När chauffören hade slagit av motorn reste han sig upp i sin fulla längd (och den var imponerande) för att ge oss lite instruktioner om hemfärden. Han betonade hur viktigt det var att vi alla gick direkt till bussen när båten kom tillbaka, för han tänkte minsann inte sitta här och vänta i evigheter. ”Right now, you’re all cool, calm and collected. But I’ll tell you something…”
Han gjorde en lång konstpaus samtidigt som han vaggade pekfingret fram och tillbaka på ett hotfullt sätt. ”Open bar.”
Det kom ett förlösande skratt från alla passagerare och sedan släpptes vi ut.
Alla fick legitimera sig i en liten kur för att få sitt boarding card och efter en stunds väntan fick vi klartecken att tåga ombord på den väntande katamaranen. En man som hette Otmar samlade oss alla i fören för att introducera crewet, berätta om dagens agenda samt lite dos and dont’s. Han gick även laget runt och frågade var vi kom ifrån. Det var en hel del holländare och amerikaner, men också några från Argentina, Belgien och Tyskland. Och så jag, från Sverige.
Otmar sa att det skulle bli en ”rough ride” idag eftersom det blåste så mycket. Han liknade väderförhållandena vid en tsunami och försäkrade oss om att allt som inte förvarades inne i båten skulle bli ”soaking wet”. Så vi la alla in våra väskor inne i båten, men jag tog med mig min mobil ut så att jag skulle kunna ta lite bilder. Sedan satte jag mig på en bänk i aktern med fötterna mot kanten.
Så fort vi kom iväg började det guppa ordentligt, men jag tyckte bara att det var mysigt. ”Det här är livet”, tänkte jag förnumstigt och både filmade och tog bilder.
Sedan kom vi ut på öppet hav.
Det var som att åka Balder. Inte den första, brantaste backen, men som de där på slutet som kommer i en serie efter varandra. Det sög till i magen varje gång vi åkte nedåt och sedan åkte vi högt uppåt igen, samtidigt som vattnet forsade över oss. Det kändes ungefär som om någon slungade en hel tunna vatten rakt i ansiktet på en var 30:e sekund. Bredvid mig satt några tonårstjejer och skrek för full hals och jag såg flera som hängde över relingen och spydde. Jag har aldrig varit med om något liknande - att åka ribbåt är rena söndagspromenaden jämfört med detta.
Jag har inte anlag för sjösjuka, så ur det perspektivet var det lugnt. Jag är inte rädd för vatten heller, men det som oroade mig var mobilen. Jag hade stoppat in den innanför tunikan, men den var ju lika blöt som om jag hade sänkt ner den i ett badkar och bara lyft upp den utan att vrida ur. Jag försökte skydda den med armarna, men varje gång det kom en ny tunna vatten över mig blev jag allt mer bekymrad. Tänk om den skulle sluta fungera! Inte bara att jag inte skulle kunna ta bilder eller blogga - jag skulle tappa all kontakt med omvärlden. Mina flygbiljetter, transfern till flygplatsen - allt finns ju där. (Att resa sig och gå in i båten var, som ni förstår, inget alternativ. Jag skulle ha flugit över relingen som en vante.)
För ett tag sedan googlade jag om min mobil, en iPhone 12, var vattentät, eftersom jag så gärna skulle vilja ta undervattensbilder när jag snorklade. Enligt vissa skulle den klara upp till sex meters djup i 30 minuter, och den tanken gav mig en viss tröst. Andra hävdade dock att så inte var fallet, och att man fick bada med sin mobil på egen risk. Jag hade därför bestämt mig för att skippa undervattensbilderna av de skäl jag nämnt ovan. Då kunde jag ju inte föreställa mig att den skulle ligga i ett bad redan på båten. (När jag och Helena åkte på snorkelutflykt med en katamaran på Barbados var det smooth sailing hela vägen och vi satt på däck och gungade i takt med reggaemusiken med en rum punch i handen.)
Efter drygt en timmes berg-och-dalbana saktade vi in och stannade. Vi var framme vid Klein Curaçao, en obebodd ö ca 1 mil sydost om Curaçao. Jag plockade fram mobilen ur min genomdränkta tunika och eftersom jag skriver här förstår ni att den hade klarat sig. Men jag lovade mig själv att förvara den inne i båten på tillbakavägen.
Jag har aldrig sett ett så lysande turkost vatten i hela mitt liv. Det såg faktiskt helt overkligt ut, särskilt efter den våldsamma tornado jag just befunnit mig i.
Katamaranen kunde givetvis inte åka ända in till land, så man fick välja om man ville simma in eller bli skjutsad med en liten gummibåt med motor. Jag valde det sistnämnda, eftersom jag ville ha med mig min väska. Så gjorde de flesta, så de fick åka i skytteltrafik eftersom gummibåten bara tog 10-15 personer åt gången. Jag hade dock hållit mig framme och åkte med den första turen. När man hoppade ur stod vattnet upp till halva låren och jag hade fortfarande mina byxor på mig. Men de var ju redan genomblöta i alla fall, och jag vadade in till stranden i det varma och turkosa vattnet.
