Hemresan och slutreflektioner

Klockan fem på fredag morgon ringde vårt alarm. Enligt booking.com erbjöd vårt hotell en fri shuttle till flygplatsen, men när vi hade varit och frågat i receptionen kvällen innan visade det sig att man var tvungen att boka den minst 24 timmar innan. Vi orkade inte hålla på och strula med tunnelbanor och air train med våra resväskor så tidigt på morgonen (dessutom var pengarna på våra Octopus cards slut), så vi bestämde oss för att ta taxi hela vägen.

Flyget gick 09.20, så vi ville vara på flygplatsen senast klockan 07.00 för att ha goda marginaler. Vi visste inte riktigt hur lång tid det skulle ta till flygplatsen, men enligt Google Maps skulle det ta 35 minuter med bil. Med tanke på kinesernas arbetsvanor var det mycket möjligt att det skulle vara rusningstid, så vi ville lämna hotellet redan vid 06.00.

Vi lämnade vårt hotellrum vid halv sex, checkade ut och bad concierge-killen att fixa en taxi till Hong Kong International, terminal 1. Resan gick sedan mycket smidigt och vi stod på flygplatsen redan kvart över sex. Det kostade totalt 400 dollar.

Vi lokaliserade SAS-disken och fick sedan köa en bra stund innan vi kom fram. Sedan fick vi våra boardingkort och väskorna taggades och åkte iväg på rullbandet. Vi tittade på varandra och konstaterade torrt: ”Undrar om vi någonsin ser dem igen.” Eftersom vi var så tidiga stod det inga platser på våra boardingkort. Tydligen skulle vi få dem vid gaten. Vi blev dock ”erbjudna” att uppgradera från ekonomiklass till PLUS för den nätta summan 2500 dollar. Även om det var frestande (vi hade ju blivit gratis uppgraderade till PLUS på hitresan), så tyckte vi att det var lite för dyrt, så vi tackade nej. Vi tänkte dock att, om vi bara hade is i magen vid gaten och inte gav oss tillkänna för tidigt, så kanske ekonomiplatserna skulle ta slut och vi skulle bli uppgraderade ändå…

Vi passerade säkerhetskontrollen och letade reda på något ställe där vi kunde äta frukost. Vi var extremt trötta, eftersom vi bara hade sovit i tre timmar. (Själv hade jag dessutom bara sovit fyra timmar natten innan.) En kaffe och croissant senare piggnade jag till lite grann i alla fall. När jag öppnade plånboken upptäckte jag våra Ocopus-kort, som vi skulle ha återlämnat för att få tillbaka vår deposit på 50 dollar var. Det skulle vi ha gjort på någon tunnelbanestation, men jag hade läst att man även kunde göra det på flygplatsen. Så vi letade reda på en ”customer information”-disk, men fick beskedet att det kunde man bara göra vid air train. Den låg ju utanför säkerhetskontrollen och vi hade verkligen inte lust att ta oss ut igen för att leta reda på den. Typiskt.

Vi funderade på om vi skulle köpa en varsin vinflaska från Hong Kong, något vin som inte fanns hemma och som hade kinesiska tecken på etiketten, men vi orkade inte gå och leta. Mina dollar var för övrigt helt slut, och Åsa gjorde slut på sina sista 40 dollar på lite godis innan det var dags att gå till gaten. Som låg rätt långt bort (vi fick ta tåg dit).

Enligt plan så höll vi en låg profil vid gaten, men när vi slutligen lämnade fram våra boardingkort vid disken så låg våra nya boardingkort (med våra platser på) redan färdigutprintade, så vi hade inget för att vi hade avvaktat. Inte hade vi blivit uppgraderade heller. Vi satt i ekonomiklass på rad 55.

När vi boardade planet passerade vi de breda, sköna sätena på PLUS innan vi kom bort till de trånga sätena i ekonomiklass där vi satt nästan längst bak. Som boskap. Vi funderade på om vi hade gjort bort oss som inte tagit chansen att uppgradera (det var ju ändå 11 timmars flygning), men samtidigt var vi så trötta att vi borde kunna sova bort en del av resan. För säkerhets skull tog vi även en varsin sömntablett.

Trots detta sov vi inget vidare. Vi halvslumrade lite till och från, men det var svårt att hitta en bekväm sovposition när väl träsmaken hade satt in.

Klockan 14.25 landade vi på Arlanda, vilket var en kvart före utsatt tid. Bra. Vi hade nämligen bara haft 40 minuter mellan landning och nästa plans take-off, så varje extra minut var värdefull. Otroligt värdefull visade det sig, eftersom vi först var tvungna att passera en seg passkontroll där mitt temporära pass konfiskerades och makulerades, eftersom det bara hade varit giltigt för en resa till Hong Kong och tillbaka till Sverige.

