger. Det är perfekt för att förvara sånt man behöver ha tillgängligt under resans gång, så jag la ner boardingkort och pass i fodralet och drog igen dragkedjan. Sedan stoppade jag fodralet i ett ytterfack på min bag som jag skulle ha som handbagage och gick för att lämna in resväskan. Från incheckningsautomaten till disken var det kanske fem meter. Under den tiden hann någon stjäla mitt fodral.

Jag upptäckte det i samma stund som min resväska åkte iväg på rullbandet. Jag stack ner handen i ytterfacket för att ta fram boardingkortet, eftersom jag hade tänkt fråga killen vid bagageinlämningen om han kunde se vilka platser vi hade på den långa flighten (vi hade inte fått välja själva). När fodralet inte var där isade sig blodet i ådrorna. Min plånbok och mobil låg kvar, plus lite annat, men fodralet med pass och boardingkort var borta. Åsa sprang bort till den incheckningsautomat vi hade varit vid och letade runt den. Hon gick igenom hela min väska ifall jag skulle ha lagt det någon annanstans, men jag visste var jag hade lagt det. Hela hallen snurrade medan katastrofen växte lavinartat i mitt huvud.

Jag har inget pass. Jag står på Köpenhamns flygplats utan pass.

Hur kunde det hända? Jag VET att jag drog igen blixtlåset till fodralet. Jag TROR att jag även drog igen blixtlåset till ytterfacket på bagen, men är inte helt säker. Det var inte särskilt mycket folk inne på terminalen. Vi hade bara rört oss i fem meter. Och vi var två. Man har ju hört att ficktjuvar är oerhört fingerfärdiga, men man tror ändå inte att det ska hända en själv. (Och då har jag ändå blivit av med plånboken en gång tidigare, för många år sedan, i julruschen inne i Nordstan. Men då var det fruktansvärt mycket folk och jag hade väskan på ryggen. På en flygplats håller man koll på grejerna.)

Killen i disken rådde oss att gå ner till tågspåren och kolla om fodralet låg slängt någonstans där. Han sa att ficktjuvar som upptäckte att det de stulit inte hade något värde ofta slängde det längs med spåren. Eftersom jag inte hade några pengar i fodralet ansåg han alltså att det inte hade något värde. Men ett pass är väl av värde? De säljs ju på svarta marknaden för tusentals kronor.

Åsa gick och spanade längs med spåren och kollade i alla papperskorgar. Själv haltade jag efter som en spillra medan tårarna sprutade. Givetvis hittade vi ingenting. Vi gick tillbaka till killen i disken och pratade med ännu en flygplatspersonal. De hade inte fått in något pass.

Eftersom vi hade gjort bokningen tillsammans kunde de i alla fall printa ut ett nytt boardingkort till mig, baserat på Åsas boardingkort. Så jag skulle kunna ta mig till Arlanda, passlös. Där hade jag en och en halv timme på mig att fixa ett temporärt pass.

Vi gick igenom säkerhetskontrollen på Kastrup och lokaliserade vår gate. Sedan ringde vi till Arlanda för att kolla upp hur och var man skaffade ett temporärt pass. Enligt någon som Åsa pratade med låg detta precis utanför flygplatsen, så vi måste alltså ta oss ut och sedan in igen. Tydligen behövde vi också kolla med ambassaden om Hong Kong över huvud taget godtog temporära pass. Alla länder gör tydligen inte det. Jag googlade efter Hong Kongs ambassad, men hittade ingen. Jag ringde Kinas ambassad, men ingen svarade. Åsa ringde nåt annat nummer och pratade med någon som kopplade vidare till någon som i sin tur kollade med ett konsulat som sa att det skulle fungera. "But maybe you should double check."

