Rent fysiskt började min resa när klockan ringde vid halv tre på måndag morgon. Eftersom min flight till Amsterdam gick kl 06.00 skulle jag vara på Landvetter kl 04.00, och då behövde jag ta en buss som gick 03.10 från Korsvägen. (Nästa buss gick först kl 04.00 och jag hade ingen lust att tumma på marginalerna.) Jag övervägde om jag skulle vara uppe hela natten för att inte försova mig, men bestämde mig till slut för att det vore bra med några timmars sömn trots allt. Mobilen, en klockradio samt att Åsa ringde mig gjorde att jag kom upp och iväg enligt plan.
Väl på Landvetter sällade jag mig till den skara som redan stod och väntade på att KLM skulle öppna incheckningen. En halvtimme senare var kön bakom mig otroligt lång, så jag var glad att jag åkte i tid. När det blev min tur och jag lämnade fram mitt pass frågade killen i disken om jag hade fyllt i mitt ”immigration pass”, vilket jag kunde svara jakande på. Detta hade jag upptäckt när jag för några veckor sedan loggade in på KLM och sökte upp min bokning där. Jag hade ju fått mina biljetter från TUI, som hade ett eget bokningsnummer, men det fanns även ”flygbolagets bokningsnummer” som var ett annat. Väl inne på KLM:s sajt visade det sig att man både behövde komplettera med uppgifter till KLM och fylla i ett ”immigration pass” till myndigheterna på Curaçao - något som TUI inte alls hade informerat om. Detta hade man inte velat få reda på som en käftsmäll kl 04.00 efter ett par timmars sömn. Men nu var ju allt i sin ordning och min väska rullade iväg på bandet och jag hade boardingkortet i handen.
(Jag försökte faktiskt checka in online kvällen innan, men det gick bara att boka vilka platser jag ville ha - boardingkortet var jag tvungen att hämta ut på flygplatsen. Dock så hade jag givetvis sett till att jag fick gångplats på båda flighterna.)
Efter att ha passerat säkerhetskontrollen köpte jag en flaska vatten och en pytteliten yoghurt, vilket kostade 100 spänn. (Jag upphör aldrig att förvånas över priserna på flygplatser - de VET att man inte har några alternativ eftersom man inte får ta in så mycket som ett äpple genom säkerhetskontrollen och då passar de på att skinna en.)
Hursomhelst. Resan till Amsterdam gick snabbt och vi landade på utsatt tid. Efter att ha vandrat några kilometer genom Schipol fick jag passera en passkontroll och sedan lokaliserade jag min gate: E17.
Det var fortfarande några timmar till boarding så jag slog mig ner i en restaurang och beställde mat (någon slags chicken teriyaki). Klockan var bara halv nio, men med tanke på att jag varit vaken i sex timmar var jag vid det här laget vrålhungrig. På flighten till Amsterdam var det bara vissa passagerare som hade fått smörgåsar, antagligen för att de beställt det i förväg eller hade något medlemskap. Jag ingick inte i den klubben så att säga. Jag var ganska säker på att det ingick en varm måltid på den långa flighten, men med min och Daniellas New York-resa i färskt minne - där det enbart fanns baguetter till salu - tog jag inget för givet.
Boardingen startade strax efter 10.00 och vi lyfte ungefär kl 11.00, alltså en kvart efter utsatt tid. (Det tar sin tid att få ca 530 passagerare att strula klart med sina kabinväskor. Jag satt på rad 42 av 53.)
En övervägande del av passagerarna var holländare. Inte bara för att flighten startade i Amsterdam - Curaçao är dessutom ett ”autonomt område inom konungariket Nederländerna”. Deras Gotland kan man säga, med direktflyg och allt.
Det finns egentligen inte mycket att säga om den tio timmar långa flygresan annat än att det var som vanligt - jag försökte sova (det gick inte) och jag försökte förströ mig med filmer. Bredvid mig satt dock ett riktigt fullblodsproffs - en asiatisk kille som direkt efter maten (yes, det serverades både mat och vin utan kostnad) fällde upp hoodien, tog på sig nackkudde, hörlurar, ögonmask och munskydd. Sedan satt han som en mumie, helt orörlig, i 10 timmar. Inte en enda gång reste han sig för att gå på toaletten. Han bytte inte ens ställning.
När jag bokade mina platser blev jag erbjuden att uppgradera till Economy Plus för ca 1800 kr, vilket jag avstod. Det är inte på långa vägar så lyxigt som business class, men stolarna är bredare och bekvämare och man kan till och med sitta skräddare i dem, vilket jag och Åsa gjorde när vi blev uppgraderade till Economy Plus när vi flög till Hong Kong. Jag kanske kommer att välja detta på hemresan. Vi får se.
Vi landade på utsatt tid, vilket var 15.45 lokal tid. Eftersom tidsskillnaden till Sverige är fem timmar var det 20.45 svensk tid.
Det tog evigheter att komma ut ur planet. Och sedan tog det evigheter att köa till immigration. I kön noterade jag att de flesta hade sina immigration-pass utskrivna på papper. Själv hade jag mitt digitalt i telefonen, som dessutom började få dåligt med batteri. Jag hade även kommit på att jag hade uppgett fel hemresedatum - jag hade skrivit att jag skulle lämna Curaçao den 23 februari, men det är ju det datum jag kommer hem till Sverige. Jag lämnar Curaçao den 22:a. Jag övervägde mina alternativ. Ska jag ”erkänna” att jag har lämnat fel uppgifter? Då kanske det blir en massa krångel. Om jag å andra sidan inte säger nåt, och sen… Nej. Jag bestämde mig för att inte säga nåt (ut kommer man väl alltid) och jag gled så småningom igenom kontrollen utan problem.
Vid bagagebandet såg jag min knallgula väska direkt, och sedan passerade jag tullen och ut ur ankomsthallen där den 30-gradiga värmen slog emot mig som en vägg.
Där stod en massa människor och höll upp namnskyltar och efter en liten stund hittade jag skylten med mitt namn. Jag blev eskorterad till en rishög (ja, vad ska man säga?) utan säkerhetsbälten i bak. I framsätet fanns bälten, men de användes givetvis inte. Det var dock skönt att ha arrangerat transfer i förväg, och jag slussades effektivt till Sunscape Resort på en halvtimme, även om jag var bältlös och föraren vid ett tillfälle råkade köra mot rött.
Vid hotellet fick jag visa pass och fylla i en massa papper innan jag fick min nyckel. Sedan drog jag resväskan till mitt rum som var stort och svalt och helt okej. Jag motstod impulsen att bara lägga mig raklång på sängen med kläder och allt och bara däcka - istället packade jag upp, tog en dusch och hoppade i betydligt lämpligare outfit än en stickad tröja. Sedan strosade jag ut i den ljumma kvällen och slog mig ner på en av hotellets alla restauranger där jag beställde pasta bolognese och rött vin, som var över förväntan.
Eftersom det är ett All Inclusive ingår all mat och dryck, så det var bara att resa sig upp och gå när jag hade ätit klart. Vilket jag hade gjort vid 20.00 och då hade svårt att hålla ögonen öppna.
Bjuder på en bild som jag tog när jag var på väg hem till mitt rum.
Idag ska jag utforska den här resorten lite närmare. Och givetvis bada.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar