Day 4: Falmouth, Jamaica

Om jag ska sammanfatta onsdagen med ett enda ord så är det "breathtaking". I ordets alla bemärkelser. 

Dagen började i och för sig stillsamt. Jag satt på balkongen och bloggade i lugn och ro innan jag väckte Daniella vid halv nio-tiden. Vi skulle - tillsammans med Paula och Erik - på utflykt idag, och det var uppsamling i Opal Theater kl 10.15. Det kändes som om det var gott om tid att äta frukost och göra sig i ordning. 

Vi kontaktade Paula och Erik via WhatsApp och bestämde att vi skulle ses i Windjammer Café på däck 16 strax efter nio och äta frukost tillsammans. Windjammer är enormt stort - man kan gå och gå och gå och det tar aldrig slut. Dessutom var det inte ett enda bord ledigt. Jag och Daniella fick promenera en bra stund med våra tallrikar innan vi hittade ett cirkelrunt bås där vi kunde tränga oss ner tillsammans med några japaner och sedan satt jag och viftade med handen i luften för att Paula och Erik skulle hitta oss.

När vi hade ätit klart var klockan plötsligt över halv tio och vi hade inte gjort oss i ordning för utflykten än. Jag och Daniella gick ner till vår hytt och bytte om till badkläder, linne och shorts och smörjde in oss med solskyddsfaktor. Paula och Erik kom förbi strax efteråt för att låna Daniellas faktor 50, och därefter skulle de ner till sin hytt och byta om. Då var klockan nästan tio. Tick, tack, tick, tack. Paula berättade senare att när de hade kommit ner till hytten hade Erik gått in i badrummet och (citat) "så hör jag hur han vrider på DUSCHEN!!!" Detta hade tydligen stressat även Paula, som annars är i princip ostressbar. 

Eftersom vi skulle ut på äventyr ville jag inte ha min axelväska, utan stoppade bara ner Sea Pass, körkort, kreditkort och mobiltelefon i en liten midjeväska. Sedan gick vi bort för att ta hissarna ner till däck 4. Det var givetvis överfullt i alla hissar och en massa folk som stod och väntade. Så vi sprang ner för trapporna, från däck 14 till däck 4, och genom hela casinot innan vi kom fram till Opal Theater med andan i halsen. 

Där var det samling med information för alla som skulle på olika utflykter på Jamaica. Vi blev indelade i grupper, beroende på vad man skulle göra, och sedan marscherade vi ut över landgången som ett lämmeltåg och klev i land i solskenet.

Vi passerade ett torg med de vanliga turistbutikerna och kom till slut fram till en parkering med en massa minibussar. Det var lite rörigt innan det var utrett vilka som skulle åka med vilken buss och man fick skriva på ett papper att man gjorde utflykten frivilligt och att arrangören inte hade något ansvar whatsoever om man skulle stryka med på kuppen. 

Vi åkte tillsammans med sex andra, så vi var totalt tio på våran buss, plus en guide (Robert) och en chaufför (Irwin), varav den sistnämnda var (citat) "one of the most experienced drivers in Jamaica". Han körde med andra ord som en biltjuv, tutade konstant och hade en så stor "tassel" dinglandes från backspegeln att Maria Montazami skulle ha blivit grön av avundsjuka.

Det var lite kaotiskt när alla minibussarna skulle ut från parkeringen, men Robert förklarade med sin karakteristiska och lite släpande jamaicanska dialekt att "in Jamaica, there are no problems, only situations." 

Yeah, mon. 

De säger faktiskt så. Hela tiden. 

Vi åkte längs längs med sockerplantage och djungelliknande skogar. Vi passerade bananträd och små hus där tvätten hängde på tork utanför. Vi såg getter och hästar och kor. Och så havet som såg nästan overkligt turkosblått ut. Robert pekade ut saker längs vägen och berättade om Jamaicas historia. Det var kul att se lite mer av ön än bara turistområdet i hamnen. 

