Michelinkrog och lönnbar

Enligt väderprognoserna skulle onsdagen bjuda på en mulen förmiddag med solig eftermiddag. Vi bestämde oss därför för att inleda dagen med lite shopping innan vi åkte tillbaka till hotellet och parkerade vid takpoolen. Även om vi hade shoppat en del på lördagen kände vi att vi ”låg efter” (läs: vi behövde köpa presenter).

Vi tog spårvagnen några hållplatser och strosade sedan runt i butiker och på små marknader i Causeway Bay och Wan Chai. Den molniga himlen visade sig snart spricka upp till stekhet sol och vi svettades ymnigt. Skulle det inte vara regnperiod i Hong Kong nu? Vi hade hittills inte sett till något regn.

Vid två-tiden var det dags för lunch, och eftersom vi var i närheten av Hong Kong Station bestämde vi oss för att göra ett nytt försök med Tim Ho Wan, världens billigaste Michelin-krog, som hade varit stängd förra gången vi var i krokarna. Restaurangen visade sig ligga inne i tunnelbanestationen, några rulltrappor ner, flankerad av 7-Eleven, Subway och MacDonalds, vilket kändes lite udda. Denna Michelin-krog, låt vara världens billigaste, var alltså ett snabbmatsställe, med allt vad det innebär av lysrörsbelysning, plastbord och brist på charm. Det måste ju betyda att maten är något alldeles, alldeles extra! Eller..?

När vi kom fram ringlade kön lång i en snitslad bana, men den gick trots allt ganska snabbt. Medan vi stod i kön fick vi även en blankett där vi skulle kryssa i vilka rätter vi ville ha. Allt för att ruljangsen skulle gå så snabbt och smidigt som möjligt. Vi valde fyra rätter att dela på, vilket visade sig vara i mesta laget. Varje rätt innehöll nämligen tre bitar. (Dock är vi överens om att en av rätterna var oätlig, så då blev det ganska lagom ändå.)

Vi provade bland annat deras specialitet när det gäller dim sums – baked bun with barbecued pork. Det var lite som att äta en slät bulle med fyllning, men istället för sylt inuti så var det kött. Lite märkligt, väldigt sött, men ändå gott, på något konstigt sätt. Det godaste vi åt där var vårrullarna med räkor och vitlök. De var verkligen himmelska. Trots detta ställer vi oss lite frågande till hur Tim Ho Wan kan ha Michelin-status. Crystal Jade, som vi hade varit på dagen innan, hade till exempel betydligt godare dim sums. Men det var ändå roligt att ha varit där.

Efter lunchen tog vi tunnelbanan tillbaka till hotellet. Jag hade planerat att skriva ett blogginlägg om tisdagens strapats på Dragon’s back, men när jag väl kom upp till takpoolen hade jag bara lust att sola och bada. Så det gjorde vi, ända till att solen gick ner över skyskraporna.

På kvällen hade vi bestämt oss för att äta middag på Le Garcon Saigon, en fransk-vietnamesisk restaurang i Wan Chai, som vi hade läst om på nätet. Efter att vi hade klivit av tunnelbanan i Wan Chai blev det en del sicksackande och vridande på kartan innan vi hittade rätt. Och det visade sig att, precis som i Central, var det de smala och branta uppförsbackarna som ledde till de skönaste områdena. I Wan Chai fanns det dock inga rulltrappor…

Vi gick som två fällknivar uppför backarna, men blev rikligt belönade. Le Garcon Saigon var nämligen en otroligt mysig restaurang! Det fanns tyvärr inga bord lediga när vi kom dit, men vi fick en schysst barplats där vi kunde sitta på höga barstolar och dela på två magiskt goda rätter med grillade jätteräkor, papaya, mango och Gud vet allt, inklusive en flaska vin. Sedan blev det ett litet bord ledigt på utsidan, så då flyttade vi dit med vår vinflaska. Och vi enades om att detta kanske var den godaste måltid vi hade ätit på hela resan.

Efter middagen gjorde vi ett fjärde (!) försök att hitta lönnkrogen ”001”. När vi kom fram till ringklockan var den fortfarande släckt och ingenting hände när vi tryckte på den.

Jag blev otroligt besviken.

Åsa trodde att lönnkrogen kanske hade slagit igen och föreslog att vi skulle gå till den där karaoke-baren istället. Men jag vägrade att ge upp. Vad var det nu det hade stått i beskrivningen? Jo, att ”en upplyst ringklocka längst ner på Graham Street öppnar en underjordisk oas av cocktails.” Vi stod längst ner på Graham Street. Det gick helt enkelt inte att komma längre ner. Och det fanns en ringklocka som inte verkade leda till någonting. Men vi kanske skulle gå en bit uppåt och kolla i alla fall…?

Vi gick långsamt uppåt på Graham Street och spanade intensivt åt alla håll. Och plötsligt såg jag en annan ringklocka på en vägg. Den lyste inte. Men den var BELYST av ett starkt, vitt sken. ”Åsa! Vad tror du om den här?!” väste jag med en röst jag inte kände igen. I samma ögonblick hördes en knackning och en anspråkslös trädörr öppnades.

Vi hade hittat lönnkrogen! Jag kan inte med ord beskriva den tillfredsställelse jag kände när vi smög ner för de mörka trapporna och in i en diskret upplyst bar med bara en handfull gäster. Det kändes nästan som att vara med i en James Bond-film! Vi beställde en varsin drink, varav jag tog en som hette Power Point (haha!), och Åsa en som hette Red Keep. Och där satt vi, på en lönnkrog under jord i Hong Kong, samtidigt som alla oinvigda mugglare stretade förbi i världen ovanför.

Jag myste.

Hur kom det sig då att vi hade missat klockan tidigare? När man ser på bilderna nedan verkar den ju inte så diskret. Men faktum är att första gången vi letade efter lönnkrogen var på söndagen – och då var den stängd (= klockan lyste inte). Vi hittade en ringklocka längst ner på Graham Street (där den, enligt beskrivningen, skulle ligga), vilket gjorde att vi felaktigt förutsatte att det var den rätta. Därför gick vi direkt till den ringklockan både på måndagen och tisdagen, istället för att leta högre upp. Slutligen (och kanske allra mest centralt) är Graham Street en lång, trång och mörk gata flankerad av containrar och övergivna marknadsstånd. Ett ypperligt läge för att gömma en klassisk lönnkrog med andra ord.

Vi tog spårvagnen hem och sedan låg jag i sängen och bloggade om Dragon’s back till klockan fyra på morgonen. När jag släckte sänglampan visste jag att jag skulle upp om fyra timmar – torsdagen var nämligen vår sista dag i Hong Kong, och vi tänkte utnyttja den maximalt.