Det hade vi inte tid med. Det var dags att boarda flighten till Arlanda, som givetvis inte kom iväg i tid. 25 minuter försenade lyfte vi, och jag kände hur tidsfönstret krympte. Den omedelbara paniken hade lagt sig något, och jag satt nu med glasartad blick och begrundade det faktum att vi kanske inte skulle komma iväg på resan. Vad var vår plan B? Skulle Åsa åka ändå, och jag köpa en ny flygbiljett? Jag har ingen aning om hur ofta flighterna går från Arlanda till Hong Kong, men det är säkert inte ens en om dagen. Skulle jag ta in på hotell i Stockholm medan jag väntade på en ny flight? Skulle vi bara åka hem igen samtidigt som våra incheckade väskor åkte till Hong Kong? Vad skulle allt detta kosta? Vi resonerade fram och tillbaka, men hur vi än vred och vände på det så landade vi i samma sak: Vi MÅSTE komma med den här flighten. Det MÅSTE gå. Och oavsett vad som händer så delar vi inte på oss.

Vi förklarade vårt dilemma för en flygvärdinna och frågade om vi kunde få någon slags prioriterad avgång så att vi kunde komma av planet snabbt. Hon skulle se vad hon kunde göra och strax innan vi landade fick vi flytta fram från rad 25 till rad 2. En annan flygvärdinna tipsade oss om vad vi skulle göra när vi kom fram: Ta er ut så fort som möjligt, ta en taxi till polisstationen och låt den vänta på er utanför medan ni fixar passet.

Taxi? Låg det inte precis utanför? Nej, tydligen inte.

Så fort dörren öppnades sprang vi ut ur planet som skjutna ur en kanon och vidare genom hela ankomsthallen. Jag kände inte foten längre. Utanför fick vi tag i en taxi som körde oss till polisstationen. Resan tog drygt 5 minuter med bil, så det var inte alls gångavstånd. Vi tog hissen till plan 4 och klev in i ett litet rum med andra strandsatta resenärer, vissa mer panikslagna än andra. Som tur var blev det min tur ganska snabbt. Åsa åkte ner till taxikillen igen, för att säkerställa att han inte drog iväg. Killen som expedierade mig var lugn, på gränsen till sävlig. Han kontrollerade mitt körkort och den papperskopia jag hade på mitt stulna pass (hey, jag är inte helt orutinerad!), sedan satt han i lugn och ro och knappade på sin dator i säkert tio minuter. Jag kände hur svetten rann i hårbottnen och längs med ryggen. Tick-tack, tick-tack. Sedan konstaterade han att mitt pass nu var spärrat, så jag kunde känna mig helt trygg.

Så bra. OCH DET TEMPORÄRA PASSET?!

"Ja, just ja. Du skulle till Hong Kong? Är det Kina?"

"Nej, det är en egen region. Alltså det tillhör Kina. Men är ändå en egen region. Man behöver inte visum dit. Det behöver man till Kina."

"Hmmm... Har du kollat om de accepterar temporära pass?"

"Ja. Vi ringde konsulatet." (Jag avstod från att säga att det hade sagt åt oss att dubbelkolla.) "Min boarding startar om 45 minuter!"

Han knappade lugnt vidare.

Till slut fick jag ta ett foto och ytterligare några minuter senare hade jag ett rosa emergency passport i min hand. Där jag var beviljad en resa till Hong Kong den 31 juli med hemresa den 10 augusti. Det kostade 980 kronor.

Jag störtade ner till Åsa och den väntande taxin. Åsa hade pratat med någon kvinnlig polis som stod utanför, och hon hade hjälpt henne att ta reda på vilken gate vi skulle till. Så vi visste redan innan vi var på terminalen att vi skulle till gate F69. Där sparade vi ytterligare några minuter. Men blev rånade på ytterligare 450 kronor i taxikostnad.

För andra gången sprang vi genom Arlandas terminal, genom säkerhetskontrollen och mot gate F69. Nu kände vi för första gången att vi faktiskt skulle hinna. Så vi stannade till och med på Forex och hämtade ut våra Hong Kong-dollar som vi hade reserverat i förväg. Vid gaten var det en passkontroll och jag sträckte fram mitt temporära pass, samtidigt som jag bad en tyst bön. (Maybe you should double check.) Killen studerade det och vände sig till sin kollega. Fungerar det med temporära pass i Hong Kong? Kollegan knappade lite på sin dator. Ja, det ska inte vara några problem.

Ja. Vi var inne. Vi hann. Vi var helt slut.

Som plåster på såren hade vi blivit uppgraderade till PLUS. Det är inte på långa vägar så fint som att åka business class. Men stolarna är bredare och skönare än i ekonomiklass och det ingår obegränsat med alkohol.