Jag var återigen en passlös medborgare.

Till Danmark kan man dock ta sig med enbart körkort som ID-handling.

Efter att vi krånglat oss igenom en (om möjligt) ännu segare säkerhetskontroll, där jag dessutom blev slumpmässigt utvald för en extra kontroll, fick vi återigen springa genom Arlanda för att hinna till gaten i tid. Vad hände med alla de där härligt, softa timmarna när man planlöst strosar genom tax free-butikerna och tar en flygplatsöl i lugn och ro?

Resan till Köpenhamn tog i alla fall bara drygt en timme och sedan var vi tillbaka på Kastrup. Den tjyvaktiga flygplatsen. Jag höll ett fast grepp om väskan när vi gick genom avgångshallen och passerade den incheckningsautomat där brottet hade begåtts en dryg vecka tidigare.

Nu var det bara en sak kvar. Väskorna. Skulle de komma, eller skulle vi behöva ställa oss i kö för att anmäla dem försvunna?

De kom. Båda två. Och sedan tog vi tåget till Malmö och vidare till Åsas lägenhet där vi välkomnades med både middag och vin.

Resan till Hong Kong var officiellt över.

Några slutreflektioner:

Vi är otroligt nöjda med resan och tycker båda att Hong Kong är en helt fantastisk stad. Men den började KATASTROFALT. Min skadade fot, passet som stals, all stress och panik innan det löste sig och sedan Åsas försvunna väska på det. Trots detta har vi konstaterat att vi har haft en otrolig tur i oturen:

1)    Det var tur att det var mitt pass som stals, istället för Åsas. Jag hade nämligen med mig både körkort och en papperskopia på mitt pass. Åsa hade lagt ur sitt körkort hemma, och hade alltså inte kunnat identifiera sig för polisen på Arlanda.

2)    Det var tur att vi åkte via Arlanda. Trots att jag innan resan hade känt att det var lite bakvänt att först åka från Göteborg till Köpenhamn, för att sedan ta sig upp till Arlanda. Men om mellanlandningen istället hade skett i Helsingfors eller Paris eller någon annanstans utanför Sverige så hade jag inte kunnat ordna ett temporärt pass.

3)    Det var tur att det var Åsas väska som försvann, istället för min. Jag hade nämligen ingen bag tag kvar, eftersom den satt fastklistrad på baksidan av mitt boardingkort (som stals tillsammans med passet). Hur skulle jag ha förklarat för kineserna på Hong Kongs flygplats att jag hade en incheckad väska, men ingen bag tag?

4)    Det var tur att vi blev gratis uppgraderade till PLUS på utresan – när vi verkligen behövde det.

5)    Det var tur att vi inte köpte några vinflaskor på Hong Kongs flygplats. Dessa hade vi fått lämna ifrån oss vid den otippade säkerhetskontrollen på Arlanda, eftersom man inte får ha med sig några vätskor över 100 ml genom en säkerhetskontroll.

6)    Det var tur att jag, när jag kom fram till Åsa i fredags kväll, lyckades boka en tid för att skaffa ett nytt pass redan nu på måndag, den 13 augusti. Jag ska nämligen resa igen om bara en månad och man har ju hört på nyheterna att folk har fått vänta i MÅNADER för att få tid för att skaffa pass.

Däremot känns det fortfarande olustigt att mitt pass är på drift.

Även om det är spärrat.

För övrigt är vi som sagt jättenöjda med resan. Vårt hotell, Metropark Causeway Bay, var ett fyrstjärnigt hotell med bra läge, men vi tyckte båda att det snarare höll trestjärnig status. När man kom in i lobbyn kändes det rätt flådigt med blänkande interiör och uniformerad personal som bar väskor och höll upp dörrar. Men rummet var helt ordinärt och hade typ inga förvaringsutrymmen (vilket i och för sig inte utgjorde något problem de första tre dagarna när Åsa inte hade något att packa upp). Hotellrestaurangen var svindyr och totalt ocharmig. Det som höjde betyget var takpoolen. Den var helt fantastisk. Dock hade vi önskat att den var öppen dygnet runt, eller åtminstone till midnatt, istället för att stänga redan kl 21.

Med tanke på att Hong Kong har varit en brittisk koloni trodde vi att de skulle prata bättre engelska, men det var bara på de riktigt lyxiga hotellen (t ex Peninsula, där vi intog vårt afternoon tea, och Ritz Carlton, där vi besökte takbaren Ozone) som personalen pratade perfekt engelska. För övrigt var det en glidande skala mellan helt oförståeligt och förståeligt.

Något annat vi reagerade på var att kulturen skilde sig så mycket från vad vi är vana vid i Europa i allmänhet och USA i synnerhet. I USA, servicens förlovade hemland, möts man alltid av gnistrande leenden vart man än vänder sig.

