Day 6: Cozumel, Mexico

På fredag morgon skulle vi anlända till Cozumel. Jag trodde först att detta var en hamnstad på Mexicos fastland, men efter att Erik hade googlat namnet visade det sig att det var en ö precis norr om Playa del Carmen (där jag var i november 2015). 

Vi hade bokat en snorklingsutflykt på 3,5 timmar och skulle samlas på piren direkt när båten hade lagt till. (Enligt biljetten var samlingen redan kvart över sju, men man fick tydligen inte gå av förrän halv åtta.) På grund av detta hade vi alla beställt frukost till våra hytter kvällen innan. Den tidigaste sloten man kunde välja var 06.30-07.00, men klockan sju hade våran frukost fortfarande inte kommit. Paula messade att de inte hade fått sin än heller, medans Camilla & Co hade fått sin frukost redan klockan sex. (Camilla hade tydligen ringat in klockslaget 06.30 och skrivit "Important!" på den där lappen som man hänger på utsidan av dörren när man beställer frukost.) Fem över sju ringde de i alla fall från room service och sa att frukosten var "på väg" och kvart över sju knackade en urskuldande servitör på dörren. "I'm sorry I'm late".

Jag behärskade mig från att vråla "We have an early excursion!!!" och sedan satte jag och Daniella oss på balkongen med vår frukostbricka och hetsade i oss yoghurt, juice och kaffe. Isack och Elias kom förbi våran hytt och sedan när vi rusade iväg alla fyra glömde Elias sin ryggsäck på vårt rum. Fast det upptäckte vi inte förrän långt senare. 

Vi mötte Camilla och Urban vid hissen och Paula och Erik ute på piren. Nu var alla åtta samlade och vi kunde ge oss iväg för att hitta vår uppsamlingsplats.

Det var ungefär 20 personer som skulle med våran tur, som hette "3 reef snorkling by boat". Vi skulle alltså ta oss ut till tre olika rev med en "fiskebåt", och eftersom de hade skrivit i informationen att personer med anlag för sjösjuka skulle vara försiktiga hade både Daniella och Camilla tagit åksjuketabletter på morgonen. Det var nog bra, för det gungade rejält. När vi hade åkt en liten bit sa Isack plötsligt att han mådde illa, och strax därefter låg han och spydde ut över relingen.

Är det inte den ena så är det den andra. 

Det var som tur var ingen lång båttur och han repade sig snabbt. När vi kom fram till det första revet blev alla tilldelade varsin flytväst, cyklop, snorkel och simfötter och sedan, efter en kort säkerhetsgenomgång, var det bara att hoppa i. Jag trodde att vattnet skulle vara kallt till en början, men det var alldeles ljummet direkt.

Jag var osäker på hur jag skulle uppleva snorklingen eftersom jag bara har testat att snorkla en gång tidigare (på Santorini för 17 år sedan). Då tyckte jag att det var en jobbig, snudd på klaustrofobisk känsla - det gick tungt att andas och jag var hela tiden orolig att jag skulle få in vatten i snorkeln. (Dessutom hörde jag hela tiden ledmotivet från "Hajen" i mitt huvud.)

Jag hade inte alls samma känsla nu. Det var helt underbart! Det gick lätt att andas i snorkeln, vattnet var alldeles kristallklart, och vi såg mängder med färgglada fiskar. Det var bokstavligen som att simma runt i ett akvarium. 

Guiderna var väldigt hjälpsamma och var med oss i vattnet hela tiden; de höll ihop gruppen, visade vilket håll vi skulle simma åt och tipsade om var det fanns fiskar. 

 

Urban hade läst på nätet att Cozumel räknas till ett av de finaste ställena i världen att dyka och snorkla på. Jag är ju långt ifrån rätt person att bedöma det, men jag tror aldrig jag har sett ett blåare vatten. När man satt i båten och tittade ner över relingen såg det ut som en bottenbelyst swimmingpool. Helt makalöst. 

Vi snorklade vid tre olika rev innan det var dags att åka tillbaka till land. Och alla var verkligen supernöjda med turen. Tyvärr har vi inga undervattensbilder, då Erik inte vågade ta med sin vattentäta mobil ner i vattnet eftersom han var rädd att tappa den (och hans mobil var för bred för att gå ner i min plastficka med snöre). Camilla hade köpt vattentäta kameror till Isack och Elias, men de låg kvar i ryggsäcken som Elias glömde på mitt och Daniellas rum. Som tur var fanns det en fotograf med i teamet på båten, och han tog flera bilder som Camilla och Urban köpte (och som lämnades över på en cd-skiva). Kanske lägger jag ut dem i ett bonusinlägg när jag kommit hem och vi lyckats föra över bilderna från skivan.

På vägen tillbaka till land gick vi upp och satte oss på båtens "övervåning" och njöt av utsikten. När vi närmade oss land kom det plötsligt en serie vågor från en större, förbipasserande båt som satte våran båt i sådan gungning att jag - till de andras stora förtjusning - föll handlöst baklänges. (Jag gjorde mig inte illa, och det såg förmodligen väldigt roligt ut...)

Tillbaka på land gick vi ombord på båten igen för att byta om till torra badkläder och äta lunch i Windjammer. Sedan gick vi av igen med sikte på att utforska Cozumel. Det var fortfarande tre-fyra timmar tills man senast skulle vara ombord och vi ville inte spilla bort någon tid.

Men Cozumel blev en besvikelse. Precis som på Jamaica var det nämligen bara ett inhängnat turistområde som stod till buds för de utflugna båtpassagerarna. Här kryllade det av påflugna försäljare och butiker som sålde krims-krams. Ville man bada eller se något mer av Cozumel var man tvungen att boka en utflykt eller ta en taxi någonstans. 

Solen stekte från en klarblå himmel och vi funderade över vårt nästa drag. Det är inte alltid helt lätt att enas när man är åtta personer. Efter några turer fram och tillbaka slutade det med att Paula, Erik och Daniella tog en taxi till en strand, medans jag följde med Camilla & Co tillbaka till båten. Jag och Camilla ägnade sedan resten av eftermiddagen till att bada i poolen på soldäck med Isack och Elias, medans Urban tog igen sig i hytten. 

Senare på kvällen, när jag låg på sängen i hytten och bloggade, kom Paula och Daniella förbi med en varsin milkshake. Vi satt och pratade en bra stund och de visade bilder och berättade om sin eftermiddag. Tydligen hade taxiresan från piren bara tagit tio minuter, och sen hade de kommit fram till en riktig paradisstrand som passande nog hette Paradise Beach. Den såg ut ungefär som de där affischerna av paradisöar som man hade på rummet när man var liten. När de kom tillbaka till piren hade de även hittat ett Hard Rock Café där de hade tagit en drink.

Och apropå drink så skippade vi, för första gången, drinken på balkongen på fredagen. Vi bestämde att vi istället skulle gå och bada bubbelpool efter middagen, och ta en drink där.

Dessvärre så var vi alla helt slut vid det laget. Tröttheten slog till som en käftsmäll efter desserten och jag och Daniella raglade upp till vårt rum och somnade i samma ögonblick som vi lade huvudet på kudden. De andra gick också tillbaka till sina hytter (där vi alla hittade fantasifulla handdukskreationer från städerskan).

Den tidiga morgonen, snorklingsäventyret och solen hade tagit ut sin rätt.

Day 5: Cruising

Torsdagen var, till skillnad från onsdagen, en riktigt slö dag. Vi åt frukost tillsammans allihop på Park Café på däck 8, och sedan tillbringade vi i stort sett hela dagen på soldäck. 

Innan vi gick upp dit skulle dock Urban och Elias åka skridskor. Ja, ni läste rätt. Det finns (naturligtvis) en skridskobana på båten och ända sedan Elias hörde talas om detta har han velat åka. 

Vi tittade på en stund när de åkte och jag blev grymt imponerad över hur duktiga de var. De susade runt som riktiga hockeyproffs och tog översteg och allt, medans många andra såg betydligt taffligare ut. Vi skrattade till exempel enormt mycket åt en man i 45-50-årsåldern som krampaktigt höll sig fast i sargen, samtidigt som han liksom GICK runt varv efter varv. (Han skrattade själv också, så det var inte så elakt som det låter.) 

Efter detta var det dock horisontalläge hela eftermiddagen. Vi låg och solade, drack drinkar och badade i poolen. 

Det var precis så ljuvligt som det låter.

Lunchen intogs på Windjammer vid två-tiden. De har en buffé med ett enormt utbud. Dessvärre tog Daniella någon rätt som innehöll jordnötter (som hon är allergisk emot), vilket gjorde att hon spydde upp allt. Vi konstaterade att hon (hittills) har spytt av tre olika orsaker på den här resan. Först av solsting. Sedan av sjösjuka. Och nu av allergi. 

På kvällen samlades vi alla på Camillas balkong för att (traditionsenligt) ta en drink i solnedgången. 

Sedan var det dags för middag igen. Vissa kvällar är dress coden "casual" och andra "formal". Ikväll var det "formal" och jag passade på att beställa hummer till huvudrätt, något jag är osäker på om jag har ätit tidigare. Det var gott i alla fall.

Något som är lite märkligt är dock att middagarna vid flera tillfällen har avbrutits av att personalen plötsligt gör ett sång- eller dansframträdande. Just den här kvällen började Black Eyed Peas "I gotta feeling" plötsligt att strömma genom högtalarna på hög volym, och sedan kom alla kockarna ut på led och kryssade runt bland borden som ett långt lämmeltåg, viftandes med vita linneservetter. Gästerna uppmanades att klappa händerna och jubla. Sedan fortsatte middagen som om inget hade hänt. 

Det kändes inte särskilt "formal" om ni frågar mig.

Ett annat irritationsmoment har varit de där fotograferna som går runt och tar bilder på gästerna under middagen. Det har inte varit varje kväll, men nästan. Paula försökte förklara för fotografen att vi inte ville ta en gruppbild mitt i middagen, men han bara viftade bort henne och snart stod hela gänget samlat bakom mig, Urban och Isack. Som ett jävla kungaporträtt. Inte har vi sett resultatet av bilderna heller, trots att de måste ha tagit dussintals vid det här laget. Antagligen kommer vi att erbjudas att köpa dem i något paketerbjudande innan vi lämnar båten. (Som min före detta kollega Jessica skulle ha sagt: "I'd rather set myself on fire.")

Bortsett från detta har middagarna verkligen varit fantastiska. Jättegod mat och grym service. 

Vi avslutade torsdagskvällen med att besöka Guest Sevice på däck 5 för att reda ut vilken tid vi skulle vara ute på piren på fredag morgon för att åka på vår utflykt. Vi hade nämligen fått lite olika bud om tiden, men det visade sig att båten skulle lägga till klockan sju på morgonen och man fick gå av halv åtta. Eftersom vi förväntades ha uppsamling på piren kl 07.15 betydde det antagligen att vi skulle gå av direkt.

Ingen sovmorgon på fredag, med andra ord. 

Day 4: Falmouth, Jamaica

Om jag ska sammanfatta onsdagen med ett enda ord så är det "breathtaking". I ordets alla bemärkelser. 

Dagen började i och för sig stillsamt. Jag satt på balkongen och bloggade i lugn och ro innan jag väckte Daniella vid halv nio-tiden. Vi skulle - tillsammans med Paula och Erik - på utflykt idag, och det var uppsamling i Opal Theater kl 10.15. Det kändes som om det var gott om tid att äta frukost och göra sig i ordning. 

Vi kontaktade Paula och Erik via WhatsApp och bestämde att vi skulle ses i Windjammer Café på däck 16 strax efter nio och äta frukost tillsammans. Windjammer är enormt stort - man kan gå och gå och gå och det tar aldrig slut. Dessutom var det inte ett enda bord ledigt. Jag och Daniella fick promenera en bra stund med våra tallrikar innan vi hittade ett cirkelrunt bås där vi kunde tränga oss ner tillsammans med några japaner och sedan satt jag och viftade med handen i luften för att Paula och Erik skulle hitta oss.

När vi hade ätit klart var klockan plötsligt över halv tio och vi hade inte gjort oss i ordning för utflykten än. Jag och Daniella gick ner till vår hytt och bytte om till badkläder, linne och shorts och smörjde in oss med solskyddsfaktor. Paula och Erik kom förbi strax efteråt för att låna Daniellas faktor 50, och därefter skulle de ner till sin hytt och byta om. Då var klockan nästan tio. Tick, tack, tick, tack. Paula berättade senare att när de hade kommit ner till hytten hade Erik gått in i badrummet och (citat) "så hör jag hur han vrider på DUSCHEN!!!" Detta hade tydligen stressat även Paula, som annars är i princip ostressbar. 

Eftersom vi skulle ut på äventyr ville jag inte ha min axelväska, utan stoppade bara ner Sea Pass, körkort, kreditkort och mobiltelefon i en liten midjeväska. Sedan gick vi bort för att ta hissarna ner till däck 4. Det var givetvis överfullt i alla hissar och en massa folk som stod och väntade. Så vi sprang ner för trapporna, från däck 14 till däck 4, och genom hela casinot innan vi kom fram till Opal Theater med andan i halsen. 

Där var det samling med information för alla som skulle på olika utflykter på Jamaica. Vi blev indelade i grupper, beroende på vad man skulle göra, och sedan marscherade vi ut över landgången som ett lämmeltåg och klev i land i solskenet.

Vi passerade ett torg med de vanliga turistbutikerna och kom till slut fram till en parkering med en massa minibussar. Det var lite rörigt innan det var utrett vilka som skulle åka med vilken buss och man fick skriva på ett papper att man gjorde utflykten frivilligt och att arrangören inte hade något ansvar whatsoever om man skulle stryka med på kuppen. 

Vi åkte tillsammans med sex andra, så vi var totalt tio på våran buss, plus en guide (Robert) och en chaufför (Irwin), varav den sistnämnda var (citat) "one of the most experienced drivers in Jamaica". Han körde med andra ord som en biltjuv, tutade konstant och hade en så stor "tassel" dinglandes från backspegeln att Maria Montazami skulle ha blivit grön av avundsjuka.

Det var lite kaotiskt när alla minibussarna skulle ut från parkeringen, men Robert förklarade med sin karakteristiska och lite släpande jamaicanska dialekt att "in Jamaica, there are no problems, only situations." 

Yeah, mon. 

De säger faktiskt så. Hela tiden. 

Vi åkte längs längs med sockerplantage och djungelliknande skogar. Vi passerade bananträd och små hus där tvätten hängde på tork utanför. Vi såg getter och hästar och kor. Och så havet som såg nästan overkligt turkosblått ut. Robert pekade ut saker längs vägen och berättade om Jamaicas historia. Det var kul att se lite mer av ön än bara turistområdet i hamnen. 

Den sista biten åkte vi på så smala och slingrande vägar att den mötande trafiken slickade bussens högersida (de har vänstertrafik). Vid några tillfällen fick ett fordon backa halvvägs ut i ett dike för att släppa förbi det andra. Irwin tutade och tutade. Tutan hade för övrigt en väldigt speciell "klang" - den lät ungefär som jag föreställer mig att Kalle Ankas tuta skulle låta. Lite som en trasig men aggressiv ringklocka.

Det var dock ingen som var aggressiv på Jamaica. Trots att det ibland hettade till i trafiken så var alla extremt vänliga hela tiden. Irwin sträckte till exempel ut handen genom sidorutan och skakade hand med en skrattande förbipasserande efter en lyckad manöver.

No problems. Only situations. 

Robert frågade om vi alla hade badskor med oss. Det visade sig att det var bara jag och en till i bussen som hade sandaler som tålde vatten. Övriga satt där med vanliga sneakers. Så då fick vi stanna och köpa badskor till åtta personer. Ungefär här kom vi också på att vi hade glömt att ta med oss handdukar. Alla fyra.

När vi väl kom fram till Blue Hole gick allt väldigt snabbt. Först satt vi och gungade till reggaemusik och innan vi visste ordet av blev vi utjagade och snart stod vi utanför bussen med flytvästar på oss och ett gäng med guider som ropade i munnen på varandra. I turbulensen glömde jag och Daniella att ta av oss våra shorts och linnen. Paula och Erik hade däremot snabbt som ögat dragit av sig sina kläder och hade nu bara sina badkläder på sig under flytvästen. 

Smart. 

Guiderna hade sagt åt oss att lämna alla grejer som vi inte ville blöta ner inne i bussen. Vi skulle uppenbarligen bli dyngsura. "Ska vi lämna kvar allt? Även mobilerna?" 

Ja, tydligen. 

Det fanns en medföljande fotograf som skulle ligga i buskagen och ta bilder under dagen och sen skulle man få möjlighet att köpa bilderna. Men ändå... Skulle vi inte få ta några egna bilder? Det kändes lite surt. 

Jag fiskade upp mitt vattentäta plastfodral som jag köpte inför min USA-resa 2014. Syftet hade varit att jag skulle kunna bada med mobil och kreditkort när jag reste ensam, men i slutändan använde jag det aldrig. 

Det var med andra ord otestat. 

När bussdörren smällde igen bakom mig och jag stod där med mobilen i handen bad jag en stilla bön att fodralet skulle funka. Annars var det sayonara med både bilder och bloggande. (Ja, med hela mitt liv, kändes det som.)

Vi gick nedför en liten stentrappa och kom fram till en serie vattenfall omgivna av en tropisk skog. De sjöar som samlades nedanför respektive varje vattenfall hade en märklig ljusblå färg - det såg ut ungefär som om man har doppat en pensel med blå färg i ett vattenglas. Det var sjukt vackert. 

Det var flera grupper som hade anslutit till våran så vi var väl ungefär 40 personer. (Vild gissning.) Plus ett helt gäng med guider som stod utspridda längs med vattnet och hela vägen upp till det översta vattenfallet där turen skulle börja. De sträckte fram handen och hjälpte alla över små forsar och bäckar. De pekade på vilka stenar i vattnet som man kunde sätta foten på. Det var ett högt tempo och de manade hela tiden på folk att gå vidare. Det var lite synd att det var så hetsigt eftersom miljön var så magisk att man bara ville stå stilla och se sig omkring. Men det fanns det inte tid till.

När vi hade kommit högst upp skulle vi ta oss ner igen, fast då skulle man hoppa nedför klipporna rakt ner i sjön innan man fortsatte till nästa "trappavsats" och upprepade proceduren. Om man inte ville hoppa kunde man klättra ner på sidan. Jag hoppade inte från de högsta klipporna, men från några av de lägre. Paula och Erik hoppade dock från alla, och Daniella från alla utom den som var allra högst. Erik gjorde till och med bakåtvolter från vissa och fick applåder. 

När jag skulle hoppa ner i vattnet första gången skänkte jag en tanke till min inplastade mobil, som hängde i ett snöre runt min hals, instoppad under flytvästen. Sedan hoppade jag. Jag sjönk som en sten, det kändes som att det var flera meter, innan jag flöt upp till ytan igen. Sedan simmade jag bort till andra sidan sjön och kravlade mig upp. 

Kollade genast om mobilen hade klarat sig. Den var helt torr inuti plastfickan.

När vi hade nått ända ner till den sista sjön var turen vid Blue Hole färdig. Som jag skrev tidigare: det var synd att tempot var så högt, för man hann inte riktigt med att njuta av allt. Det kändes som att man hela tiden var på väg - först uppåt och sedan nedåt. Hopp, hopp, simma, simma. Fortsätt framåt. 

Helst hade man velat vara här ensam en hel dag - utan en massa andra människor i flytvästar - och bara ta in den fantastiska omgivningen. Som Paula sa: "Tänk att allt detta är moder jord. Inga människor har skapat det." Vi kände oss långt ifrån turiststråken i hamnen. 

Efteråt gick vi tillbaka till bussen för att åka vidare till White River, där vi skulle flyta runt på gummiringar i en så kallad "river tubing". Alla var drypande våta, framför allt jag och Daniella som hade linne och shorts på oss, och jag försökte vrida ur linnet så gott det gick innan jag klev in. Irwin sa att vi kunde sitta på våra handdukar i bussen, varpå vi blev tvungna att erkänna att vi inte hade några handdukar med oss. 

Irwin visade upp en min av outsäglig trötthet. Först badskorna och nu detta. Som tur var var det en amerikan (med svenskt påbrå!) med i vår grupp som hade flera handdukar med sig och därför kunde låna oss två stycken. 

Vi åkte vidare till White River, där vi fick nya flytvästar och även hjälmar. Sedan blev vi tilldelade en varsin gummiring och så flöt man iväg på den turkosgröna floden. "Don't pass the rope!" ropade de efter oss när de knuffade ut ringarna. Det visade sig att det fanns ett rep spänt över floden som man skulle ta tag i när man kom dit så att hela gruppen kunde samlas innan vi flöt vidare.

Jag höll på och fipplade med min mobil och skulle sätta tillbaka den i säkerhet i plastfickan när jag plötsligt gled under repet, och sedan fick jag kämpa som fan för att hålla mig kvar på andra sidan eftersom det var så strömt. Till slut var alla framme vid repet och vi kunde glida vidare i samlad trupp.

Det var helt magiskt. 

Det var en hyfsat stillsam tur, men vi passerade några "krön" där det gick lite snabbare och då kändes det ungefär som att åka Kållerado på Liseberg. På ett ställe längs med floden stod de och delade ut ölflaskor till de som ville ha (som man fick betala för efteråt) och både jag och Erik tog en varsin öl i farten och sedan låg man där och guppade i en tropisk trollskog med en öl i handen. 

När turen var slut blev vi serverade grillad kyckling med pommes frites och rompunsch mitt i ett ljusgrönt sagolandskap. Vi var helt betagna. 

Och vi var så glada att jag hade tagit med mobilen. Om jag inte hade gjort det hade ingen av oss haft en enda bild från den här dagen. Jag önskar att jag hade tagit fler bilder, men är ändå glad att jag har några. 

Efter lunchen var det dags att ta bussen tillbaka. Vi var fortfarande dyngsura och nu hade vi ännu ett problem: Vi hade inga kontanter med oss. Paula var den enda som hade haft dollar med sig och dessa hade rykt på badskor till henne, Erik och Daniella - samt till min och Eriks öl. Plus att vi hade lämnat lite dricks till våra guider vid Blue Hole och vid White River. Men vi hade inte lämnat något till Robert och Irwin, som nu skulle köra oss tillbaka till båten. Och nu var vi helt soprena. Jag förbannade mig själv för att jag inte hade tagit med mig cash - jag hade ju en hel bunt uppe i hytten! 

Vi frågade Robert om det fanns en bankomat där de skulle lämna oss. Nej, det gjorde det inte. Jag var tvungen att förnedra mig och lågmält fråga två främlingar på bussen om de kunde låna oss 20 dollar, som vi sedan skulle lämna tillbaka så fort vi kom på båten. Men de hade bara tillräckligt mycket cash för att lämna dricks själva. 

Det hela slutade med att Erik och Paula fick vänta kvar vid bussen när vi kom fram till hamnen, medans jag och Daniella fick springa genom säkerhetskontrollen, in på båten och upp till vår hytt på våning 14, hämta plånboken med pengar och sedan störta ner igen och rusa igenom casinot för andra gången idag. 

I förvirringen hittade vi inte utgången och vi skrek till en random bartender "We need to get off the ship! Where do we get out?!" Han pekade åt något håll och vi sprang ditåt, flashade våra Sea Pass för en förvånad vakt och strax var vi ute på landgången igen. Vi hittade Erik och Paula på torget och sedan satte vi alla fyra fart mot bussparkeringen, där Robert och Irwin skulle vänta. 

Men de hade redan åkt vidare. Drickslösa. Vi hittade några andra som jobbade inom samma företag och vi lämnade 30 dollar till dem, som de lovade att ge till Robert och Irwin. 

Vi konstaterade att vi inte hade haft många rätt idag. Men vi var alla otroligt nöjda med utflykten. Jag tittade ner på min mobil för att kolla klockan, och där stod det (till min stora förvåning) "Ringer Sara Sauer". Min chef! Jag tryckte snabbt bort samtalet, men vet inte om det hann gå fram några signaler. (Så Sara, om du läser detta, så var det en fickringning...) 

Vi tittade runt lite snabbt i turistbutikerna i hamnen och jag hann faktiskt köpa en tunika i de jamaicanska färgerna innan jag och Daniella gick igenom säkerhetskontrollen för andra gången inom en timme - en kvart innan man senast skulle vara ombord. (Paula och Erik stod kvar och velade i någon Harley Davidson-butik, men vi kände att vi hade stretchat gränsen för hur mycket spänning vi ville ha den här dagen, så jag och Daniella gick före.)

Strax efter att vi kommit upp till vår hytt ringde Paula och sa att hon och Erik gärna ville ta en drink på vår balkong innan middagen, så vi beställde room service via tv:n. 

Business as usual, med andra ord. 

Vid åtta gick vi ner till middagen, där vi mötte Camilla & Co. De hade bara varit i land i ungefär en timme, sedan hade de tillbringat dagen på båten. Tydligen fanns det inte så mycket mer att se än det där turistområdet i hamnen, och om man ville bada hade man varit tvungen att ta en buss som kostade 800 kronor, så de hade skippat det och istället gått till poolen på soldäck. 

Efter middagen, som var toppen som vanligt, gick vi (lite otippat) på 80-talsdisco i "Studio B" hela gänget. Det var kort och intensivt: det började kl 22 och slutade kl 23! Under den timmen hann jag, Camilla, Paula och Daniella shaka loss till Michael Jackson, Cyndi Lauper, George Michael och andra gamla godingar så att åtminstone jag var helt svettig i nackhåret medans grabbarna satt på läktaren och tittade på. (Eller, om vi ska vara ärliga, tittade på sina mobiler.)

Efteråt strosade vi runt en stund på båten, men en efter en blev trött och kastade in handduken och till slut var det bara Paula som inte ville gå och lägga sig, men som ändå fick ge sig på grund av grupptrycket. 

Så vi sa godnatt och sen gick var och en till sitt. 

Men Jamaica, jag kommer tillbaka. 

Day 3: Labadee, Haiti

På tisdagen skulle båten lägga till i Haiti. Vid halv åtta-tiden på morgonen kändes det som att vi stod stilla och jag smög upp för att inte väcka Daniella och tittade ut genom en glipa i gardinerna. Japp, vi var framme. Och det såg fantastiskt fint ut! 

Jag gick ut och satte mig på balkongen och bloggade om gårdagen och strax kom en bild på Haiti från Paula via WhatsApp. Mitt svar: "Jag vet!!! Sitter på balkongen och bloggar!" Efter en liten stund kom ytterligare ett meddelande: "Öppna åt oss!"

Paula och Erik stod och bankade på dörren, och snart var de också ute på balkongen. Liksom Daniella, som nu hade vaknat. Hon sa att hon kände sig bättre idag. 

Men efter att vi hade ätit frukost på balkongen spydde hon upp den. Ska det aldrig sluta? Vi hoppades innerligt att det skulle bli bra av att gå i land och sedan ta åksjuketabletter innan vi gick på båten igen. 

Vid tio-tiden gick vi av båten alla åtta i samlad trupp. Man fick scanna sitt Sea Pass på vägen ut så att de hade koll på vilka passagerare som gått av. Senast kl 16 skulle man vara ombord igen. 

Det var oerhört varmt och soligt och vi hade smörjt in oss minutiöst med solskyddsfaktor för att inte bränna oss igen. Daniella hade till och med växlat upp till faktor 50. I min bag fanns, förutom handdukar och vatten, även en T-shirt och en sarong. 

Väl i land strosade vi omkring en stund och upptäckte rätt snart att detta var ett område helt anpassat för turister. Här fanns stränder med solstolar, en zip line som gick från bergen och ut över havet (och som såg fantastiskt rolig ut!) och marknader som sålde krims-krams - och man kunde till och med betala med sitt Sea Pass i baren. Camilla & Co gick direkt till stranden, men jag, Paula, Erik och Daniella ville gå på upptäcksfärd och se om vi kunde hitta något som var lite mer genuint. Vi gick ut på klipporna (och trotsade skylten som sa att man inte fick det), och strax kom en vakt och visslade på oss med en visselpipa. Vi gick uppför en stig, men den ledde bara till ännu en marknad där försäljarna började vifta hysteriskt så fort de fick syn på oss. "Kom och köp!"

Vi gav upp och satte oss och tog en drink. (Det var ju snart lunch.) Sedan gick vi tillbaka till de andra och badade. Vattnet var varmt, turkost och ljuvligt. Jag tror aldrig jag har badat i så varmt vatten någonsin. Paula, Elias och Isack hade cyklop och såg en del fiskar och sjöborrar. Erik testade att filma under vattnet med sin mobil, som tydligen är vattentät, och det blev riktigt bra. Urban tappade bort en snorkel som de just hade köpt och ägnade en stor del av tiden åt att leta efter den.

Vi ville gärna åka zip-linen, men det kostade 100 dollar per person och var över på typ 10 sekunder, så det blev inget. 

Mellan halv tolv och halv två serverades en buffé från båten i en intilliggande byggnad. Det var barbecue, sallader och färsk frukt i drivor. Som det bara var att ta av. Man behövde inte ens visa upp sitt Sea Pass, vilket definitivt undanröjde alla tvivel om huruvida vi befann oss i en turistisk kuliss - alla som var här var antingen personal eller passagerare på båten. Det var dock jättegott och hamburgarna smakade verkligen kolgrillat. 

Vi besökte en inomhusmarknad och Paula köpte solglasögon och jag och Camilla köpte likadana "ponchoaktiga" blusar (fast i olika färger). Urban köpte T-shirts med Haiti-tryck till Isack och Elias. 

Det bor en liten turist i oss, trots allt. 

Sedan gick vi tillbaka och badade igen. Urban hittade snorkeln och blev helt övertygad om att han nu var "in the zone" och därför skulle vinna klockan i kvällens dragning. Vi andra var inte lika övertygade. 

När klockan var kvart över tre började vi packa ihop för att gå tillbaka till båten. Det var nästan ingen annan kvar i land och det hann nästan bli lite stressigt innan vi var ombord på grund av alla dessa förseningsmoment som uppstår när man ska förflytta sig med barn ("Kom nu då!" "Var är Isacks skor?" "Har du sett Elias öronproppar?"), plus att vi stannade och fotograferade hela tiden. 

Framme vid båten var det dessutom en säkerhetskontroll där man var tvungen att scanna väskan etc, och där vakterna av någon outgrundlig anledning var helt hysteriska och skrek både till oss och till varandra i walkie talkies. Det visade sig att de väntade på en helikopter som skulle landa och det var lite oklart om vi fick gå vidare eller inte. Till slut, efter en massa turbulens, vinkade de fram oss och när vi väl visade upp våra Sea Pass var vi tydligen de sista passagerarna av 6250. "You're the last one on board", sa de till Isack. 

Vi samlades på vår balkong allihop för att ta en drink och då såg vi helikoptern som kom och hämtade två passagerare som tydligen hade blivit sjuka och behövde transporteras på bår till sjukhus. Fy fan vilket sätt att avbryta en semester. Hoppas det gick bra för dem. 

Sedan lämnade vi Haiti, ungefär en timme försenade. 

Därefter gick jag, Daniella, Paula och Camilla gick ner till Shore Excursions på däck 5 och bokade en utflykt till oss alla på fredag, när vi kommer till Mexico. Vi skulle egentligen ha åkt på en tur som hette Cenote and Turtle Cove, som var en undervattensgrotta där man även kunde snorkla och se sköldpaddor, men den turen hade av någon anledning blivit inställd och vi hade fått tillbaka våra pengar. Så vi bokade in en annan snorkeltur istället. Jag och Daniella gick även ner till "Medical" på däck 2 och hämtade en hel hög med åksjuketabletter. 

Sedan gjorde vi oss i ordning för middagen. Innan vi gick ner köpte jag, Paula, Erik och Daniella ett wi-fi-abonnemang till Camilla och lämnade över som en present. Hon blev jätteglad och är nu online, som vi andra. 

Middagen var lika bra som de andra dagarna. Jag var vrålhungrig och åt en trerätters - laxtartar till förrätt, vitlöksstekta räkor till huvudrätt och glass till efterrätt. Självklart beställde vi även vin. Det satt som ett smäck. Vi alla konstaterade att det hade gått lätt att vänja sig vid den här kungliga behandlingen med ständig uppassning och flådiga middagar och att det kommer att kännas torftigt när man kommer hem och tittar in i kylskåpet. 

Efter middagen gick vi bort till den där klockaffären för att vara med på dragningen av vinnaren. Det var smockfullt där inne och luften skälvde av förväntan. Elias fick dra en lapp ur en urna och vi höll andan... men det var en gubbe som bodde på däck 9 som vann den åtråvärda vinsten. Han kom fram till Elias efteråt och tackade. "Well done, young man."

Och Daniella mådde bättre på kvällen. Hon tog sina åksjuketabletter innan vi gick på båten och armbanden sitter på 24/7. Hon fick behålla lunchen och var även med på middagen. Vi håller tummarna för att det har vänt nu.

Idag ska vi nämligen på utflykten "river tubing and blue hole" på Jamaica.