Bingo.

Så fort vi var uppe i luften och flygvärdinnorna kom med sina vagnar beställde vi en varsin vodka orange och vin. Sedan beställde vi ännu mer vin till maten. Och ytterligare lite vin till resten av resan. Kollade på filmen "I, Tonya", som jag hade tänkt se på bio, men den var inte alls vad jag hade tänkt, så jag såg inte klart den. Och sedan inträffade ett mirakel. Jag somnade.

När flygvärdinnorna kom med frukost var det bara en timme kvar tills vi skulle landa. Jag har aldrig haft en så bekväm långflygning tidigare. Trots detta var jag jättetrött.

Jag gled igenom passkontrollen med mitt temporära pass och sedan var min väska bland de första som dök upp på rullbandet. 

Åsas väska kom däremot inte alls. 

När rullbandet hade stannat fick vi alltså gå och anmäla den försvunnen. Det var vi inte ensamma om. En hel vagn med resväskor hade tydligen blivit kvar på Arlanda, och nu stod det massor med resenärer och köade. I säkert en timme stod vi i världens långsammaste kö innan vi kom fram till disken, där vi, efter lite pappersexercis fick reda på att Åsas väska kommer att levereras till vårt hotell om 2-3 dagar. Jaha.

Sedan gick vi ut ur ankomsthallen och tog ett air train in till Hong Kong. Vi hade köpt biljetter redan innan och scannande bara av QR-koden i mobilen när vi klev av tåget. På biljetten ingick även en fri shuttle till de största hotellen, och vårt var med på listan. Så vi fick åka en liten minibuss som släppte av oss precis utanför vårt hotell, Metropark Causeway Bay. Mycket smidigt.

Dessvärre fick vi inte tillgång till vårt rum förrän kl 14, och nu var klockan bara 11. Men vi visste precis var vi skulle tillbringa de tre timmarna – vid hotellets rooftop pool. Åsa hade sina badkläder i handbagaget, så vi åkte upp till 32:a våningen och tog oss ett dopp. Det var ljuvligt. Sedan låg vi i varsin solstol och slumrade ett par timmar. Det var stekhett ute – 30 grader varmt och hög luftfuktighet – så vi låg i skuggan.

Vid halv två gick vi ner till receptionen och fick vårt rum som ligger på 26:e våningen. Vi slängde in våra väskor och gick ner till hotellets restaurang för att få i oss lite mat. Restaurangen var både ocharmig och svindyr, så här kommer vi nog inte att äta igen. Vi betalde nästan 500 kronor för en varsin sorglig Croque Monsieur, en (pulver-) cappuccino och ett glas (syntetisk) grapefruktjuice. Inte värt.

Efter lunchen la jag mig och sov i ytterligare någon timme medan Åsa gick upp till poolen igen. Och sedan var det dags att gå ut på stan och kolla in omgivningarna.

Jag hade fortfarande ont i foten, även om det var mycket bättre, så vi gick i sakta mak. Värmen och luftfuktigheten gjorde dock att svetten rann konstant.

Det är spännande att promenera i en helt ny stad i en helt annan världsdel. Det är inte bara att saker ser annorlunda ut här (t ex dubbeldäckade spårvagnar!) – det luktar annorlunda. En blandning av kryddor, avgaser och parfym.

Luften är nog inte så bra här och många bär munskydd.

Efter att ha gått runt på måfå bestämde vi oss för att det var dags för en drink. Vi hade med oss vår lista med tips som vi hade researchat innan och tog sikte på en takbar som hette Wooloomooloo. Den var hur mysig som helst och hade helt grym utsikt över alla skyskraporna. Vi tog en varsin raspberry martini och bara njöt. Sedan åkte vi ner en våning till ett Steakhouse och beställde en varsin Sirloin steak med pommes och delade på en flaska vin. Det var en ganska flådig restaurang och priserna var därefter. Men det tyckte vi att vi var värda efter allt strul med stulna pass och försvunna resväskor.

Efter middagen promenerade vi hem till hotellet och gick och la oss.

Nu är vi här. Låt äventyret börja.