Kineserna fjäskar inte.

Även om de aldrig var otrevliga, så log de nästan aldrig. De svarade kort och koncist på frågor och räckte över en kaffe eller biljett eller vad man nu hade bett om under tystnad och med stenansikten. (Ett ansiktsuttryck som för övrigt hade förfinats till perfektion av poolkillen på vårt hotell.) På något konstigt sätt var denna tjurighet ändå charmig. Den kändes autentisk och inte påklistrad och falskt inställsam.

Vi hörde sällan någon som skrattade eller flamsade – men de verkade inte direkt olyckliga för det. Kanske har de en annan slags humor än vad vi har? Vi tyckte nämligen att det verkade som att de gånger folk faktiskt skrattade var när det gick riktigt illa för någon…

Och de sov. På tunnelbanan, på spårvagnen och alla andra ställen där man kunde sitta ner såg vi sovande kineser. Kanske är de helt utarbetade? Vi fick aldrig riktigt kläm på vilka arbetstider de hade, men när vi tog tunnelbanan till Tung Chung på torsdagen var det rusningstrafik vid halv tio på förmiddagen. Kanske hade de redan jobbat sedan fem på morgonen och nu var på väg på lunch?

Och de köade. Vid busshållplatserna såg vi ibland köer på 20-30 meter där de stod prydligt uppradade och snällt väntade på sin tur.

Och de sörplade. Och rapade. Men det gör man tydligen på många ställen i Asien. Jag tror till och med att det anses artigt; att man visar sin uppskattning.

Det kändes tryggt i Hong Kong. Till skillnad från i USA var det till exempel aldrig några säkerhetskontroller någonstans och vi såg eller hörde aldrig någon varning för ficktjuvar, inte ens nere i tunnelbanan. Och aldrig någonsin, ens när vi gick i mörka gränder, kändes stämningen det minsta hotfull. Det var dessutom väldigt rent på gatorna. Varenda fimp, pappersmugg och bananskal slängdes ordentligt i de orangea papperskorgar som stod utposterade lite varstans.

Staden som sådan var lika cool som New York. Dock lärde vi oss att de mysigaste områdena alltid ligger på höjden. Man måste lämna de stora, trafikerade gatorna där bussar och spårvagnar går och istället ge sig upp för de branta backarna. Ska man till Soho kan man med fördel ta rulltrapporna.

Research innan man åker är ovärderligt. Vi var så otroligt nöjda med vår lista som innehöll en perfekt mix av stränder, barer, restauranger och utflyktsmål. Och vi prickade av precis allt, utom Hong Kong Museum of History och ett tempel som hette Chi Lin Nunnery, som vi medvetet strök. Dessutom toppade vi upp listan med ytterligare tips från Sara och Joey, men där hann vi inte beta av allt.

Octopus-kortet var grymt smidigt. Vi laddade det med 200 dollar första dagen, plus toppade upp med ytterligare 50 dollar sista dagen, och för detta åkte vi hur mycket spårvagn och tunnelbana som helst. Synd bara att vi glömde lämna tillbaka dem innan vi åkte hem, vilket innebar att vår deposit på 50 dollar brann inne.

Saker vi missade:

Vi hade velat besöka en karaoke-bar, eftersom det känns så typiskt asiatiskt. Och vi gjorde faktiskt ett försök, men den baren var bara öppen för de som bodde på hotellet, och sedan blev det aldrig av att vi kom iväg till någon annan. Trots att vi faktiskt hade en adress.

Vi hade gärna haft några dagar till för att utforska fler stränder. Totalt badade vi bara på tre: Repulse Bay, Big Wave Beach och en strand på ön Cheung Chau. Framför allt Big Wave Beach var en helt underbar strand. Men vår fantastiska takpool med utsikt över skyskraporna var ändå ett schysst tröstpris.

Vi borde ha rekat var man hittar roliga affärsområden. Varken Åsa eller jag är intresserade av att gå i stora malls och gallerior (och gatumarknaderna var verkligen inte vår grej). Vi är heller inte intresserade av (eller har råd med) lyxbutiker som Louis Vuitton eller Prada. Eller att gå in på H&M, Zara och andra butiker som ändå finns hemma. Så vad var vi då ute efter? Vi ville hitta de där udda småbutikerna, de som säljer allt från punkiga accessoarer till roliga prylar. Och de var svåra att hitta. Följaktligen har vi inte shoppat särskilt mycket. Men det var inte vårt huvudmål med resan i alla fall.

Ok, då återstår bara en sak. Att redogöra för vad detta har kostat:

Flyg Hong Kong t/r: 7000 kr 

Hotell, tio nätter: 7000 kr

Övrigt (mat, dryck, transporter, shopping, utflykter): Ca 13 000 kr

Totalt: 27 000 kr

Dessutom fick jag betala nästan 1000 kronor för ett temporärt pass.

Nästa resa blir en långweekend till Split redan om en månad.

Då ska jag ha ett riktigt pass.

Until then.

Linbana och tygjakt

På torsdag morgon ringde vårt alarm klockan åtta. Eftersom jag hade legat och bloggat till fyra på morgonen var jag aptrött – men det var inget som inte en caffe latte från Starbucks kunde råda bot på.

När vi hade kollat väderprognoserna kvällen innan hade såväl YR som SMHI och mobilens inbyggda väder-app varit samstämmiga i sin dom: det skulle spöregna hela torsdagen. Det kändes lite bittert att vår sista dag skulle regna bort, även om vi var medvetna om att det var regnperiod och att vi, trots allt, faktiskt hade velat uppleva ett tropiskt skyfall någon gång under vår vistelse.

Men det kom inget regn och solen sken hela dagen.

Vid halv tio-tiden tog vi tunnelbanan till Tung Chung, där vi skulle ta oss vidare till ön Lantau. Lantau är den största ön i Hong Kong (större än själva Hong Kong-ön), och det är här flygplatsen ligger. Ön är mycket bergig och här finns även klostret Po Lin med Tian Tan Buddha, en 34 meter hög bronsstaty av en sittande Buddha, som är ett givet turistmål. Från början hade vi strukit detta utflyktsmål från vår lista eftersom det kändes för turistigt, men genom Joeys tips-mail fick vi reda på en mycket värdefull detalj:

Man behövde inte ta båt dit. Man kunde åka linbana.

När vi kom fram till Tung Chung ställde vi oss alltså i kö till linbanan Ngong Ping 360. Det kryllade av turister, och det tog säkert en timme innan vi kom fram till biljettkassan där vi kunde köpa en tur och retur-biljett för 210 dollar per person. Sedan hamnade vi i ytterligare en kö där vi stod i minst en halvtimme. Ganska segt, men till slut kom vi i alla fall in i vår cabin där vi motvilligt blev fotograferade av någon proffs-fotograf med jätteobjektiv (som antagligen skulle försöka sälja på oss denna bild vid ett senare tillfälle) innan vi gled iväg uppför de gröna kullarna.

Linbanan var en fantastiskt fin och ganska lång tur där vi åkte högt över hav och berg. Vi såg även flygplatsen från ovan där flygplan efter flygplan lyfte och landade. Och trots att det var jättevarmt ute genomfors vi av rysningar. (Imorgon bitti sitter vi där… Fy fan…).

Vi ville inte att semestern skulle ta slut. Vi var inte klara med Hong Kong.

När vi kommit upp till Po Lin möttes vi mycket riktigt av en tjej som ville sälja på oss fotot på oss. Det erbjöds i två gräsliga varianter: en där bilden var inramad i något bjärt och plastigt, och en som hade bilden placerad i en liten glaskula som man kunde skaka fram glitter i. De kostade 200 respektive 300 dollar styck.

Som man brukar säga: I’d rather set myself on fire.

Något som vi har reagerat på är att Hong Kong inte har några turistbutiker. De flesta städer brukar vara nerlusade med butiker där man kan köpa plastiga souvenirer, nyckelringar och T-shirts med texten ”I love New York” (eller Mexico eller Jönköping) till överpris, men här har de konsekvent lyst med sin frånvaro. Och då har vi ändå hållit lite utkik, eftersom Åsa både ville köpa vykort och en Hong Kong-mugg (hon samlar på muggar från de städer hon besökt). På Lantau drällde det dock av turistbutiker. Hela området verkade för övrigt vara uppbyggt för turister – restaurangerna hade foton på maten och det erbjöds VR-upplevelser och andra aktiviteter till höger och vänster. Vi viftade bort alla försäljare.

Vi slog oss ner på uteserveringen vid Noodle Café och tog en öl i solen och delade på en tallrik friterade nudlar med räkor och grönsaker som var helt okej. Sedan gick vi och tittade en stund i turistbutikerna och gjorde faktiskt ett par inköp båda två innan vi påbörjade vandringen upp mot Buddha-statyn.

Det var 272 trappsteg. Vi räknade dem.

Statyn var i alla fall rätt mäktig och kul att ha sett på nära håll. 272 trappsteg ner igen, och sedan började vi dra oss mot linbanan för att ta oss tillbaka till Tung Chung. (På vägen dit såg vi en hund med skor. Den har vi givetvis dokumenterat.)

Nästa punkt på agendan var att besöka en tygmarknad. Åsa var på jakt efter tyger och vi hade hittills inte sett en enda marknad – eller butik heller för den delen – som sålde tyger. På onsdagen hade vi därför googlat ”where to buy fabrics in Hong Kong” och hittat en blogg som tog upp just detta. Tjejen i bloggen tipsade om tre ställen, och vi valde en marknad på Kowloon som hette Sham Shui Po, vilken skulle vara ”filled with fabric sellers” och som vi ganska enkelt skulle kunna ta oss till med tunnelbanan från Tung Chung.

När vi klev upp från tunnelbanan möttes vi av samma ostrukturerade gytter som på Ladies Market och nattmarknaden. Det verkade inte finnas något logiskt sätt att ta sig igenom den, eftersom marknaden var som en gigantisk, levande organism som bredde ut sig åt alla håll. Man skulle lätt kunna gå runt här i timmar och ändå bara ha rört sig i samma cirkel (utan att veta om det). Vi uppfylldes av en enorm matthet och letade efter ett ställe där vi skulle kunna ta oss en stärkande drink, men det fanns givetvis inget sånt ställe, så vi fick nöja oss med en varsin Smirnoff Ice som vi köpte på en 7-Eleven och intog sittandes intill en soptunna... Sedan gav vi oss in i striden.

Det var lika vidrigt som på de andra marknaderna. Krims-krams så långt ögat nådde. Inte såg vi till några tygrullar heller.

Let’s get the hell out of here.

Vi tog tunnelbanan tillbaka till Hong Kong-ön samtidigt som vi begrundade vårt nästa drag. Vi visste att det fanns ett ställe som hette ”Western Market” i närheten av Central – och som inte var någon gatumarknad, utan en saluhall. Hela övervåningen skulle vara fylld med tyger, och även om det var lite dyrare här så skulle det åtminstone vara en värdig upplevelse, komplett med AC och allt.

Vid Central tog vi alltså en spårvagn till Western Market och gick in i den svala stenbyggnaden, vars övervåning mycket riktigt var överfylld med tygrullar. Det fanns hur mycket fina tyger som helst och jag önskade plötsligt att jag ägde en symaskin. (Eller att jag åtminstone kunde sy…). Dock var försäljarna fruktansvärt påflugna, och det räckte att man sneglade på ett tyg så var de framme och rullade ut det och började prata priser. När man gick vidare FÖRFÖLJDE de en. Tyger stacks kontinuerligt in under näsan, samtidigt som försäljarna berättade vilken designer som gjort dem och vad de kostade per meter. Jag fick verkligen behärska mig för att inte skrika rakt ut.

Åsa köpte i alla fall två jättefina tyger, varav det ena var en Paul Smith, och lyckades dessutom pruta på priset – från 800 dollar till 500 dollar för två meter. Jag var mycket imponerad.

Vi lämnade Western Market och tog spårvagnen tillbaka till Central för att inta vår sista måltid. Och vi bestämde oss för att återvända till Chom Chom, där vi hade ätit vår första middag (om man räknar bort det steakhouse som vi åt middag på samma dag som vi anlände).

För sista gången tog vi rulltrapporna upp till Soho – och även om jag skrev i ett tidigare blogginlägg att rulltrapporna inte var särskilt märkvärdiga ur ett sevärdhetsperspektiv, så måste jag erkänna att vi verkligen älskade dem ur ett bekvämlighetsperspektiv.

Vi slog oss ner på samma ölbackar utanför Chom Chom som vi hade suttit på en dryg vecka tidigare och cirkeln var sluten. Vi beställde en flaska vin att dela på, varpå den (sjukt snygga) australiensiske servitören nästan satte i halsen. ”A bottle?! Sure!” Rösten gick upp i falsett.

Till vinet delade vi på tre olika rätter, som alla var gudomliga.

Vi har verkligen ätit god mat i Hong Kong.

Efter middagen tog vi spårvagnen tillbaka till hotellet. Klockan var över 21, så vi hann inte med ett sista dopp i poolen, vilket var lite synd. Däremot hämtade vi de kuponger vi fått när vi checkade in, som skulle kunna bytas mot en drink i hotellbaren, och som vi inte hade utnyttjat.

Det skulle ju vara synd att låta dem brinna inne…

Hotellbaren var dock en sorglig upplevelse. Faktum var att den fick Finlandsfärjorna att framstå som höjden av förfining. Det erbjöds någon form av underhållning (en krampaktigt leende tjej sjöng någon form av asiatisk dansbandsmusik ackompanjerad av en gubbe på el-orgel). Några kinesiska par dansade (någon slags fusion av styrdans och linedance), men för övrigt var det rätt dött. På menyn fanns inga cocktails, så jag bytte min kupong mot en Heineken, medan Åsa gjorde misstaget att välja en cappuccino. För sent insåg hon att det var den där pulver-varianten som hon hade fått när vi åt ”lunch” här samma dag som vi kom…

Efter detta gick vi upp till vårt rum och packade, spelade lite kort på sängen och släckte lampan vid två-snåret. Tre timmar senare skulle klockan ringa. Det var dags att åka hem.

Michelinkrog och lönnbar

Enligt väderprognoserna skulle onsdagen bjuda på en mulen förmiddag med solig eftermiddag. Vi bestämde oss därför för att inleda dagen med lite shopping innan vi åkte tillbaka till hotellet och parkerade vid takpoolen. Även om vi hade shoppat en del på lördagen kände vi att vi ”låg efter” (läs: vi behövde köpa presenter).

Vi tog spårvagnen några hållplatser och strosade sedan runt i butiker och på små marknader i Causeway Bay och Wan Chai. Den molniga himlen visade sig snart spricka upp till stekhet sol och vi svettades ymnigt. Skulle det inte vara regnperiod i Hong Kong nu? Vi hade hittills inte sett till något regn.

Vid två-tiden var det dags för lunch, och eftersom vi var i närheten av Hong Kong Station bestämde vi oss för att göra ett nytt försök med Tim Ho Wan, världens billigaste Michelin-krog, som hade varit stängd förra gången vi var i krokarna. Restaurangen visade sig ligga inne i tunnelbanestationen, några rulltrappor ner, flankerad av 7-Eleven, Subway och MacDonalds, vilket kändes lite udda. Denna Michelin-krog, låt vara världens billigaste, var alltså ett snabbmatsställe, med allt vad det innebär av lysrörsbelysning, plastbord och brist på charm. Det måste ju betyda att maten är något alldeles, alldeles extra! Eller..?

När vi kom fram ringlade kön lång i en snitslad bana, men den gick trots allt ganska snabbt. Medan vi stod i kön fick vi även en blankett där vi skulle kryssa i vilka rätter vi ville ha. Allt för att ruljangsen skulle gå så snabbt och smidigt som möjligt. Vi valde fyra rätter att dela på, vilket visade sig vara i mesta laget. Varje rätt innehöll nämligen tre bitar. (Dock är vi överens om att en av rätterna var oätlig, så då blev det ganska lagom ändå.)

Vi provade bland annat deras specialitet när det gäller dim sums – baked bun with barbecued pork. Det var lite som att äta en slät bulle med fyllning, men istället för sylt inuti så var det kött. Lite märkligt, väldigt sött, men ändå gott, på något konstigt sätt. Det godaste vi åt där var vårrullarna med räkor och vitlök. De var verkligen himmelska. Trots detta ställer vi oss lite frågande till hur Tim Ho Wan kan ha Michelin-status. Crystal Jade, som vi hade varit på dagen innan, hade till exempel betydligt godare dim sums. Men det var ändå roligt att ha varit där.

Efter lunchen tog vi tunnelbanan tillbaka till hotellet. Jag hade planerat att skriva ett blogginlägg om tisdagens strapats på Dragon’s back, men när jag väl kom upp till takpoolen hade jag bara lust att sola och bada. Så det gjorde vi, ända till att solen gick ner över skyskraporna.

På kvällen hade vi bestämt oss för att äta middag på Le Garcon Saigon, en fransk-vietnamesisk restaurang i Wan Chai, som vi hade läst om på nätet. Efter att vi hade klivit av tunnelbanan i Wan Chai blev det en del sicksackande och vridande på kartan innan vi hittade rätt. Och det visade sig att, precis som i Central, var det de smala och branta uppförsbackarna som ledde till de skönaste områdena. I Wan Chai fanns det dock inga rulltrappor…

Vi gick som två fällknivar uppför backarna, men blev rikligt belönade. Le Garcon Saigon var nämligen en otroligt mysig restaurang! Det fanns tyvärr inga bord lediga när vi kom dit, men vi fick en schysst barplats där vi kunde sitta på höga barstolar och dela på två magiskt goda rätter med grillade jätteräkor, papaya, mango och Gud vet allt, inklusive en flaska vin. Sedan blev det ett litet bord ledigt på utsidan, så då flyttade vi dit med vår vinflaska. Och vi enades om att detta kanske var den godaste måltid vi hade ätit på hela resan.

Efter middagen gjorde vi ett fjärde (!) försök att hitta lönnkrogen ”001”. När vi kom fram till ringklockan var den fortfarande släckt och ingenting hände när vi tryckte på den.

Jag blev otroligt besviken.

Åsa trodde att lönnkrogen kanske hade slagit igen och föreslog att vi skulle gå till den där karaoke-baren istället. Men jag vägrade att ge upp. Vad var det nu det hade stått i beskrivningen? Jo, att ”en upplyst ringklocka längst ner på Graham Street öppnar en underjordisk oas av cocktails.” Vi stod längst ner på Graham Street. Det gick helt enkelt inte att komma längre ner. Och det fanns en ringklocka som inte verkade leda till någonting. Men vi kanske skulle gå en bit uppåt och kolla i alla fall…?