Den sista biten åkte vi på så smala och slingrande vägar att den mötande trafiken slickade bussens högersida (de har vänstertrafik). Vid några tillfällen fick ett fordon backa halvvägs ut i ett dike för att släppa förbi det andra. Irwin tutade och tutade. Tutan hade för övrigt en väldigt speciell "klang" - den lät ungefär som jag föreställer mig att Kalle Ankas tuta skulle låta. Lite som en trasig men aggressiv ringklocka.

Det var dock ingen som var aggressiv på Jamaica. Trots att det ibland hettade till i trafiken så var alla extremt vänliga hela tiden. Irwin sträckte till exempel ut handen genom sidorutan och skakade hand med en skrattande förbipasserande efter en lyckad manöver.

No problems. Only situations. 

Robert frågade om vi alla hade badskor med oss. Det visade sig att det var bara jag och en till i bussen som hade sandaler som tålde vatten. Övriga satt där med vanliga sneakers. Så då fick vi stanna och köpa badskor till åtta personer. Ungefär här kom vi också på att vi hade glömt att ta med oss handdukar. Alla fyra.

När vi väl kom fram till Blue Hole gick allt väldigt snabbt. Först satt vi och gungade till reggaemusik och innan vi visste ordet av blev vi utjagade och snart stod vi utanför bussen med flytvästar på oss och ett gäng med guider som ropade i munnen på varandra. I turbulensen glömde jag och Daniella att ta av oss våra shorts och linnen. Paula och Erik hade däremot snabbt som ögat dragit av sig sina kläder och hade nu bara sina badkläder på sig under flytvästen. 

Smart. 

Guiderna hade sagt åt oss att lämna alla grejer som vi inte ville blöta ner inne i bussen. Vi skulle uppenbarligen bli dyngsura. "Ska vi lämna kvar allt? Även mobilerna?" 

Ja, tydligen. 

Det fanns en medföljande fotograf som skulle ligga i buskagen och ta bilder under dagen och sen skulle man få möjlighet att köpa bilderna. Men ändå... Skulle vi inte få ta några egna bilder? Det kändes lite surt. 

Jag fiskade upp mitt vattentäta plastfodral som jag köpte inför min USA-resa 2014. Syftet hade varit att jag skulle kunna bada med mobil och kreditkort när jag reste ensam, men i slutändan använde jag det aldrig. 

Det var med andra ord otestat. 

När bussdörren smällde igen bakom mig och jag stod där med mobilen i handen bad jag en stilla bön att fodralet skulle funka. Annars var det sayonara med både bilder och bloggande. (Ja, med hela mitt liv, kändes det som.)

Vi gick nedför en liten stentrappa och kom fram till en serie vattenfall omgivna av en tropisk skog. De sjöar som samlades nedanför respektive varje vattenfall hade en märklig ljusblå färg - det såg ut ungefär som om man har doppat en pensel med blå färg i ett vattenglas. Det var sjukt vackert. 

Det var flera grupper som hade anslutit till våran så vi var väl ungefär 40 personer. (Vild gissning.) Plus ett helt gäng med guider som stod utspridda längs med vattnet och hela vägen upp till det översta vattenfallet där turen skulle börja. De sträckte fram handen och hjälpte alla över små forsar och bäckar. De pekade på vilka stenar i vattnet som man kunde sätta foten på. Det var ett högt tempo och de manade hela tiden på folk att gå vidare. Det var lite synd att det var så hetsigt eftersom miljön var så magisk att man bara ville stå stilla och se sig omkring. Men det fanns det inte tid till.

När vi hade kommit högst upp skulle vi ta oss ner igen, fast då skulle man hoppa nedför klipporna rakt ner i sjön innan man fortsatte till nästa "trappavsats" och upprepade proceduren. Om man inte ville hoppa kunde man klättra ner på sidan. Jag hoppade inte från de högsta klipporna, men från några av de lägre. Paula och Erik hoppade dock från alla, och Daniella från alla utom den som var allra högst. Erik gjorde till och med bakåtvolter från vissa och fick applåder. 

