Au revoir!

På söndagen var det dags att lämna Oasis of the Seas och påbörja den långa resan hemåt. Redan dagen innan hade vi fått skriftliga instruktioner på hur utcheckningen skulle gå till. Det fanns även en instruktionsvideo på tv:n i hytten.

Så här gick det till: Väskorna skulle packas, taggas och ställas utanför hytten senast kl 23 kvällen innan. Så jag och Daniella packade våra väskor innan vi gick till middagen på lördagen. Det enda vi behöll i hytten var vårt handbagage och de kläder vi tänkte ha på oss dagen efter. 

Senast kl 09.00 på söndagen skulle man lämna hytten och sedan fick man hänga i de allmänna utrymmena tills man blev kallad att gå av. Vilken tid det var berodde på vilket nummer man hade på sin bag tag. Eftersom det var över 6000 gäster ombord tog de helt enkelt ut oss gruppvis för att det skulle gå så smidigt som möjligt. 

Jag och Daniella hade nr 36 och skulle lämna båten kl 10.05. Camilla & Co hade nr 50 och skulle gå av kl 10.55. Paula och Erik reste med enbart handbagage och kunde därför gå av när de ville.

Jag och Daniella kastade en sista, längtansfull blick in i hytten innan vi stängde dörren för sista gången. Det kändes nästan kusligt att några andra skulle bo här nu. I vår hytt! 

Sedan gick vi iväg för att käka frukost. Vi hade träff med Paula och Erik på American Icon Grill, en restaurang som vi inte hade besökt än, och som serverade frukost till 08.30. Vi kom dit ungefär 30 sekunder innan de stängde, och sedan satt vi där alla fyra och smörjde kråset i gott och väl en halvtimme innan vi kände att de verkligen ville bli av med oss. 

Vi gick upp till soldäck där Camilla & Co hade slagit läger i väntan på att få gå av. De hade försökt att beställa frukost till rummet, men det kunde man tydligen inte göra så här sista morgonen, så de hade i panik fått stressa iväg till Park Café som hade öppet till 09.00.

Vi satt och hängde på soldäck en stund och begrundade det faktum att resan var slut. Isack och Elias spelade minigolf och vi andra satt i solstolar och passade på att fylla i våra formulär till US Cusoms and Border. (Eftersom vi hade varit i Västindien skulle vi ju återigen passera gränsen och då blir det alltid en massa psppersexercis.)

Vid tio-tiden gick jag, Daniella, Paula och Erik ner till rampen på däck 5 och checkade ut genom att scanna våra Sea Pass för sista gången. När vi kommit i land blev Paula och Erik hänvisade åt ett håll och jag och Daniella åt ett annat (eftersom vi skulle hämta våra väskor). Vi hamnade sedan i en lång, slingrande kö innan vi slutligen kom fram till gränskontrollen. 

"When are you going back home?" frågade kontrollanten med stenansikte samtidigt som han granskade våra pass och formulär.

"Tonight", sa jag.

"From Orlando?"

"Yes."

Och det var allt. 

Ibland kan ju de här gränskontrollerna vara en långdragen historia där man får redogöra för allt ifrån hur mycket pengar man har med sig och vilket yrke man har till varför man har valt att resa hit över huvud taget (och allt däremellan), men den här gången gled vi igenom med två ord: "Tonight." "Yes."

Vi mötte Paula och Erik utanför gränskontrollen (de hade stått och väntat i 45 minuter), och strax därefter kom resten av gänget ut. Sedan hittade vi shutteln som tog oss tillbaka till hotellet i Cape Canaveral där vi bodde innan vi åkte på kryssningen.

Klockan var halv tolv på förmiddagen när vi kom fram och Paula och Eriks plan skulle gå vid 18. Vi andra skulle åka 20.20. Men vi resonerade som så att vi lika gärna kunde åka ut till flygplatsen tillsammans så att det blev billigare för alla och ringde och bokade en shuttle för 8 personer kl 15. Det kostade ca 20 dollar per person, vilket var väldigt prisvärt.

Efter att vi hade ställt in våra resväskor bakom receptionsdisken satte vi oss vid poolen och gjorde bokslut. Vi hade ju betalat med våra Sea Pass hela veckan och på söndagsmorgonen när vi lämnade hytten satt notan på ytterdörren. 

Den var mycket längre än jag hade räknat med. 

Nu följde ett detektivarbete för att reda ut all "unfinished business" kring vem som hade lagt ut för vems drinkar etc. Det kändes ändå som om vi lyckades reda ut allt och så swishade vi bara över pengarna.

Sedan gick Camilla & Co och käkade lunch på Burger King medans vi andra satt vid poolen i ett par timmar. Jag passade på att blogga om gårdagen; Paula och Daniella passade på att sova i solstolarna. Erik hittade, till slut, sin skinnjacka och hoodie som han hade glömt på shutteln för en vecka sedan.

Sedan packade vi om våra resväskor och bytte om till lämpligare kläder (eftersom det nog inte skulle passa att komma hem till Sverige i linne och flip-flops). Jag rotade fram min vinterjacka som jag tog över armen och prick kl 15 kom den förbeställda shutteln som tog oss till Orlando International Airport. Det tog ungefär 45 minuter, och Urban (som satt längst fram) hade en ingående diskussion med chauffören om en alligatorfarm som han drev "vid sidan om" hela vägen dit.

Efter att vi hade checkat in käkade vi tillsammans, sedan skildes våra vägar när Paula och Erik gick åt ett håll och vi andra åt ett annat. De skulle åka med American Airlines via Miami och London; vi skulle åka med Luftansa via Frankfurt. 

Vi hade bett om att bli seatade tillsammans och vi hamnade alla på rad 50. Det satt en person insprängd i vårt sällskap, men hon hade som tur var inget emot att byta sin plats. Dessvärre blev jag då av med min gångplats och hamnade mitt i smeten, vilket är det värsta jag vet. 

Camilla bytte dock plats med mig efter ett tag så att jag kunde sitta i gången. Jag behöver nämligen resa mig upp med jämna mellanrum och vid ett tillfälle tror jag att jag stod upp i över en timme. Givetvis sov jag inte en blund på hela resan. Det gör jag aldrig. 

När vi landade i Frankfurt var klockan närmare elva på måndag förmiddag och jag hade varit vaken i 24 timmar. De andras plan gick redan kl 13 till Arlanda, så jag följde med dem till gaten och sa hej då. Sedan skulle jag vänta här i ytterligare fyra timmar. 

Oh, the joy...

Nu är det dock mindre än en timme kvar tills mitt plan lyfter mot Göteborg, dit jag beräknas anlända kl 18.30 ikväll. 

Och jag är ledig imorgon.

Då kommer mitt sista blogginlägg från den här resan, där jag tänkte skriva ner lite allmänna reflektioner och redogöra för vad hela kalaset har kostat. 

Until then.