Vi gick långsamt uppåt på Graham Street och spanade intensivt åt alla håll. Och plötsligt såg jag en annan ringklocka på en vägg. Den lyste inte. Men den var BELYST av ett starkt, vitt sken. ”Åsa! Vad tror du om den här?!” väste jag med en röst jag inte kände igen. I samma ögonblick hördes en knackning och en anspråkslös trädörr öppnades.

Vi hade hittat lönnkrogen! Jag kan inte med ord beskriva den tillfredsställelse jag kände när vi smög ner för de mörka trapporna och in i en diskret upplyst bar med bara en handfull gäster. Det kändes nästan som att vara med i en James Bond-film! Vi beställde en varsin drink, varav jag tog en som hette Power Point (haha!), och Åsa en som hette Red Keep. Och där satt vi, på en lönnkrog under jord i Hong Kong, samtidigt som alla oinvigda mugglare stretade förbi i världen ovanför.

Jag myste.

Hur kom det sig då att vi hade missat klockan tidigare? När man ser på bilderna nedan verkar den ju inte så diskret. Men faktum är att första gången vi letade efter lönnkrogen var på söndagen – och då var den stängd (= klockan lyste inte). Vi hittade en ringklocka längst ner på Graham Street (där den, enligt beskrivningen, skulle ligga), vilket gjorde att vi felaktigt förutsatte att det var den rätta. Därför gick vi direkt till den ringklockan både på måndagen och tisdagen, istället för att leta högre upp. Slutligen (och kanske allra mest centralt) är Graham Street en lång, trång och mörk gata flankerad av containrar och övergivna marknadsstånd. Ett ypperligt läge för att gömma en klassisk lönnkrog med andra ord.

Vi tog spårvagnen hem och sedan låg jag i sängen och bloggade om Dragon’s back till klockan fyra på morgonen. När jag släckte sänglampan visste jag att jag skulle upp om fyra timmar – torsdagen var nämligen vår sista dag i Hong Kong, och vi tänkte utnyttja den maximalt.

Dragon's back

På tisdagen var det äntligen dags för Dragon’s back – en hikingtur som vi båda hade sett fram emot på ett närapå sjukligt sätt, men skjutit upp in i det längsta på grund av min skadade fot. Nu kände jag mig nästan helt återställd och snörade helt enkelt på mig mina converse på hotellrummet. Vi skippade morgonrutinen med Starbucks/takpool/bloggande och köpte istället en cafe latte på Starbucks som vi delade på, sittandes på en parkbänk utanför tunnelbanan. Sedan åkte vi till Crystai Jade, som Sara hade tipsat om, för att fylla på energidepåerna.

Enligt Sara skulle deras dim-sum vara magiskt goda. Och det var de. Själva restaurangen låg inne i ett varuhus i Wan Chai; ganska anspråkslös (och frekventerades av en hel del sörplande kineser), men maten var verkligen supergod! Stärkta av detta tog vi tunnelbanan till Shau Kei Wan, och därefter buss nummer 9, en dubbeldäckare, till To Tai Wan där hiken skulle starta. Det var en ganska kurvig väg som slingrade sig uppåt, och vi var lite osäkra på när vi skulle gå av, och om vi i så fall behövde plinga innan. Samtidigt var vi övertygade om att vi inte var de enda i den smockfulla bussen som skulle till Dragon’s back…

När den digitala skylten visade att nästa hållplats var To Tai Wan plingade vi och blev så småningom avsläppta mitt i ingenstans. Det var bara vi som gick av. Alla andra skulle förmodligen till beachen.

Precis vid hållplatsen fanns en skylt som visade vägen mot Dragon’s back. Det finns en bild på mig längre ner där jag självsäkert poserar vid den – intet ont anande om vad som väntade. Nämligen ett ordentligt träningspass i stekande sol. Missförstå mig rätt – det var en HELT fantastisk vandring där vi gick genom djungelliknande växtlighet och fick en hel del makalösa vyer – men det var också sjukt jobbigt! Jag hade läst på nätet att detta skulle vara en ”easy trail”, och det kanske det var, på sätt och vis, eftersom man inte behövde ta sig fram med machete eller klättra uppför bergsväggar. Alla friska människor klarar av den, utan problem. MEN, det var över trettio grader varmt, hög luftfuktighet och hur många trappor som helst som gick uppåt, uppåt, uppåt. Och precis när vi trodde att vi hade nått toppen vek vi runt ett krön och såg ännu en stentrappa försvinna upp mot horisonten. Och så vidare.