När jag skulle hoppa ner i vattnet första gången skänkte jag en tanke till min inplastade mobil, som hängde i ett snöre runt min hals, instoppad under flytvästen. Sedan hoppade jag. Jag sjönk som en sten, det kändes som att det var flera meter, innan jag flöt upp till ytan igen. Sedan simmade jag bort till andra sidan sjön och kravlade mig upp. 

Kollade genast om mobilen hade klarat sig. Den var helt torr inuti plastfickan.

När vi hade nått ända ner till den sista sjön var turen vid Blue Hole färdig. Som jag skrev tidigare: det var synd att tempot var så högt, för man hann inte riktigt med att njuta av allt. Det kändes som att man hela tiden var på väg - först uppåt och sedan nedåt. Hopp, hopp, simma, simma. Fortsätt framåt. 

Helst hade man velat vara här ensam en hel dag - utan en massa andra människor i flytvästar - och bara ta in den fantastiska omgivningen. Som Paula sa: "Tänk att allt detta är moder jord. Inga människor har skapat det." Vi kände oss långt ifrån turiststråken i hamnen. 

Efteråt gick vi tillbaka till bussen för att åka vidare till White River, där vi skulle flyta runt på gummiringar i en så kallad "river tubing". Alla var drypande våta, framför allt jag och Daniella som hade linne och shorts på oss, och jag försökte vrida ur linnet så gott det gick innan jag klev in. Irwin sa att vi kunde sitta på våra handdukar i bussen, varpå vi blev tvungna att erkänna att vi inte hade några handdukar med oss. 

Irwin visade upp en min av outsäglig trötthet. Först badskorna och nu detta. Som tur var var det en amerikan (med svenskt påbrå!) med i vår grupp som hade flera handdukar med sig och därför kunde låna oss två stycken. 

Vi åkte vidare till White River, där vi fick nya flytvästar och även hjälmar. Sedan blev vi tilldelade en varsin gummiring och så flöt man iväg på den turkosgröna floden. "Don't pass the rope!" ropade de efter oss när de knuffade ut ringarna. Det visade sig att det fanns ett rep spänt över floden som man skulle ta tag i när man kom dit så att hela gruppen kunde samlas innan vi flöt vidare.

Jag höll på och fipplade med min mobil och skulle sätta tillbaka den i säkerhet i plastfickan när jag plötsligt gled under repet, och sedan fick jag kämpa som fan för att hålla mig kvar på andra sidan eftersom det var så strömt. Till slut var alla framme vid repet och vi kunde glida vidare i samlad trupp.

Det var helt magiskt. 

Det var en hyfsat stillsam tur, men vi passerade några "krön" där det gick lite snabbare och då kändes det ungefär som att åka Kållerado på Liseberg. På ett ställe längs med floden stod de och delade ut ölflaskor till de som ville ha (som man fick betala för efteråt) och både jag och Erik tog en varsin öl i farten och sedan låg man där och guppade i en tropisk trollskog med en öl i handen. 

När turen var slut blev vi serverade grillad kyckling med pommes frites och rompunsch mitt i ett ljusgrönt sagolandskap. Vi var helt betagna. 

Och vi var så glada att jag hade tagit med mobilen. Om jag inte hade gjort det hade ingen av oss haft en enda bild från den här dagen. Jag önskar att jag hade tagit fler bilder, men är ändå glad att jag har några. 

Efter lunchen var det dags att ta bussen tillbaka. Vi var fortfarande dyngsura och nu hade vi ännu ett problem: Vi hade inga kontanter med oss. Paula var den enda som hade haft dollar med sig och dessa hade rykt på badskor till henne, Erik och Daniella - samt till min och Eriks öl. Plus att vi hade lämnat lite dricks till våra guider vid Blue Hole och vid White River. Men vi hade inte lämnat något till Robert och Irwin, som nu skulle köra oss tillbaka till båten. Och nu var vi helt soprena. Jag förbannade mig själv för att jag inte hade tagit med mig cash - jag hade ju en hel bunt uppe i hytten! 

