Klockan tre gick jag bort till receptionen och bad dem ordna en taxi. Det visade sig att det var ett fast pris på 20 dollar in till Willemstad, så amerikanerna hade haft rätt. Det svenska paret sa att det kostade 5 dollar, jag vet inte var de fått det ifrån. Hursomhelst så hade jag växlat till mig 100 dollar innan jag åkte för just sådana här ärenden. (De använder sig både av så kallad Antillergulden och US-dollar här, och jag tyckte det var bäst med en valuta jag hade lite koll på.)
Taxifärden tog inte mer än en kvart och sedan klev jag ut i den tryckande värmen. Chauffören sa att han hade stannat vid ett taxi-stopp, så när jag ville åka hem kunde jag bara ställa mig här igen. Perfekt.
Framför mig tronade Queen Emma Bridge, en flytande pontonbro från 1888 som förbinder stadsdelarna Punda och Otrabanda med varandra. Det är faktiskt den enda flytande träbron i världen och jag promenerade genast över till andra sidan och strosade runt en bra stund bland de färgglada byggnaderna. Sedan gick jag tillbaka över bron och satte mig i en bar i skuggan med utsikt över kanalen. Jag beställde en strawberry daquiri och bevittnade flera broöppningar - men till skillnad från att resa sig på mitten fördes hela bron åt sidan så att den låg parallellt med strandkanten. Lite som armen på en vinylspelare. När jag druckit upp min drink var jag närapå att ta en ofrivillig springnota eftersom jag blivit så van vid att allt ingick. Jag kom på mig innan det var försent och betalade med kort.
Jag strosade vidare i gränderna som mest bestod av typiska turistbutiker. Det var samma typ av prylar som finns i turistbutiker i hela världen, men jag blev faktiskt sugen på att köpa en liten prydnads-sköldpadda för 10 dollar. Fast var skulle jag ha den? Den skulle bara kännas som ett hån eftersom jag ju aldrig lyckades se några havssköldpaddor.
Jag gick vidare och stannade till vid den stora ”skulpturen” som utgjorde ordet CURAÇAO - och väntade ut alla turister som satt i bokstäverna så att jag kunde få en ”ren” bild. Sen slog jag mig själv ner i C:et och tittade på folk.
När jag gick vidare för att leta reda på en restaurang klev jag snett med mina höga platåskor på någon ojämnhet och föll huvudstupa i marken. En man skyndade genast fram för att kolla om jag var okej och jag flög upp lika fort som jag föll ner. ”Det är okej”, sa jag och linkade bort till en bänk. Det gjorde ont i foten, förmodligen någon slags stukning. Skit också.
Som tur var låg en mysig bodega som hette La Boheme alldeles mitt emot, så jag gick dit och slog mig tacksamt ner vid ett bord. Jag beställde någon fiskrätt som visade sig vara enormt spicy, men väldigt god. Till detta drack jag två stora glas vatten och två glas vin.
När solen började gå ner gick jag tillbaka mot bron för att kolla in den spektakulära belysningen som jag sett på nätet. På vägen dit gick jag in och köpte sköldpaddan för en 10-dollarssedel. Den kanske kunde betyda tur.
Jag satt vid vattnet och såg både himlen och bron förändras för varje minut. Det var väldigt fint.
När det blivit kolmörkt gick jag bort till taxistoppet, som var helt öde. Det tog säkert en kvart innan en bil dök upp, och jag hann nästan bli lite bekymrad där jag stod helt ensam och spanade. Det var en kvinnlig chaufför, och av någon anledning gjorde det mig lite lättad.
I färden tillbaka såg jag att jag hade fått ett mail som påminde mig om att min transfer skulle hämta mig utanför resorten på torsdag kl 14.30.
Usch då.
Jättefin sköldpadda - man ser ju direkt att den är tursam
SvaraRadera//Elene 🙃
😘
Radera