Anledningen till att hiken kallas ”Dragon’s back” är att bergen ser ut som en drakrygg. De går upp och ner i pucklar, så vi gick inte enbart uppåt. Även om det kändes så i början. Men det fanns även nedförsbackar, stigar som gick ganska plant och kuperad terräng med stockar och stenar. Vi såg stora spindlar, små vattenfall, myrstigar och fjärilar. Och hörde syrsor som spelade så högt att det kändes overkligt.

Och vi blev sjöblöta av svett. Sjöblöta. Som tur var hade vi med oss rikligt med vatten, melonbitar, en liten påse chips och en påse nötter, vilket vi avnjöt när vi (på riktigt) hade nått toppen.

Efter 8 kilometer nådde vi fram till Big Wave Beach. Jag tror aldrig jag har njutit av ett bad så mycket som jag gjorde där och då. Det var himmelskt.

Efter badet gick vi upp till strandcaféet och beställde hamburgare och iskall Corona. Vi satt i våra badkläder och handdukar, samtidigt som vi förgäves försökte torka våra svettiga kläder genom att hänga upp dem på räcket intill. Det var lönlöst. En timme senare var de fortfarande lika blöta som om vi hade doppat dem i havet. Vi grämde oss över att vi inte hade tagit med oss torra ombyten, men det var bara att ta på sig de sunkiga kläderna ovanpå badkläderna och släntra bort till busshållplatsen med all värdighet vi kunde uppbåda.

Där blev vi stående i en kö i väntan på en minibuss som skulle ta oss tillbaka till tunnelbanan. Det finns en hel del minibussar i Hong Kong – som bara tar 16 eller 19 personer – och även om de är sjukt söta så hade vi där och då önskat oss en rejäl dubbeldäckare. Redan innan den första minibussen kom hade vi nämligen räknat ut att vi inte skulle få plats (eftersom vi såg vår plats i kön och använde enkel huvudräkning). Det var oklart när nästa buss skulle komma, men oavsett så trodde vi verkligen att vi skulle komma med den. Det gjorde vi inte. Den stängde igen dörrarna i ansiktet på den killen som stod framför oss.

Svetten rann i hårbottnen och ansiktet; på halsen, på armarna, på ryggen, längs benen. Kanske blev det värre för att vi hade tagit på oss de redan genomsvettiga kläderna, men jag kan ärligt säga att jag aldrig har svettats så kopiöst som jag gjorde när vi stod och väntade på minibussen. Det kändes, på riktigt, som om jag stod i en långsamt strilande dusch.

Vi kom med den tredje minibussen, och kunde tacksamt kravla in i den svalkande AC:n. Sedan tog vi tunnelbanan tillbaka till hotellet och slängde oss rakt ner i poolen, där vi stannade tills den stängde, vilket (tyvärr) är redan klockan 21.

Eftersom vi hade sett andra gäster dricka medhavd öl vid takpoolen hade vi tagit med en vinflaska och två glas från vårt rum. När vi sedan låg i poolen såg vi plötsligt poolvakten ta ett varv och – på ett illavarslande sätt – tvärstanna vid våra platser med blicken fastnaglad på våra vinglas. Han spanade misstänksamt åt alla håll samtidigt som vi låg blickstilla som två alligatorer i poolen, med endast ögon och näsa över vattenytan. Till slut var vi tvungna att gå upp och bekänna färg.

Poolvakten meddelade med stenansikte att det inte var tillåtet att ha glas på takterrassen. ”You need to have plastic mugs.” Vi frågade var vi kunde få tag på plastmuggar, och då gick han iväg och hämtade två stycken, vilka överräcktes utan ett ord. Han kanske inte har gått någon charmkurs, men han är i alla fall effektiv.

När poolen hade stängt gick vi ner och gjorde oss i ordning för middag, men vi kom iväg rätt sent och innan vi hade tagit oss bort till Central var klockan över elva. Det var ingen som serverade middag längre och till och med Burger King hade dragit igen gallret och bommat igen för natten. Vi passerade en vietnamesisk restaurang som fortfarande var öppen, men de enda gästerna var två ensamma män som satt och rökte vattenpipa i varsitt hörn. Kyparen sken dock upp betänkligt när vi tittade in, och även om köket var stängt och kocken hade gått hem kunde han minsann ordna någon form av snacks till oss. Han pekade ut fyra rätter på menyn som vi fick välja mellan. Åsa valde en getostsallad och jag någon rätt med aubergine, och det var faktiskt riktigt gott. Till detta fick vi även en skål med oliver och ett jättegott bröd. Så där satt vi, de enda gästerna (efter att de piprökande männen försvunnit) i en vietnamesisk restaurang med klarröda väggar och arabisk musik i högtalarna. Lite otippat.

Givetvis gjorde vi även ett försök att hitta lönnkrogen innan vi gick hem. Men ringklockan lyste inte den här gången heller, och vi tog (i vanlig ordning) spårvagnen hem.