Vi frågade Robert om det fanns en bankomat där de skulle lämna oss. Nej, det gjorde det inte. Jag var tvungen att förnedra mig och lågmält fråga två främlingar på bussen om de kunde låna oss 20 dollar, som vi sedan skulle lämna tillbaka så fort vi kom på båten. Men de hade bara tillräckligt mycket cash för att lämna dricks själva. 

Det hela slutade med att Erik och Paula fick vänta kvar vid bussen när vi kom fram till hamnen, medans jag och Daniella fick springa genom säkerhetskontrollen, in på båten och upp till vår hytt på våning 14, hämta plånboken med pengar och sedan störta ner igen och rusa igenom casinot för andra gången idag. 

I förvirringen hittade vi inte utgången och vi skrek till en random bartender "We need to get off the ship! Where do we get out?!" Han pekade åt något håll och vi sprang ditåt, flashade våra Sea Pass för en förvånad vakt och strax var vi ute på landgången igen. Vi hittade Erik och Paula på torget och sedan satte vi alla fyra fart mot bussparkeringen, där Robert och Irwin skulle vänta. 

Men de hade redan åkt vidare. Drickslösa. Vi hittade några andra som jobbade inom samma företag och vi lämnade 30 dollar till dem, som de lovade att ge till Robert och Irwin. 

Vi konstaterade att vi inte hade haft många rätt idag. Men vi var alla otroligt nöjda med utflykten. Jag tittade ner på min mobil för att kolla klockan, och där stod det (till min stora förvåning) "Ringer Sara Sauer". Min chef! Jag tryckte snabbt bort samtalet, men vet inte om det hann gå fram några signaler. (Så Sara, om du läser detta, så var det en fickringning...) 

Vi tittade runt lite snabbt i turistbutikerna i hamnen och jag hann faktiskt köpa en tunika i de jamaicanska färgerna innan jag och Daniella gick igenom säkerhetskontrollen för andra gången inom en timme - en kvart innan man senast skulle vara ombord. (Paula och Erik stod kvar och velade i någon Harley Davidson-butik, men vi kände att vi hade stretchat gränsen för hur mycket spänning vi ville ha den här dagen, så jag och Daniella gick före.)

Strax efter att vi kommit upp till vår hytt ringde Paula och sa att hon och Erik gärna ville ta en drink på vår balkong innan middagen, så vi beställde room service via tv:n. 

Business as usual, med andra ord. 

Vid åtta gick vi ner till middagen, där vi mötte Camilla & Co. De hade bara varit i land i ungefär en timme, sedan hade de tillbringat dagen på båten. Tydligen fanns det inte så mycket mer att se än det där turistområdet i hamnen, och om man ville bada hade man varit tvungen att ta en buss som kostade 800 kronor, så de hade skippat det och istället gått till poolen på soldäck. 

Efter middagen, som var toppen som vanligt, gick vi (lite otippat) på 80-talsdisco i "Studio B" hela gänget. Det var kort och intensivt: det började kl 22 och slutade kl 23! Under den timmen hann jag, Camilla, Paula och Daniella shaka loss till Michael Jackson, Cyndi Lauper, George Michael och andra gamla godingar så att åtminstone jag var helt svettig i nackhåret medans grabbarna satt på läktaren och tittade på. (Eller, om vi ska vara ärliga, tittade på sina mobiler.)

Efteråt strosade vi runt en stund på båten, men en efter en blev trött och kastade in handduken och till slut var det bara Paula som inte ville gå och lägga sig, men som ändå fick ge sig på grund av grupptrycket. 

Så vi sa godnatt och sen gick var och en till sitt. 

Men Jamaica, jag kommer tillbaka.