Det var som att gå i vetemjöl.
Jag tog av mig kläderna och knöt fast dem på en bjälke i en av hyddorna så att de skulle blåsas torra. Sedan gick jag i och badade.
Länge.
Därefter gick jag och hämtade min sarong i väskan och promenerade bort till andra sidan ön, där det skulle finnas ett skeppsvrak. Det tog väl en tjugo minuter att promenera längs med stigarna och överallt rasslade det av ödlor i de torra buskagen. Jag passerade den fyr som hade varit ur funktion den dagen skeppet kraschade med ön och kom till slut fram till vraket. Jag kunde nästan höra soundtracket till Pirates of the Caribbean i huvudet när jag betraktade det. Vågorna var höga på den här sidan av ön, och Otmar hade sagt att man inte fick bada här. Vilket jag verkligen inte hade lust till heller. Men de gav en dramatisk effekt, där de hänsynslöst slogs mot det rostiga vraket.
Efter en stund gick jag tillbaka till stranden och badade igen.
Klockan 12.30 skulle det serveras lunch på katamaranen och vi blev återigen forslade tillbaka i gummibåten. De hade dukat upp en buffé av grillspett, bröd och grönsaker och jag plockade ihop en tallrik som jag avnjöt i solen på däck tillsammans med en mugg rosévin.
Sedan hämtade jag en snorkel och gick ner för stegen till det turkosa vattnet. Jag såg en hel del fiskar och till och med en rocka, men tyvärr inga havssköldpaddor, vilket jag hade hoppats på.
Efter snorklingen klädde jag på mig mina nästan torra kläder och satt i solen med en rum punch och bara njöt av utsikten. Otmar började prata med mig och efter en stund frågade han om jag ville äta middag med honom någon kväll. Han bodde inte så långt från Sunscape.
I did not see that coming.
Jag kände mig som Kim Anderzons karaktär i Sällskapsresan när José lutar sig fram emot henne i flygplanet: ”Vi kunde gå på kvällen och äta en äkta spansk mat.”
”I have to think about it”, sa jag avvaktande. Det är möjligt att han inte raggade på mig, han kanske bara var trevlig, och det kunde kanske bli kul och yolo och allt det där. Men ville jag tillbringa en av mina dyrbara kvällar här på tu man hand med denne man? Nej.
Han gav mig sitt telefonnummer och jag lovade ingenting. När han gick iväg för att fortsätta med sina sysslor började jag prata med en tjej som var född i Kenya men som sedan länge bodde i Boston. Hon hette Esther och vi hade väldigt trevligt. Innan vi skildes började vi följa varandra på Instagram, och hon uppmanade mig att höra av mig om jag kom till Boston så skulle hon visa mig runt. Det kommer säkert inte att ske, men man vet ju aldrig.
Vid tre-tiden var det dags att åka tillbaka och jag förberedde mig för ännu en vansinnesfärd. Men en kille i crewet sa att återfärden skulle bli mycket lugnare, eftersom vi nu åkte ”med” vågorna istället för ”emot”. Och han hade rätt. Jag fick på sin höjd några saltstänk i ansiktet, men för övrigt var det inget som påminde om utresan.
När vi kom fram och jag skulle gå av båten märkte jag att jag var lite dragen. Det var jag inte ensam om. Solen i kombination med ett antal rum punch hade så att säga gjort sitt.
Vi gick i ett lämmeltåg till den väntande bussen och när chauffören ropade upp alla namn var det ett sällskap på tre personer som saknades. Chauffören gjorde en min av outsäglig trötthet. Han hade varit med förr. Till slut kom de springande i alla fall, och klev på med hukande huvuden och generade uppsyner.
Sedan forslades vi hem och jag gick raka vägen in i duschen. Trots att jag hade snorklat efter att jag varit på stranden hade jag fortfarande mikroskopiska sandkorn överallt, de låg som ett filter på hela kroppen. Och jag kommer troligen att hitta sandkorn i min väska i resten av mitt liv.
Jag gick bort till den italienska restaurangen och fick ett bord på uteserveringen, där jag beställde samma pasta bolognese som jag åt första kvällen, plus ett glas rött. Sedan satte jag mig i en bar och valde ut några bilder från det magiska paradis jag just besökt till ett Insta-inlägg innan det var dags att knyta sig.
Idag kommer jag att ligga i skuggan med en bok hela dagen - jag har bränt mig på näsan, händerna och fötterna. Men det var det värt.
Jag hade garanterat tillhört det sällskap som hängde ut över relingen och vändes ut och in...😱
SvaraRaderaGaranterat! 😅
SvaraRadera